AKU-undersökningen för juli som presenterades i torsdags kom som en kalldusch för ledande högerdebattörer: +121 000 jobb mellan juli 2005 och juli 2006. Snabbt var Jonny Munkhammar från Timbro ute och försökte förklara bort denna jobbexpansion. Tar man hänsyn till åtgärder och att den arbetsföra befolkningen ökat så var detta egentligen ingen expansion alls. Och följeslagaren Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv hakade på: ” När [åtgärder] räknas bort har antalet reguljära jobb bara ökat marginellt mer än vad den arbetsföra befolkningen ökar med”.
Men de räknar så fel.
Den arbetsföra befolkningen har ökat med 58 600 människor. Fördelningen av dessa på olika åldersgrupper framgår av tabellen nedan. Om de nya sysselsättningsfrekvensen i olika åldersgrupper hade varit oförändrad mellan juli 05 och juli 06 hade denna befolkningsökning ökat antalet sysselsatta med 30 700 personer. Den faktiska ökningen har varit 121 000. Alltså har sysselsättningen ökat med 90 000 fler personer än vad man kunnat räkna med enbart utifrån den arbetsföra befolkningens tillväxt. En del av dessa jobb har kommit i åtgärder men att kalla ökningen marginell är långt ifrån verkligheten. Dessutom, att kunna skapa nya jobb när den arbetsföra befolkningen växer är också en del av en arbetsmarknads dynamik.
Arbetsför befolkning och sysselsättning, tusental , juli-05- juli-06
Källa: SCB
Munkhammar avslutar sin blogg med orden:
”Den grundläggande ekonomisk-politiska slutsats som kan dras av dessa fakta är att arbetsmarknaden är i stort behov av en rad reformer. I sin tur borde dessa kunna inspireras av de länder som lyckas bättre, där skatterna på arbete är lägre än här, regleringarna färre och ersättningarna till dem som inte arbetar är lägre. ”
Men Johnny, dina fakta inte stämmer inte. Alltså bortfaller väl behovet av arbetsmarknadsreformer?
Och vilka är de länder som lyckats bättre men andelen sysselsatta över 25 år och som vi ska inspireras av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar