Utmaning för liberaler

 Utdrag ur Abbey, Ruth (Editor). Charles Taylor.
West Nyack, NY, USA: Cambridge University Press, 2004. p 109-110.

Taylor begins by asking why theorists such as Nozick ascribe rights to human beings; what is the point or purpose of so doing? His answer follows the general lines of his notion of strong evaluation: They do so because they regard human beings as possessed of certain potentialities or capacities that are valuable and hence worthy of respect, and it is the nature of these capacities that determines the shape of their proposed schedule of rights. The idea that all human beings have the right to life, freedom, the profession of convictions, and so on, reflects a belief that the capacities involved in the exercise of such rights (the capacities for rationality, self-determination, the free development of one’s mind and character) are of special significance; without them, the specifically human potential of the human animal would be crippled or remain dormant. If, however, we acknowledge the intrinsic worth of these capacities, then we are committed not only to acknowledging people’s rights to them (and so to the negative injunction that we avoid interfering with or suppressing them) but also to furthering and fostering them. For if the capacities are good in themselves, then their development and realization (both in others and in ourselves) are also good, and so the task of aiding their development (at least in some circumstances and insofar as we can) is something in which we ought to engage.

Ett elegant argument tycker jag. Någon liberal som vill ta upp den kastade handsken?

 

 

Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder

 Kommentar till DN-debattartikel "Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder”, DN 2010-03-14,

 

What can radical environmentalist learn from Heidegger's political involvement with a dark political movement that had an undeniably green aspect? As ecological problems increasingly give rise to social and political unrest, we can expect the emergence of a revolutionary vanguard whose aim will be to compel ”selfish” people to "do the right thing" ecologically, for example, by agreeing to follow Draconian measures to limit human reproduction. During times of "ecological scarcity,” this vanguard will want to round up the ecologically unenlightened so that the Earth may recover from the "human cancer” afflicting it.  We may readily see potential parallels between talk of "human cancer” (a concept that Is scarcely new to environmentalists) and Nazi talk of the "human vermin” who were a threat not only to the purity of the German Volk, but to the very future of human life on Earth. Heidegger’s experience teaches us that we should be wary of revolutionaries prepared to use dangerous means, including the elimination of political freedoms, to achieve even noble ends, including protection of the Earth from the predations of industrial capitalism and communism.

Sidan 76 i Michael E.Zimmerman, ‘Martin Heidegger: Antinaturalist Critic of Technological Modernity’, in David Macauley (ed.), Minding Nature: The Philosophers of Ecology, New York: Guilford Press, 1996.

Raka rör

Regeringen har nu lagt en proposition om ett nytt resursfördelningssystem för utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Tre utvärderingsmetoder ska användas: Granskning av uppsatser, självvärdering och studentenkäter.

Jag är tveksam till denna modell. Det viktigaste är att man i prestationsbaserade anslagsystem ska betala för det man vill ha. Orsaken är att ekonomiska incitament har en så stark styrande effekt. Det man betalar för är det man kommer att få.  Att fördela doktorandfinansiering till institutioner efter hur många som disputerar är därför helt rätt. Doktorander som disputerar är ju vad man vill ha ut av ett forskarutbildningssystem. Tack vare den externa representationen i betygsnämnderna är det inte heller möjligt för en institution att öka genomströmningen genom att sänka kraven under en acceptabel nivå. Systemet är alltså svårt att manipulera och leder till att forskarutbildningen inriktas på rätt sak, att få doktoranderna klara.

När det gäller resursfördelning till utbildning på grund- och avancerad nivå måste man därför ställa sig frågan: Kommer utbildningarna att bli bra om de enbart inriktas på bra uppsatser och goda studentutvärderingar? En uppenbar svårighet om resurser knyts till kvaliteten på uppsatserna är att vi kan få uppsatser som i alltför stor utsträckning putsats av lärare och handledare. Det är ju inte meningen, kommer förslagets förespråkare att hävda. Men det är inte det som är poängen. Om man betalar för bra uppsatser är det bra uppsatser man kommer att få.

Samma sak gäller studentvärderingar. Forskningen har visat att kopplingen mellan bra studentvärderingar och bra inlärning är svagt (se Clayson, 2009, ”Student Evaluations of Teaching: Are They Related to What Students Learn?”). Att högskolorna inriktar sin verksamhet på att få fram studentvärderingar behöver därför inte leda till att utbildningen fungerar bättre.

Vad är då alternativet? Den fråga man ska ställa sig är vad det är Riksdagen vill ha när man anslår 20 miljarder till olika högskoleutbildningar? Svaret, är som jag ser det, att man vill ha utbildningar som ger studenterna bra jobb. Och om detta är vad man vill ha, är det också det man ska betala för. Ett enkelt sätt att mäta detta är att se till hur mycket studenterna från olika högskolor tjänar efter examen. Högskolor som lyckas väl med sina utbildningar är de vars studenter får bra jobb när de är klara.

Detta system innebär att man låter de framtida arbetsgivarna avgöra hur bra olika högskolor har lyckats med sin utbildning. Det blir därför ett system som är mycket svårt att manipulera.

Det är möjligt att helt raka rör mellan studenternas inkomst efter utbildningen och anslagstilldelning skulle kunna ge ett skevt resultat. För att åtgärda detta skulle man kunna göra justering efter att inkomstnivåer skiljer sig mellan olika fält. Det finns också utrymme att anpassa anslagsnivåer till att utbildningskostnader kan variera mellan t ex högskolor av olika storlek.

Men det är viktigt att ha en klar grundprincip. Om resurser fördelas efter hur bra det går för studenterna efter examen får man en princip som kommer att leda arbetet vid högskolor och universitet åt rätt håll.

Banker bakom kronfallet?

Varför är kronkursen så låg?

En jämförelse med 1992 kan vara intressant. Då kollapsade kronan när de svenska bankerna inte längre var kreditvärdiga. Så länge de svenska bankerna lånade upp i utlandet och lånade ut i Sverige så skapade de en efterfrågan på svenska kronor. När de inte fick låna i utlandet längre var de tvungna att minska utlåningen i Sverige för att sedan växla kronor till utländsk valuta och betala av gamla utlandslån. Då bidrog bankerna till ett utbud av svenska kronor. Kronkursen störtade.

Vad händer nu? Enligt SCBs statistik minskar från november och framåt  bankernas upplåning av valuta från utlandet. Inlåningen av utländsk valuta från utländsk allmänhet minskar också, men man ökar utlåningen av utländsk valuta till utländska kunder. Samtidigt har man dragit ned på utlåningen i kronor till svensk allmänhet. För att klara denna ekvation krävs det att svenska banker växlar in kronor mot t ex Euro eller Dollar för att täcka upp den minskande valutainlåningen. Alltså bidrar bankerna till en ökad försäljning av svenska kronor. Kronkursen rasar på samma sätt som 1992.