En viktig utredning

I torsdags presenterade Masoud Kamali den omstridda utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering i Sverige. Striderna kring utredningen beror på personmotsättningar och olika vetenskapssyn men också på att det ämne som utredningen behandlar är utomordentligt kontroversiellt.

En del av den svenska självbilden är att vi inte är rasister. Sverige står starkt bakom tanken på alla människors lika rättigheter. Att vi skulle vara rasister är därför en absurd tanke. Samtidigt måste man våga att ställa kritiska frågor om hur ens egen verklighetsbild ser ut.  Ryms där också föreställningar som gör att man inte i praktiken inte värderar alla människor lika?

Många har reagerat negativt på de debattartiklar Kamali publicerat under utredningens gång. De tycks präglade av en stark förutfattad mening om hur verkligheten ser ut. Att man ogillar Kamali är dock inget bra argument för att inte läsa den utredning han ansvarat för. Inte minst innehåller de underlagsrapporter som den bygger på viktiga vittnesbörd om hur människor som kommer från andra länder blir utsatta för oförståelse och fördomar på ett sätt som begränsar deras möjligheter att komma till sin rätt.

Kamali har också rätt  i att vi måste vara på vår vakt mot rasistiskt färgade tankemönster. Ett exempel är om man automatiskt sätter likhetstecken mellan invandrarskap och sociala problem. Här finns det, enlig min mening, skäl för Folkpartiet att vara mer självkritiskt.

I den rapport om ”Utanförskapets karta” som Folkpartiet presenterat identifieras 157 utsatta bostadsområden på grundval av förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande. Efter att ha diskuterat vad som kännetecknar dessa områden lanserar Folkpartiet 16 olika förslag på åtgärder. 11 av dessa tar sin utgångspunkt i att problemen i de områden man pekat ut har att göra med närvaron av invandrare.

Detta stämmer emellertid dåligt med grunddata för de utsatta områdena som är inkluderade i rapporten. De främsta kännetecknet för dessa områden är nämligen inte att de bor många invandrare där utan att de domineras av hyresrätter. 70 % av de utsatta områdena har mer än 90% hyresrätt. Bara 9% av områdena har mindre än 70 % hyresrätt.

Andelen utlandsfödda i de utsatta områdena uppvisar en betydligt större variation. Bara 16 % har mer än 50 % utlandsfödda. 25 % har färre än 30 % utlandsfödda.

Men att folkpartiets åtgärder riktar in sig mot de utlandsfödda kanske beror från att problem bilden i dessa områden hör ihop med hur stor andel invandrade är?

Nej, inte det heller. Bara 9 % av variationen i skolresultat mellan de utsatta områdena är kopplad till andelen utlandsfödda. Hur svåra skolproblem i dessa områden beror alltså nästan helt på andra faktorer. Inte heller är andelen sysselsatta i dessa områden är särskilt starkt kopplad till andelen utlandsfödda. 75 % beror på andra faktorer liksom 70 % av variationen i medelinkomst.

Ändå riktar sig 11 av folkpartiets 16 reformförslag in sig på just invandrarskapet.

Den oreflekterad sammankoppling av invandrarskap och sociala problem som Folkpartiet gör i rapporten skulle man kunna kalla rasistisk. Den låser fast vår föreställning om invandrare utan någon ordentlig analys.

Slutsatsen är inte att Folkpartiet ska skämmas. Istället bör man inse att vi, för att komma till en situation där vi lever upp till principen om alla människors lika värde, också måste göra upp med våra egna rasistiskt färgade tankemönster. Att läsa Kamalis utredning kan här vara en viktig hjälp på vägen.