Arbetslöshet och inkomstfördelning

Ska Anders Borg, hjärnan bakom moderaternas nya ekonomiska politik, lyckas lägga krokben för den socialdemokratiska samhällsmodellen? Visst kan det bli så, men även den intellektuelle Anders Borg blir ibland lite slirig med fakta.

I tisdagens Studio Ett diskuterade Borg arbetslöshet med Jens Henrekson, statssekreterare på Finansdepartementet. Anders Borg har hittat en modell för att bekämpa arbetslösheten som fungerar. (1) Man försämrar a-kassan så att det blir mer ekonomiskt kostsamt att gå arbetslös. (2) Man inför en skattebonus för dem som jobbar för att göra dem som inte har ett arbete rejält sugna på att få ett, även om inte lönen är så bra.

Modellen fungerar, meddelar oss nationalekonomerna och kanske ska vi tro dem denna gång. För på senare år är det alltfler av dem som börjat ta empiriska prövningar på allvar.

Anders Borg hakar på. Se på Dannmark, Nederländerna, USA och Storbritannien. Där har denna modell lett till lägre arbetslöshet och högre sysselsättning. Detta är den väg som även Sverige bör gå.

Men vänta, hur dålig är sysselsättningen i Sverige som andel av befolkningen? Jo, den är högre än i både Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA. Så Anders Borg har fel om han menar att det bara finns en väg till hög sysselsättning. Man kan uppnå hög sysselsättning även om ersättningsnivåerna är hyggliga.

Skillnaden mellan metoderna verkar vara hur den påverkar inkomstfördelningen i samhället. Ett aktuellt bekymmer i USA är att den snabba produktivitetsökningen inte tycks leda till ökande inkomster för vanliga löntagare. Den hårda lönekonkurrensen gör att det framförallt är kapitalägarna som gynnas av att ekonomin förbättras. ” Real Wages Fail to Match a Rise in Productivity” var New York Times huvudrubrik i måndags.  

Liknande problem har andra av de länder Anders Borg ser som förebilder haft. I Nederländerna och Storbritannien växte reallönerna nästan tre gånger långsammare än produktiviteten under 1990-talet. I Danmark hängde lönerna nästan med produktiviteten under 1990-talet men under 2000-talet har de bara ökat hälften så fort som produktiviteten. Även i Sverige sackade lönerna något efter produktiviteten under 1990-talet men det har kompenserats av en snabb reallönetillväxt under 2000-talet. (Källa: OECD Economic Outlook 2006).

Konsekvenserna visar sig i hur landets inkomster fördelas mellan löntagare och kapitalägare. I både Nederländerna, Danmark, USA och Storbritannien är kapitalägarnas andel av BNP relativt löntagarnas större än i Sverige. Minst är skillnaden mot Storbritannien. (Källa: OECD National Accounts Data).

Slutsatsen är att moderaternas modell nog kan fungera som ett recept mot arbetslösheten men att kostnaden i form av en mer ojämlik fördelning kan bli betydande. Sex år in på 2000-talet ser det ut som om den hittillsvarande svenska modellen bättre klara av att åstadkomma både en hög sysselsättning och en mer jämlik fördelning av den växande kakan än det borgska receptet.