Blir vi lyckligare av att jobba längre?

Vi måste jobba fler timmar. Det är Anders Borgs budskap i veckans när han intervjuas av Dagens Industri.

Men hur ser det egentligen ut efter tre år med den borgska arbetslinjen? Ja något fler timmar jobbade vi faktiskt under helåret 2009. I genomsnitt 135 miljoner timmar per vecka jämfört med 134,4 miljoner timmar per vecka 2006. Anders Borgs alla finurliga avdrag och straffskatter har alltså gett en ökning med mindre än en halv procent.

Och har vi blivit lyckligare? Tveksamt. Under samma tid har värdet av de vi svenskar producerat minskat med 2,4 %. Produktionen per timme har alltså minskat med nästan 3 %.

Men det beror väl på krisen, kanske någon invänder? Men nej. Produktionen per timme har minskat kontinuerligt varje år sedan 2006. Detta visar på ett grundläggande fel i den borgska politiken. Att jobba och slita mer ger inte automatiskt ett högre välstånd. Knepet är istället att jobba smartare. Och här fungerar uppenbart inte Anders Borgs politik.

De incitament man satt upp syftar ju till att man snabbt ska komma i arbete, inte att man ska hamna på rätt plats. Men om människor hamnar fel kan det i längden blir dyrare för samhället än att de under en period arbetar lite färre timmar.

Sverige ett av de länder där arbetslösheten ökar snabbast

 KLICKA HÄR FÖR EN LÄSBAR VERSION  http://people.su.se/~bmalm/unemp09.jpg

En tyst revolution

För bara 8 år sedan var det i åldersgruppen 60-64 år fler som stannade hemma än som jobbade. Av 20 personer var 9 sysselsatta men 11 arbetslösa eller pensionerade.  Idag är det tvärtom. 12 av 20 personer i åldern går till jobbet och bara 8 stannar hemma. Inte någon gång under tiden 1976 till 2006 har sysselsättningen varit så hög i denna grupp.

Samtidigt har antalet personer i i åldersgruppen 60-64 år ökat kraftigt. 1998 var den totala sysselsättningen i denna grupp 191 000. Idag är 350 000 personer i åldersgruppen 60-64 i sysselsättning. Det är en ökning med 159 000.

Kanske har vi här en förklaring till att ungdomar idag har svårt att få jobb? De konkurrerar med pigga 60 åringar med decennier av arbetslivserfarenhet. Om andelen sysselsatta i gruppen 60-64 år sjönk till 1998 års nivå skulle det krävas 64 000 nyanställningar för att kompensera bortfallet. Det motsvarar rätt exakt det antal ungdomar som idag är arbetslösa eller i åtgärder.

Som jag ser det är detta en bild av framtiden. I den globala ekonomi som växer fram kommer det att ta tid för individen att upptäcka på vilken plats just hans eller hennes speciella förmåga bäst kan komma till sin rätt. Men samtidigt som det dröjer längre innan man hittat sin rätta plats så kommer ens totala tid i arbetslivet inte att bli kortare. Det långsammare starten kommer att kompenseras av ett senarelagt utträde från arbetsmarknaden.

Och här har vi de närmaste årens dubbla utmaning. Att ge ett så bra stöd som möjligt till de unga som är på väg att hitta sin roll i den framväxande ekonomin. Samtidigt som arbetslivets villkor måste förändras så att vi inte i förtid slits ut.

Borgerligt maktövertagande--Inget bra recept mot arbetslöshet

I en rapport som presenterades av Folkpartiets Carl B Hamilton igår påstås det att socialdemokratiska kommuner är sämre än borgerligt styrda kommuner på att bekämpa arbetslösheten. Beviset är en korrelation mellan politisk majoritet och arbetslöshet på kommunnivå.

Hamiltons mångåriga frånvaro från forskningen verkar dock ha gjort honom ringrostig när det gäller vetenskapliga metoder.

Ett problem med att jämföra arbetslöshet och politisk majoritet är att både arbetslöshet och partifärg i en kommun kan påverkas av andra faktorer, t ex genomsnittlig utbildningsnivå, näringsstruktur, m m.

En möjlighet då är att testa vad som händer vid maktskifte. Leder ett skifte från blått till rött till att arbetslösheten stiger men ett skifte från rött till blått till att arbetslösheten sjunker?

Jag har jämfört arbetslöshet per kommun i januari 2006 och januari 2002, när nio månader var kvar av respektive mandatperiod. Då bör eventuella politiska skillnader ha slagit igenom.

Jag ställde sedan förändring i arbetslöshet mot typen av regimskifte. 35 kommuner skiftade majoritet i 2002 års val. 14 gick från rött till blått. 21 från blått till rött.

Resultatet blev

Rött => Blått, Arbetslösheten ökade i genomsnitt 0.70 procentenheter.

Blått => Rött, Arbetslösheten ökade i genomsnitt 0.89 procentenheter.

Alltså en något större ökning när rött tagit över.

Dock, variationen i utfallet är så stor så att man inte kan vara säker på att skillnaden på 0.19 procentenheter är statistiskt säkerställd.

Ett läkemedelsföretag som skulle marknadsföra blå majoritet som en medicin mot arbetslöshet skulle därför inte få medicinen godkänd. De resultat vi fått fram kan lika gärna bero på slumpen.

Slutsats: Av det som hänt efter valet 2002 kan man inte dra slutsatsen att en blå majoritet är bättre på att bekämpa arbetslösheten i kommunen än en röd. Det är därför osannolikt att högre arbetslöshet i s-kommuner orsakas av s-majoriteten. En troligare förklaring är att man i kommuner med hög arbetslöshet ofta väljer att rösta rött.

Mållös

Reviderad 06-09-01, efter kommentarer:

MUFs ”Sagan om Göran Persson och Arbetslösheten” är en stark kandidat till att bli årets valfilm. Men den bild man presenterar av arbetslöshetens utveckling är vad man kan kalla ”stark friserad”:

Av någon anledning innehåller filmens centrala diagram bara tre datapunkter per år, trots att det bygger på kvartalsdata från Eurostat.

Y-axeln har också en utformning som jag aldrig stött på tidigare. Avståndet mellan varje skalstreck motsvarar som regel två procentenheter. Men med ett undantag. Skalstrecket efter 4 procent är nämligen inte 6 utan 5 procent.

Syftet med dessa manipulationer har varit att måla upp bilden av en kontinuerligt ökande arbetslöshet som kan sättas i kontrast  till de optimistiska uttalanden om arbetslösheten som Göran Persson gjort vid olika tillfällen sedan 2001.

De punkter som retuscherats bort under perioden 2001-2005 är genomgående det innevarande årets högsta arbetslöshet. På så sätt kan arbetslösheten under 2006, där den högsta arbetslöshetspunkten plötsligt finns med, framställas som rekordhög.  

Den som konstruerat MUFs diagram har också velat tona ned den ökning av arbetslösheten som inträffade under 2003.  Här ligger nämligen MUFs siffror systematiskt lägre än de man hittar i Eurostat. Motivet är senarelägga arbetslöshetsökningen till en tidpunkt då  man kan hitta ett uttalande från Göran Persson om sjunkande arbetslöshet.

Diagram ur MUFs valfilm: 

Nedan är EURO-STAT siffor jämförda med MUFs. Här visas hur MUF kapat bort årstopparna utom de sista året då man lagt till (flyttat?) en toppnotering till slutdatum för vilket det inte finns några data i EUROSTAS databas när jag kollade i måndags.

Om de som lämnat kommentarer tycker att detta är ett OK sätt att hantera data hoppas jag att de aldrig kommer i närheten av ett jobb i företag, organisationer eller offentlig administartion där det krävs respekt för empiriska data.  

 

 

 

MUFs bild kan jämföras med den som ges av SCBs kvartalsstatistik och som är de siffror Göran Persson kommenterar.  Även här ökar arbetslösheten men ökningen är i huvudsak koncentrerad till år 2003. Om man inte tar hänsyn till den statistikomläggning som skedde under andra kvartalet 2005 kan man se en ökning även detta år. Men den förklaras i huvudsak av den nya mätmetoden.

Men till AKU-diagrammet hade det varit svårt att göra en fräsig valfilm. Så fram med saxen och ta bort de värden som inte passar och justera andra. Ändamålet helgar medlen! 

 

Ska MUFs tilltag bara ses som ett utslag av ungdomligt oförstånd? I så fall vore det bra om Fredrik Reinfeldt gjorde klart att detta sätt att hantera statistik inte är representativt för den borgerliga alliansen. Alternativt är detta sätt att hantera data något man lärt sig av höger-gurus som Stefan Fölster och Robert Gidehag, bara att man går ännu ett steg längre.

Säkert kan en hel del av inspirationen också komma västerifrån. Al Frankens bok ”LIES And the Lying Liars Who Tell Them- A Fair and Balanced Look at the Right” från 2003 om hur den amerikanska högern hanterar sanningen är rekommenderad läsning.

Krumbukter

AKU-undersökningen för juli som presenterades i torsdags kom som en kalldusch för ledande högerdebattörer: +121 000 jobb mellan juli 2005 och juli 2006.  Snabbt var Jonny Munkhammar från Timbro ute och försökte förklara bort denna jobbexpansion. Tar man hänsyn till åtgärder och att den arbetsföra befolkningen ökat så var detta egentligen ingen expansion alls. Och följeslagaren Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv hakade på:  ” När [åtgärder] räknas bort har antalet reguljära jobb bara ökat marginellt mer än vad den arbetsföra befolkningen ökar med”.

Men de räknar så fel.

Den arbetsföra befolkningen har ökat med 58 600 människor. Fördelningen av dessa på olika åldersgrupper framgår av tabellen nedan. Om de nya sysselsättningsfrekvensen i olika åldersgrupper hade varit oförändrad mellan juli 05 och juli 06 hade denna befolkningsökning ökat antalet sysselsatta med 30 700 personer. Den faktiska ökningen har varit 121 000. Alltså har sysselsättningen ökat med 90 000 fler personer än vad man kunnat räkna med enbart utifrån den arbetsföra befolkningens tillväxt. En del av dessa jobb har kommit i åtgärder men att kalla ökningen marginell är långt ifrån verkligheten.  Dessutom, att kunna skapa nya jobb när den arbetsföra befolkningen växer är också en del av en arbetsmarknads dynamik.

 Arbetsför befolkning och sysselsättning, tusental , juli-05- juli-06

Källa: SCB 

Munkhammar avslutar sin blogg med orden:

”Den grundläggande ekonomisk-politiska slutsats som kan dras av dessa fakta är att arbetsmarknaden är i stort behov av en rad reformer. I sin tur borde dessa kunna inspireras av de länder som lyckas bättre, där skatterna på arbete är lägre än här, regleringarna färre och ersättningarna till dem som inte arbetar är lägre. ”

Men Johnny, dina fakta inte stämmer inte. Alltså bortfaller väl behovet av arbetsmarknadsreformer?

Och vilka är de länder som lyckats bättre men andelen sysselsatta över 25 år och som vi ska inspireras av?

 

Sysselsättningsligan: Sverige i topp

Den dåliga sysselsättningen är enligt de borgerliga det främsta skälet till att väljarna bör säja nej till den socialdemokratiska regeringen.

Samtidigt visar nya siffror att Sverige ligger i topp i OECDs sysselsättningsliga. År 2005 hade 80.3 % av befolkningen i åldern 25-64 år ett arbete. Bara Island och Schweiz låg högre. Danmark som ofta lyfts fram som ett föredöme när det gäller sysselsättningen ligger två procentenheter efter (78,2 %). I USA och Storbritannien, vars flexibla arbetsmarknader  ses som en förebild för högeralliansen, ligger sysselsättningen fem procentenheter lägre (75,7 %). Och Irland, vars ekonomi har växt rekordsnabbt under många år, når bara upp till 73 % sysselsättningsgrad.

Det finns alltså utrymme för socialdemokraterna att gå till offensiven i sysselsättningsfrågan. Ser man till andelen sysselsatta ligger Sverige mycket bra till.

Gruppen 25-64 år är intressant för detta är en ålder då de allra flesta avslutat sin grundläggande utbildning.  I gruppen 20-24 är en betydande del av ungdomarna i utbildning och det påverkar andelen sysselsatta. Ser man till både sysselsättning och utbildning i åldersgruppen 20-24 är det två OECD-länder utanför EU som ligger i topp (Island och Australien). Bland EU-länderna delar Sverige tredjeplatsen tillsammans med Finland.

Sysselsättningsligan 2005 

 

Källa: OECD 

Riksbankens missar

I gårdagens Studio Ett tog LOs chefsekonom Dan Andersson upp ett ämne som hittills inte diskuterats i valrörelsen: Riksbankens ansvar för sysselsättningsutvecklingen.
 
Sedan 1993 har Sverige ett inflationsmål på två procent och det är Riksbankens uppgift att garantera en stabil inflation på denna nivå. Hur har riksbanken skött sitt uppdrag?
 
Inte särskilt bra. Från 1996 och framåt har inflationen i Sverige under tre månader av  fyra legat under inflationsmålet. Några gånger har inflationen stuckit över två procent men då har Riksbanken snabbt varit framme med räntehöjningar som lett till sjunkande inflation.
 
Konsekvensen av en för låg inflation är att sysselsättningstillväxten dämpas. Det inträffade t ex åren 1996-1997 och 2002-2004. I båda fallen sjönk inflationen till långt under inflationsmålet och sysselsättningen sjönk.
 
Den som bekymrar sig om svensk sysselsättningstillväxt kan därför rikta väl grundad kritik mot hur Riksbanken skött sitt ansvar. Men i Sverige är det nästan tabu att kritisera Riksbanken. Då riskerar man att hudflängas på tidningarnas ledarsidor för att man inte respekterar Riksbankens självständighet.

Underkänt Henrekson!

Magnus Henrekson är professor i ekonomi med särskild inriktning på det svenska näringslivets utveckling och den ekonomiska politiken vid Handelshögskolan i Stockholm. Han borde därför vara en av Sveriges ledande experter när det gäller Sveriges moderna ekonomiska historia. Ändå har jag svårt att tänka mig att den artikel han idag presenterat på DN Debatt skulle få godkänt ens som ett tentamen svar på grundkursen i det ämnet.

Artikeln handlar om den utslagning som ”började under 90-talet med den ekonomiska sanering som statsminister Göran Persson fått så mycket beröm för”. Att Sverige åren 1991-1994 hade en borgerlig regering tillhör grundkursen i ekonomisk politik. Likaså att Göran Persson inte ingick i den regeringen. Först 1994 inledde han sin karriär som finansminister.

Ändå skriver Henrekson att: ”Den panikartade reaktionen på en långvarig ekonomisk kris med statsfinanserna i oordning resulterade i en nedbantning av arbetsstyrkan med 424 000 personer i helårsekvivalenter från 1990 till 1994”. Men, käre Magnus, detta var ju innan Göran Persson tillträdde som finansminister. Under åren av statsfinansiell sanering 1994-2000 ökade istället sysselsättningen i helårsekvivalenter med 450 000 jobb.

”Fortfarande tolv år senare känner vi av efterräkningarna av detta chockartade sätt att rädda den svenska staten från en ekonomisk kollaps”. Som sagt sysselsättningsminskningen kan knappast skyllas på Person eftersom den inträffade innan han kom in i regeringen.

”Det som man inte hitintills talat om i debatten är att Göran Perssons egna väljare, särskilt kvinnor i låglöneyrken, fått betala och fortfarande betalar det högsta priset för saneringen. 37 procent av kvinnor i åldern 25-54 år med grundskoleutbildning var år 2004 utan reguljärt arbete, men år 1990 var de bara 13 procent.”

Men även här skedde det stora fallet under första hälften av 1990-talet och kan inte skyllas på Persson, se figuren nedan. Och vidare, om man jämför internationellt är det bara ett annan EU-land som har så hög andel lågutbildade i sysselsättning som Sverige, (se TCO Granskar nr 9/2005). Henrekson hamnar alltså i samma låda som moderaterna (se min blogg ”Favorit i repris”). Om andelen lågutbildade kvinnor i arbete ska ses som en framgångsindikator ligger Sverige mycket bra till.

Figuren är från "Fler och bättre
jobb? – Nya och försvinnande jobb i Sverige 1987-2003, TCO granskar, Nr 9, 05

Ladda ned den från:

http://www.tco.se/FileOrganizer/TCOs%20webbplats/Publikationer/rapporter/TCO-granskar/2005/Nr92005Flerochbättrejobbnr92005.pdf 

Favorit i repris

Har någon funderat på hur hög den verkliga arbetslösheten är i Sverige? Då kan det vara bra att veta att svaret numera finns på moderaternas hemsida. Lite besviken blir man dock när det visar sig att det man avser är begreppet bred arbetslöshet, eller ”Moderaternas mått på arbetslösheten” som man i käck postmodern anda kallar den siffra man presenterar.

Det egna måttet skall enligt moderaterna mäta ”hur många som skulle kunna arbeta om arbetsmarknaden fungerade väl”. Ok, låt oss ta moderaterna på orden för att med hjälp av begreppet bred arbetslöshet undersöka hur väl arbetsmarknaden fungerar olika länder. Resultatet visas i figuren nedan.

 

Resultatet är överraskande med tanke på att det är moderaterna som marknadsför begreppet. Stämmer moderaternas tes har Sverige tillsammans med Danmark den bäst fungerande arbetsmarknaden i Europa om man undantar Island. Sveriges arbetsmarknad fungerar också bättre än den i USA.

Det kan därför tyckas lite malplacerat att moderaterna i årets valrörelse med sådan kraft kräver försämringar i bidragsystemen med argumentet att detta ska förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Internationellt sett fungerar ju svensk arbetsmarknad alldeles utmärkt om man mäter med moderaternas eget mått!

_________________

Siffrorna är från Eurostat (förutom USA) och avser första kvartalet 2005. Diagrammet har tidigare presenterats i LO-tidningen (hösten 2005).