Enligt nationalekonomisk teori maximerar människan sin välfärd genom att välja just den varukorg som givet de rådande priserna ger henne den största nyttan. Valfrihet är därför en förutsättning maximal välfärd.
Filosofen Kant skulle emellertid gå emot detta resonemang. Enligt Kant kan består inte frihet i att låta sitt handlande styras av vilka varor och tjänster som ger en den största tillfredsställelsen. Hans argument är enkelt. De egna preferenserna är ju inget som man kan styra av. Och preferenserna bestämmer enligt ekonomer inte bara vilka varor man vill ha. De bestämmer också, givet reallönen, hur mycket man vill arbeta, och därmed hur mycket man kommer att tjäna. Inte heller kan man styra över hur mycket olika varor kostar. Den som styrs av sin optimala konsumtionspunkt accepterar därför att det egna livet styrs av krafter som man inte har kontroll över och detta kan, enligt Kant knappast vara frihet. Istället innebär det att man som andra materiella ting inordnas under kausallagen. Allt man gör har en extern orsak, och istället för att vara en fri varelse har man förvandlats till en kugge i verklighetens maskineri.
Men att förvandlas till en kugge är, enligt Kant, inte något som vi måste finna oss i. Visserligen kan man se på sig själv och ens agerande som en produkt av omständigheter. Men det hindrar inte att man i varje givet ögonblick befinner sig i en process där man bestämmer vad man ska göra. Här finns det hela tiden finns en möjlighet att handla på olika sätt, ens handlande är inte förutbestämt. Kant ser detta som en indikation på en inskränkning i kausallagens giltighet. I den empiriska verkligheten, verkligheten som vi uppfattar den med våra sinnen härskar kausallagen. Men enligt Kant avspeglar detta hur vi organiserar våra intryck. Hur tillvaron skulle se ut om den kunde observeras utan det filter som vårt egen kognition utgör vet vi egentligen inget om. I den empiriska verkligheten gäller kausallagen men vi kan inte dra slutsatsen att detta gäller också i den bakomliggande tillvaro som vi inte vet något om. Om kausallagen inte gäller där finns det en möjlighet till verklig frihet, d v s till handlande som inte styrs av kausallagen.
Men Kant menar att vi kan komma åtminstone ett steg till. Enligt Kant kan en handling inte anses vara moralisk om den inte bygger på en maxim som kan upphöjas till allmängiltig lag. Tänk exemplet att en elev av ilska river sönder bänkgrannens skrivbok. Om läraren då säger att det är ok, blir det svårt att i nästa stund fördöma en elev som beter sig på samma sätt. Kant menar alltså att det är själva möjligheten för en handlingspraxis att fungera väl när den följs av alla som gör en handlingspraxis moralisk. Kant ställer därför upp följande regel för moraliskt handlande: Du ska handla på ett sådant sätt att den maxim som du grundar ditt handlande på ska kunna upphöjas till allmängiltig lag. Med lag menar Kant här, vad jag förstår, inte en lag som stiftas, utan en lag som styr människors beteende.
Vad har då denna morallag med frihet att göra? Jo, Kant hävdar att människans frihet består i att hon kan välja att underordna sig morallagen. Självklart har människan en drift att agera på ett sådant sätt att hon ökar sina konsumtionsmöjligheter, men detta förhindrar henne inte att erkänna morallagen och att om möjligt underordna sig denna. Poängen med Kants argument är att när människan väljer att följa morallagen så bryter hon sig loss från kausallagens bestämningar och därmed realiserar hon sin frihet.
Man kan diskutera om Kant har rätt, men han har otvivelaktigen lagt fram ett tungt argument. För det första är det svårt att hitta bra argument emot Kants så kallade kategoriska imperativ--Du ska handla på ett sådant sätt att den maxim som du grundar ditt handlande på ska kunna upphöjas till allmängiltig lag. Man kan ju helt enkelt ställa sig frågan om ett beteende kan vara moraliskt om det inte är moraliskt för alla att bete sig på samma sätt. För det andra är det svårt att förneka att det är principiellt möjligt att följa morallagen. Den ställer ju som den är formulerad övermänskliga krav på individen. Däremot blir den en restriktion mot vissa egennyttiga beteenden. Att ljuga för att få en fördel går t ex inte. För vad händer om alla börjar ljuga? Men är det verkligen frihet man uppnår genom att underordna sig morallagen? Ja i varje fall så blir ens handlande inte fullt ut beroende av materiella orsaksfaktorer. T ex så kan man gå och rösta i ett allmänt val trots att det är kostsamt och att ens egen röst inte gör någon som helst märkbar skillnad. Forskare som tror på nyttomaximering kallar det faktum att folk röstar i allmänna val för röstningsparadoxen. Men om Kant har rätt röstar människor eftersom de följer morallagen. Och nog måste man ge Kant rätt i att de genom att rösta manifesterar att de är fria människor?
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Kant har presenterat ett argument som allvarligt utmanar den nationalekonomisk grundade världsbild som idag styr mycket av offentlig debatt. Om Kant har rätt är maximal valfrihet på en marknad inte detsamma som mänsklig frihet. Den som endast söker maximera sin egen nytta realiserar inte den frihetspotential som ligger i att följa morallagen. De som ser samhället som en samling av nyttomaximerande individer kan därför allvarligt ha missuppfattat vilka beteenden som ligger till grund för samhällslivet. Därmed finns det också en klar risk att politiska program som utformas på basis av nyttomaximeringsteori producerar resultat som inte alls står i samklang med det som fria människor på grundval av förnuftsbaserad moralisk reflektion önskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar