I dagens SVD slår Maria Ludvigsson vakt om friskolekoncernernas vinster. Hellre höga vinster än höga lärarlöner!
Om det var så att resultaten i svensk skola hade förbättrats i takt med att friskolorna blev fler hade det kanske inte varit så stort bekymmer att de tar ut vinster. Men nu är det tvärtom. Ju fler friskolorna har blivit desto sämre presterar den svenska skolan (se mina tidgare bloggar).
Samtidigt finns det forskningsresultat som visar att lägre lärarlöner leder till sämre resultat. Lärarförbundet har alltså här ett starkt argument.
Jag vill inte att mina skattepengar stoppas i riskkapitalisternas fickor till ingen nytta. Vill man ha vinster i skolan bör skolan finansieras på annat sätt än med skatter.
Ingen skattesubvention skulle ju dessutom ge ännu större valfrihet. Då kan ju föräldrar själva bestämma om deras barn ska gå i skolan överhuvudtaget. Skolavgifterna kan finansieras av lån som barnen betalar tillbaka när det blir vuxna. ;-)
Visar inlägg med etikett Skola. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skola. Visa alla inlägg
torsdag 5 januari 2012
onsdag 18 maj 2011
DN bluffar om skolan
I dagens ledare i Dagens Nyheter påstår man på nytt att segregationen i skolan beror på ökad boendesegregation. Man stöder sig på SNS Rapport "Vad har hänt med likvärdigheten?
20 år med förändringar i skolan" av Anders Böhlmark och Helena Holmlund men i denna rapport konstateras helt korrekt att den senaste studien av denna fråga visar att ökande boendesegregation inte kan förklara att skillnaderna mellan skolor ökar.
DN borde be rapportförfattarna om ursäkt för att man framställt det som att dessa inte har koll på forskningsläget.
20 år med förändringar i skolan" av Anders Böhlmark och Helena Holmlund men i denna rapport konstateras helt korrekt att den senaste studien av denna fråga visar att ökande boendesegregation inte kan förklara att skillnaderna mellan skolor ökar.
DN borde be rapportförfattarna om ursäkt för att man framställt det som att dessa inte har koll på forskningsläget.
onsdag 23 mars 2011
Varför sjunker resultaten i svensk skola?
I fredags hade jag en debatt-artikel i Göteborgsposten vad som förklarar att resultaten i svenska skola sjunkit så dramatiskt under 2000-talet:
Våra skolpolitiker står inför ett vägval. Antingen genomför man en omläggning av politiken som leder till att skillnaderna mellan svenska skolor slutar att öka eller också får man acceptera fortsatta försämringar i skolresultaten, skriver Bo Malmberg, professor i Kulturgeografi vid Stockholms universitet.
Läs mer
Artikeln bygger på en studie som OECD publicerade 2005 och som visar att en mer differentierad skola leder till sämre genomsnittsresultat. I Sverige har vi enligt PISA sedan 2000 upplevt just detta. Skillnaderna mellan skolor har ökat kraftigt, sociala bakgrundsfaktorer har fått ett större genomslag och resultaten har gått ned. Skolvalet är en viktig orsak till den ökade spridningen. I en ny studie som vi arbetar med ser vi att socialt utsatta grupper utnyttjar skolvalet i mycket mindre utsträckning. Ofta används skolvalet av svenksfödda, högutbildade och de som ej tillhör synliga minoritetet för att komma bort från lokala skolor med många utlandsfödda, få högutbildade, en hög andel synliga minoriteter, och många som är beroende av social bidrag. Genom skolvalet har man på detta sätt återskapat ett skolsystem som liknar det vi hade innan grundskolan genomfördes. Medelklassens barn slussas till skolor som öppnar för en fortsatt utbildningskarriär, medan underklassen finns i skolor där ambitionsnivån är lägre. Detta är ett system som enligt OECD visat sig ge dåliga genomsnittsprestationer. Den kunskapsstegring som Sverige åstadkom med införandet av grunskolan är vi nu på väg att förlora.
Min bedömning av den tillgängliga empirin är att evidensen till stöd för spridningsförklaringen är starka. Jonas Vlachos på bloggen ekonomistas håller inte med, länken är här. Till en del bygger hans argument på att andra undersökningar visar andra trender än PISA, men han hävdat också att de regionala trenderna som redovisas i PISA inte stödjer mitt argument. Han skriver:
Låt oss dock för sakens skull anta att PISA-resultaten om ökad spridning stämmer. Kan man därigenom dra slutsatsen att det är skolvalet och den ökade skolsegregationen som ligger bakom de försämrade genomsnittsresultaten? Om så vore fallet borde rimligen resultaten försämrats mest i storstäderna; det är trots allt där skolvalet är en realitet och det är i storstadsregionerna som spridningen mellan skolorna ökat. Figuren här intill förmedlar ett annat budskap: under 2000-talet har resultaten försämrats överallt och om något så har de fallit mest på landsbygden
Detta kan se ut som ett starkt argument, men frågan är hur långt det bär? Vlachos hävdar hans regionala siffror visar att OECD studiens slutsats om ett negativt samband mellan spridning mellan skolor och sämre resultat inte gäller i Sverige. Ett problem för Vlachos är att OECD studien jämför länder inte orter. Det är inte självklart att ett samband man kan se när man jämför nationella skolsystem också ska finnas när man jämför stora och små orter. Mest problematiskt är kanske hans implicita antagande om att en ort med mindre än 15000 innevånare inte påverkas av skolval. Enligt PISA går 40 % av de svenska eleverna i skolan i en ort med mindre än 15000 innevånare. Men är alla dessa barn verkligen hänvisade till den lokala skolan? Detta kan vi undersöka genom att istället för orter titta på hur svenska elever fördelar sig på över regioner av olika storlek. I Sverige finns det en sådan indelning, LA-regioner, som bygger på faktiska pendlingsmönster. Efter som skolval är en form av pendling finns det goda argument för att pendlingsregionens storlek ger en bättre bild än ortsstorleken av förutsättningarna för skolval. Låt oss anta att det i en region där det bor 100000 människor finns utrymme för ett skolval som kan ge differentierade skolor. SCBs siffror visar att 2009 så bodde 85% av avgångseleverna från grundskolan i regioner med med än 100 000 innevånare. Bara 3 % bodde i regioner med mindre än 20 000 innevånare.
Hur kan det komma sig att PISAs och SCBs siffror är så olika? Svaret är att många små orter ligger i områden där man lätt kan ta sig till betydligt större orter. Att som Vlachos peka på begränsad ortsstorlek som ett bevis för att skolor inte är differentierade håller alltså inte eftersom många av dessa orter ligger i regioner som påverkas starkt av skolval. Dessa data går att få fram, men innan man visat att kunskapstrenden för elever som inte påverkas av ökad differentiering utvecklas lika negativt som andra grupper kan man inte med något eftertryck hävda att OECD-studien är motbevisad,
Våra skolpolitiker står inför ett vägval. Antingen genomför man en omläggning av politiken som leder till att skillnaderna mellan svenska skolor slutar att öka eller också får man acceptera fortsatta försämringar i skolresultaten, skriver Bo Malmberg, professor i Kulturgeografi vid Stockholms universitet.
Läs mer
Artikeln bygger på en studie som OECD publicerade 2005 och som visar att en mer differentierad skola leder till sämre genomsnittsresultat. I Sverige har vi enligt PISA sedan 2000 upplevt just detta. Skillnaderna mellan skolor har ökat kraftigt, sociala bakgrundsfaktorer har fått ett större genomslag och resultaten har gått ned. Skolvalet är en viktig orsak till den ökade spridningen. I en ny studie som vi arbetar med ser vi att socialt utsatta grupper utnyttjar skolvalet i mycket mindre utsträckning. Ofta används skolvalet av svenksfödda, högutbildade och de som ej tillhör synliga minoritetet för att komma bort från lokala skolor med många utlandsfödda, få högutbildade, en hög andel synliga minoriteter, och många som är beroende av social bidrag. Genom skolvalet har man på detta sätt återskapat ett skolsystem som liknar det vi hade innan grundskolan genomfördes. Medelklassens barn slussas till skolor som öppnar för en fortsatt utbildningskarriär, medan underklassen finns i skolor där ambitionsnivån är lägre. Detta är ett system som enligt OECD visat sig ge dåliga genomsnittsprestationer. Den kunskapsstegring som Sverige åstadkom med införandet av grunskolan är vi nu på väg att förlora.
Min bedömning av den tillgängliga empirin är att evidensen till stöd för spridningsförklaringen är starka. Jonas Vlachos på bloggen ekonomistas håller inte med, länken är här. Till en del bygger hans argument på att andra undersökningar visar andra trender än PISA, men han hävdat också att de regionala trenderna som redovisas i PISA inte stödjer mitt argument. Han skriver:
Låt oss dock för sakens skull anta att PISA-resultaten om ökad spridning stämmer. Kan man därigenom dra slutsatsen att det är skolvalet och den ökade skolsegregationen som ligger bakom de försämrade genomsnittsresultaten? Om så vore fallet borde rimligen resultaten försämrats mest i storstäderna; det är trots allt där skolvalet är en realitet och det är i storstadsregionerna som spridningen mellan skolorna ökat. Figuren här intill förmedlar ett annat budskap: under 2000-talet har resultaten försämrats överallt och om något så har de fallit mest på landsbygden
Detta kan se ut som ett starkt argument, men frågan är hur långt det bär? Vlachos hävdar hans regionala siffror visar att OECD studiens slutsats om ett negativt samband mellan spridning mellan skolor och sämre resultat inte gäller i Sverige. Ett problem för Vlachos är att OECD studien jämför länder inte orter. Det är inte självklart att ett samband man kan se när man jämför nationella skolsystem också ska finnas när man jämför stora och små orter. Mest problematiskt är kanske hans implicita antagande om att en ort med mindre än 15000 innevånare inte påverkas av skolval. Enligt PISA går 40 % av de svenska eleverna i skolan i en ort med mindre än 15000 innevånare. Men är alla dessa barn verkligen hänvisade till den lokala skolan? Detta kan vi undersöka genom att istället för orter titta på hur svenska elever fördelar sig på över regioner av olika storlek. I Sverige finns det en sådan indelning, LA-regioner, som bygger på faktiska pendlingsmönster. Efter som skolval är en form av pendling finns det goda argument för att pendlingsregionens storlek ger en bättre bild än ortsstorleken av förutsättningarna för skolval. Låt oss anta att det i en region där det bor 100000 människor finns utrymme för ett skolval som kan ge differentierade skolor. SCBs siffror visar att 2009 så bodde 85% av avgångseleverna från grundskolan i regioner med med än 100 000 innevånare. Bara 3 % bodde i regioner med mindre än 20 000 innevånare.
Hur kan det komma sig att PISAs och SCBs siffror är så olika? Svaret är att många små orter ligger i områden där man lätt kan ta sig till betydligt större orter. Att som Vlachos peka på begränsad ortsstorlek som ett bevis för att skolor inte är differentierade håller alltså inte eftersom många av dessa orter ligger i regioner som påverkas starkt av skolval. Dessa data går att få fram, men innan man visat att kunskapstrenden för elever som inte påverkas av ökad differentiering utvecklas lika negativt som andra grupper kan man inte med något eftertryck hävda att OECD-studien är motbevisad,
söndag 13 mars 2011
Björklunds senaste
Till slut har Jan Björklund hitta orsaken till de försämrade skolresultaten. Om bara svenska lärare står mer i katedern och undervisar som kommer PISA-resultaten åter att skjuta i höjden. Denna slutsats, som ligger väl i linje med Björklunds ständiga kritik mot ”flumskolan”, har också fördelen att Björklund själv kan lösa problemet på ett enkelt sätt: ett påbud om helklassundervisning i den nya skolförordningen.
För en gångs skull kan Björklund presentera vetenskapligt stöd. Tidigare har han uttalat att om forskarna skulle kunna tala om för oss hur skolan skulle utformas vad ska då vi politiker göra? Nu har han ändrat sig och hänvisar till en rapport från IFAU "Den svenska utbildningspolitikens arbetsmarknadseffekter: vad säger forskningen?" som stöd för uppfattningen att läraren i katedern är lösningen på skolans kris.
Vilket stöd ger då IFAUs rapport? I huvudsak är IFAUs rapport på 340 sidor en mycket värdefull forskningsgenomgång av hög kvalitet. Den slutsats som Björklund hänvisar till är dock förvånansvärt svagt underbyggd. Denna slutsats – om fördelen med mer katederundervisning - bygger på en enskild studie som förs in diskussionen först i slutet av rapporten. Därmed blir den inte föremål för samma omsorgsfulla analys som övriga studier i rapporten, till exempel när det gäller de olika metodproblem som är förknippade med att mäta vad som påverkar skolresultat. Studiens författare är själva mycket försiktiga i sina konklusioner och varnar för att dra förhastade policy-slutsatser: "We thus refrain from formulating any policy conclusions that call for more lecture style teaching in general". IFAU- författarna struntar dock i dessa varningsord och drar slutsatsen att ändrade undervisningsmetoder är huvudorsaken till sämre skolresultat. Björklund gör detsamma.
Det är lätt att se varför Björklund lyfter fram just det IFAU-resultat som pekar mot behovet av mer katederundervisning. Den stämmer ju väl med hans sedan länge torgförda uppfattning om att försämrade skolresultat i Sverige beror på en flummig skola. Björklund vill också gärna beskriva problemet som ett resultat av många decenniers socialdemokratisk skolpolitik och gör så också denna gång. Han hänvisar till en reform från 1968 om mindre katederundervisning och hävdar att vi här har en orsak till att Sverige halkar efter i PISA.Men hur kopplar detta till evidensen?
Kjell Granström rapporterar i boken "Kobran, nallen och majjen: Tradition och förnyelse i svensk skola och skolforskning" (red Staffan Selander) att helklassundervisning har minskat från 66% på 1960-talet till 44 procent på 2000-talet. Men redan på 1980-talet var katederundervisningen nere i 50%. Och som IFAU rapporten redogör för så stod svensk skola sig starkare under 1990-talet än under 1960-talet. Det är under 2000-talet som resultaten har rasat. Granström siffror talar alltså emot Björklunds slutsats att mindre helklassundervisning ligger bakom försämrade resultat i svensk skola enligt PISA.
De senaste veckorna har debatten rasats om de ökande klyftorna i det svenska skolsystemet. Den debatten har bland annat handlat om den roll som skolval och vinstdrivna friskolor spelar för segregation och försämrade skolresultat. Dagens inlägg från Björklund kan ses som ett sätt att föra bort debatten från dessa svåra frågor.
Hur graden av individualisering respektive katederundervisning påverkar utbildningens kvalitet är en viktig fråga, men när Björklund drar långtgående policyslutsatser av en enskild studie, och detta trots att författarna till denna studie tydligt har gjort klart att den INTE ska ligga till grund för policyslutsatser – ja då undergräver han en seriös diskussion om den svenska skolans problem. Men det är klart, Björklund tar heller en diskussion om ”flumskolan” än en diskussion om hur skolvalet och ökade klyftor riskerar att slå sönder det svenska skolsystemet.
För en gångs skull kan Björklund presentera vetenskapligt stöd. Tidigare har han uttalat att om forskarna skulle kunna tala om för oss hur skolan skulle utformas vad ska då vi politiker göra? Nu har han ändrat sig och hänvisar till en rapport från IFAU "Den svenska utbildningspolitikens arbetsmarknadseffekter: vad säger forskningen?" som stöd för uppfattningen att läraren i katedern är lösningen på skolans kris.
Vilket stöd ger då IFAUs rapport? I huvudsak är IFAUs rapport på 340 sidor en mycket värdefull forskningsgenomgång av hög kvalitet. Den slutsats som Björklund hänvisar till är dock förvånansvärt svagt underbyggd. Denna slutsats – om fördelen med mer katederundervisning - bygger på en enskild studie som förs in diskussionen först i slutet av rapporten. Därmed blir den inte föremål för samma omsorgsfulla analys som övriga studier i rapporten, till exempel när det gäller de olika metodproblem som är förknippade med att mäta vad som påverkar skolresultat. Studiens författare är själva mycket försiktiga i sina konklusioner och varnar för att dra förhastade policy-slutsatser: "We thus refrain from formulating any policy conclusions that call for more lecture style teaching in general". IFAU- författarna struntar dock i dessa varningsord och drar slutsatsen att ändrade undervisningsmetoder är huvudorsaken till sämre skolresultat. Björklund gör detsamma.
Det är lätt att se varför Björklund lyfter fram just det IFAU-resultat som pekar mot behovet av mer katederundervisning. Den stämmer ju väl med hans sedan länge torgförda uppfattning om att försämrade skolresultat i Sverige beror på en flummig skola. Björklund vill också gärna beskriva problemet som ett resultat av många decenniers socialdemokratisk skolpolitik och gör så också denna gång. Han hänvisar till en reform från 1968 om mindre katederundervisning och hävdar att vi här har en orsak till att Sverige halkar efter i PISA.Men hur kopplar detta till evidensen?
Kjell Granström rapporterar i boken "Kobran, nallen och majjen: Tradition och förnyelse i svensk skola och skolforskning" (red Staffan Selander) att helklassundervisning har minskat från 66% på 1960-talet till 44 procent på 2000-talet. Men redan på 1980-talet var katederundervisningen nere i 50%. Och som IFAU rapporten redogör för så stod svensk skola sig starkare under 1990-talet än under 1960-talet. Det är under 2000-talet som resultaten har rasat. Granström siffror talar alltså emot Björklunds slutsats att mindre helklassundervisning ligger bakom försämrade resultat i svensk skola enligt PISA.
De senaste veckorna har debatten rasats om de ökande klyftorna i det svenska skolsystemet. Den debatten har bland annat handlat om den roll som skolval och vinstdrivna friskolor spelar för segregation och försämrade skolresultat. Dagens inlägg från Björklund kan ses som ett sätt att föra bort debatten från dessa svåra frågor.
Hur graden av individualisering respektive katederundervisning påverkar utbildningens kvalitet är en viktig fråga, men när Björklund drar långtgående policyslutsatser av en enskild studie, och detta trots att författarna till denna studie tydligt har gjort klart att den INTE ska ligga till grund för policyslutsatser – ja då undergräver han en seriös diskussion om den svenska skolans problem. Men det är klart, Björklund tar heller en diskussion om ”flumskolan” än en diskussion om hur skolvalet och ökade klyftor riskerar att slå sönder det svenska skolsystemet.
lördag 26 februari 2011
"Sverige har mest resurser i världen till skolan"
Enligt Jan Björklund har "Sverige har mest resurser i världen till skolan", Sydsvenskan, 2007-08-17. Nu har OECD faktakollat honom. I "Education at a glance 2010" hittar vi svaret. Nedan är resultaten för jämförbara länder. Sverige ligger alltså långt från toppen, och under genomsnittet. Resursfrågan kan därför inte avföras från agendan när det gäller skolans kvalitet.
Källa: Education at a Glance 2010: OECD Indicators - © OECD 2010
Följande nya OECD länder är inte med i analysen: Hungary, Chile, Czech Republic, Mexico, Slovak Republic, Korea.
Källa: Education at a Glance 2010: OECD Indicators - © OECD 2010
Följande nya OECD länder är inte med i analysen: Hungary, Chile, Czech Republic, Mexico, Slovak Republic, Korea.
onsdag 23 februari 2011
Framsteg i skoldebatten
I en ledare i Göteborgsposten kommenteras idag Lena Sommestads argument om det fria skolvalet. Till skillnad från tidigare borgerliga inlägg har GP ledarskribent gått igenom PISA resultaten och kan därför konstatera att Lenas beskrivning av den svenska skolan är riktig.
Ledaren hamnar ändå i ett förespråkande av dagens system vilket är lite märkligt eftersom det betyder att man accepterar fortsatta försämringar i skolresultatet. Men det tar kanske ett tag innan man fullt inser konsekvenserna av de trender i den svenska skolan som nu uppmärksammas. Skolvalet har ju varit en hjärtefråga för borgerligheten och även del socialdemokratiska debattörer.
Det argument som ledarskribenten använder för att försvara dagens skolvalssystem är att boendesegregation gör det omöjligt att uppnå en integrerad skola om elever hänvisas till den närmaste skolan. Det kan vara så att GP här bygger på den studie som Anders Lindbom, min tidigare kollega vid Institutet för framtidsstudier, genomförde på data från 1990 till 2004.
Problemet med Lindbom studie är att den mäter segregation på kvartersnivå inte för faktiska skolupptagningsområden som ofta omfattar ett flertal bostadskvarter. Ser man till områden som motsvarar storleken på skolupptagningsområden för högstadieskolor så finns det i de flesta svenska kommuner mycket goda möjligheter att åstadkomma en social och etniskt integrerad skola. Med ett reformerat skolvalsystem där elever kan välja mellan olika skolhuvudmän inom ramen för en geografiskt sammanhållen "skolgalleria" finns det därför möjligheter att undvika de polariserande effekter som dagens skolvalssystem leder till. Det skulle skapa förutsättningar både för bättre resultat i svensk skola och ett samhälle med minskande inte ökande klyftor mellan samhällsgrupper.
(GPs ledarskribent ska ha beröm för att ta frågan seriöst. Tyvärr kan man inte säga detsamma om Sylvia Asklöf Fortells inlägg i Blekinge Läns Tidning eller om Alice Teodorescu inlägg i Barometern. Även KvP ger sig in i debatten men logiken i det inlägget är inte helt knivskarp.
Ledaren hamnar ändå i ett förespråkande av dagens system vilket är lite märkligt eftersom det betyder att man accepterar fortsatta försämringar i skolresultatet. Men det tar kanske ett tag innan man fullt inser konsekvenserna av de trender i den svenska skolan som nu uppmärksammas. Skolvalet har ju varit en hjärtefråga för borgerligheten och även del socialdemokratiska debattörer.
Det argument som ledarskribenten använder för att försvara dagens skolvalssystem är att boendesegregation gör det omöjligt att uppnå en integrerad skola om elever hänvisas till den närmaste skolan. Det kan vara så att GP här bygger på den studie som Anders Lindbom, min tidigare kollega vid Institutet för framtidsstudier, genomförde på data från 1990 till 2004.
Problemet med Lindbom studie är att den mäter segregation på kvartersnivå inte för faktiska skolupptagningsområden som ofta omfattar ett flertal bostadskvarter. Ser man till områden som motsvarar storleken på skolupptagningsområden för högstadieskolor så finns det i de flesta svenska kommuner mycket goda möjligheter att åstadkomma en social och etniskt integrerad skola. Med ett reformerat skolvalsystem där elever kan välja mellan olika skolhuvudmän inom ramen för en geografiskt sammanhållen "skolgalleria" finns det därför möjligheter att undvika de polariserande effekter som dagens skolvalssystem leder till. Det skulle skapa förutsättningar både för bättre resultat i svensk skola och ett samhälle med minskande inte ökande klyftor mellan samhällsgrupper.
(GPs ledarskribent ska ha beröm för att ta frågan seriöst. Tyvärr kan man inte säga detsamma om Sylvia Asklöf Fortells inlägg i Blekinge Läns Tidning eller om Alice Teodorescu inlägg i Barometern. Även KvP ger sig in i debatten men logiken i det inlägget är inte helt knivskarp.
tisdag 22 februari 2011
Johannes Åhman måste läsa på bättre
"Var verkligen kvalitetsskillnaderna mellan svenska skolor försumbara 1990? " Undrar Johannes Åhman i sin krönika idag? För 1990 finns det inga siffor men för 2000 visar PISA att Sverige var det land i EU som hade den lägsta variationen i resultat mellan skolor. 9% procent av variationen låg då mellan skolor, 91% på individnivå. Det kan man kalla jämförelsevis försumbart.
Från 2000 till 2009 har variationen i resultat mellan skolor ökat med 140% och nu är det Finland som har den mest jämna skolkvalitén. Den ökade spridningen kan inte kopplas till boendesegregationen eftersom den legat i stort sett still under 2000-talet.
Spelar den ökade spridningen någon roll? Svaret på den frågan är ja om man får tro diagrammet nedan. Det visar kopplingen mellan mellanskolvarians och genomsnittliga skolresultat enligt PISA 2000, 2004 och 2006. Det man ser här är att ökade skillnader mellanskolor är kopplade till lägre genomsnitts resultat. En ökning av variansen med 13 enheter (vilket är vad Sverige har upplevt) skulle enligt detta samband leda till en försämring av PISA resultaten med 14 poäng. Den verkliga nedgången är 17 poäng. Statistiskt sett kan alltså så mycket som 82 % av nedgången kopplas till ökade skillnader mellan skolor. Som Skolverket påpekar är det emellertid inte bara skillnaden mellan skolor som ökar, även skillnaden mellan studenter. Svensk skola står därför inför en kris som i sina viktigaste delar skapats under 2000-talet.
Johannes Åhman hävdar att den ökade spridningen inte är ett problem. Ser han på samma sätt på de försämrade resultat som följer i den ökade spridningens spår?
Sambanden mellan ökande spridning och sämre resultat gäller både matematik, naturvetenskap och läsning.
Diagrammen är hämtade ur: School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach av John Östh, Eva Andersson och Bo Malmberg, Stockholm Research Reports in Demography 2010:11,
Från 2000 till 2009 har variationen i resultat mellan skolor ökat med 140% och nu är det Finland som har den mest jämna skolkvalitén. Den ökade spridningen kan inte kopplas till boendesegregationen eftersom den legat i stort sett still under 2000-talet.
Spelar den ökade spridningen någon roll? Svaret på den frågan är ja om man får tro diagrammet nedan. Det visar kopplingen mellan mellanskolvarians och genomsnittliga skolresultat enligt PISA 2000, 2004 och 2006. Det man ser här är att ökade skillnader mellanskolor är kopplade till lägre genomsnitts resultat. En ökning av variansen med 13 enheter (vilket är vad Sverige har upplevt) skulle enligt detta samband leda till en försämring av PISA resultaten med 14 poäng. Den verkliga nedgången är 17 poäng. Statistiskt sett kan alltså så mycket som 82 % av nedgången kopplas till ökade skillnader mellan skolor. Som Skolverket påpekar är det emellertid inte bara skillnaden mellan skolor som ökar, även skillnaden mellan studenter. Svensk skola står därför inför en kris som i sina viktigaste delar skapats under 2000-talet.
Johannes Åhman hävdar att den ökade spridningen inte är ett problem. Ser han på samma sätt på de försämrade resultat som följer i den ökade spridningens spår?
Sambanden mellan ökande spridning och sämre resultat gäller både matematik, naturvetenskap och läsning.
Diagrammen är hämtade ur: School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach av John Östh, Eva Andersson och Bo Malmberg, Stockholm Research Reports in Demography 2010:11,
torsdag 15 april 2010
Friskolor och skolprestationer - med diagram
Publicerad på SvD Brännpunkt 16 april:
Ett viktigt argument när friskolereformen genomfördes var att ökad konkurrens och valfrihet skulle leda till en bättre skola. Ett exempel är rapporten Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna (2001). Rapporten hävdade att en ökning av andelen friskolor i en kommun med tio procentenheter skulle leda till att kommunen gick från under genomsnittet i skolprestation till den översta fjärdedelen.
Sedan 1995 har andelen friskolor ökat med just 10 procentenheter, från 2 % till 12 %. Men den förbättring som utlovades har uteblivit. Förklaringen är att friskolor etableras i kommuner där det bor många högutbildade. Det är därför elever i kommuner med många friskolor får höga medelbetyg. Tar man hänsyn till andelen lågutbildade försvinner den positiva effekten av en hög andel friskolor.
Det negativa sambandet mellan friskolor och skolprestationer kan påvisas med data från Skolverket. Sambandet mellan andelen elever i friskolor och medelbetyg är klart positiv, om analysen görs utan att kontrollera för utbildningsnivå i kommunen. Men om analysen görs med kontroll för utbildningsnivå i kommunen, blir sambandet det motsatta. Ju större andel elever som går i friskolor i en kommun, desto lägre är medelbetygen. Figuren nedan baseras på data från Skolverket. Till vänster visas betygsmedelvärden för kommuner med olika andel elever i friskolor. Fler friskolor ser här ut att leda till bättre skolprestationer. Figuren till höger visar situationen när man tar hänsyn till skillnader i utbildningsnivå mellan kommuner. Här är sambandet mellan fler elever i friskolor och betygsmedelvärden negativt.
På Brännpunkt den 10 april får vi ett exempel på hur friskolans försvarare argumenterar, när faktabasen börjar svikta. I artikeln Elever i friskolor presterar bättre har Anders Morin och Malin Sahlén tonat ner retoriken. De hävdar inte, som den tidigare ESO-rapporten, att friskolor dramatiskt förbättrar skolresultaten i en kommun. De nöjer sig med att hävda att elever i friskolor presterar bättre. Men de mörkar samtidigt att en större andel elever i friskolor har negativ effekt på kommuners betygsmedelvärden, om hänsyn tas till utbildningsnivå.
Det är olyckligt att Morin och Sahlén medverkar till att svensk skoldebatt fortsätter att föras utifrån felaktiga premisser. Att hela skolan fungerar väl borde vara viktigare än att främja friskoleföretagens smala intressen.
Bo Malmberg
Professor i kulturgeografi
Stockholms universitet
Sedan 1995 har andelen friskolor ökat med just 10 procentenheter, från 2 % till 12 %. Men den förbättring som utlovades har uteblivit. Förklaringen är att friskolor etableras i kommuner där det bor många högutbildade. Det är därför elever i kommuner med många friskolor får höga medelbetyg. Tar man hänsyn till andelen lågutbildade försvinner den positiva effekten av en hög andel friskolor.
Det negativa sambandet mellan friskolor och skolprestationer kan påvisas med data från Skolverket. Sambandet mellan andelen elever i friskolor och medelbetyg är klart positiv, om analysen görs utan att kontrollera för utbildningsnivå i kommunen. Men om analysen görs med kontroll för utbildningsnivå i kommunen, blir sambandet det motsatta. Ju större andel elever som går i friskolor i en kommun, desto lägre är medelbetygen. Figuren nedan baseras på data från Skolverket. Till vänster visas betygsmedelvärden för kommuner med olika andel elever i friskolor. Fler friskolor ser här ut att leda till bättre skolprestationer. Figuren till höger visar situationen när man tar hänsyn till skillnader i utbildningsnivå mellan kommuner. Här är sambandet mellan fler elever i friskolor och betygsmedelvärden negativt.
På Brännpunkt den 10 april får vi ett exempel på hur friskolans försvarare argumenterar, när faktabasen börjar svikta. I artikeln Elever i friskolor presterar bättre har Anders Morin och Malin Sahlén tonat ner retoriken. De hävdar inte, som den tidigare ESO-rapporten, att friskolor dramatiskt förbättrar skolresultaten i en kommun. De nöjer sig med att hävda att elever i friskolor presterar bättre. Men de mörkar samtidigt att en större andel elever i friskolor har negativ effekt på kommuners betygsmedelvärden, om hänsyn tas till utbildningsnivå.
Det är olyckligt att Morin och Sahlén medverkar till att svensk skoldebatt fortsätter att föras utifrån felaktiga premisser. Att hela skolan fungerar väl borde vara viktigare än att främja friskoleföretagens smala intressen.
Bo Malmberg
Professor i kulturgeografi
Stockholms universitet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)