Metacognitiv dissonance

"Att tro sig kunna känna igen fel i sitt eget tänkande, resonerande och sina egna kunskaper trots en brist på bevis eller trots överväldigande bevis för motsatsen" så definieras metacognitiv dissonance av psykologen Brent E. Turvey.

Och han lägger till:

It is one of the essential features of such incompetence that the person so afflicted is incapable of knowing that he is incompetent. To have such knowledge would already be to remedy a good portion of the offense.

Med anledning av utbildningsminister Jan Björklunds uttalande om geografiämnet kan man just undra om han har drabbats av metakognitiv dissonans. Problemet är inte att Björklund saknar kunskaper om vad geografiämnet består av. Problemet är att han inte förstår att han saknar denna kunskap och att ingen i hans omgivning kan få honom att förstå hur djupa hans kunskapsluckor är.

Israel och Nordkorea

 

Ett obeväpnat skepp närmar sig en stängd kust. Några mil ut möts skeppet av krigsfartyg som går till angrepp. Blod flyter, människor dödas. Skeppen beslagtas av mördarna.

Hade det hänt utanför Nordkoreas kust skulle ingen blivit förvånad. När nu Israel har handlat på samma sätt har man slutligen intagit sin plats bland skurkstaterna.

Det dags för Europa att svara. Vi bör, som Syd-Korea, möta denna uppenbara aggression med sanktioner. Ett första steg är ett embargo mot flyg som ska till eller kommer från Israel. Det rör sig om minst ett sextiotal flygningar per dag. Ett flygembargo skadar ingen människa fysiskt. Även den ekonomiska skadan blir begränsad. Det handlar inte heller om att isolera Israel. Men man får välja sjövägen istället för flyg. Ett flygembargo leder därför i första hand till trassel. Det är ett mjukt sätt att visa att Europa inte accepterar den politik mot palestinierna som Israel bedriver. Sätter Israel stopp för bosättningarna och inleder förhandlingar kan embargot hävas.

När Israel svarar på angrepp mot de egna medborgarna är det vedergällning som gäller. Europa bör gå mildare fram. Men om det enda svaret blir försiktiga krav på ”utredning” kommer det att ses som eftergivenhet av Israels hökar. Som ett godkännande av att Israel kan fortsätta med sin aggression.

Hur länge ska Europa tåla den förnedring som Israel utsätter oss för?  Det är dags att med icke-våld manifestera att centrala Europeiska säkerhetsintressen hotas av Israels nuvarande politik. Sanktioner lyckades få slut på apartheid i Sydafrika. Samma metoder bör nu prövas för att få tillstånd en lösning på Palestinafrågan. 

Heideggers barnbarn

2009 gavs Emmanuel Faye’s bok ”Heidegger: The introduction of Nazism into philosophy” ut på engelska av Yale University Press”. Boken vänder sig i första hand till de som är intresserade av den berömde tyske filosofen Heidegger, men den är också av intresse för dagens svenska diskussion om främlingsfientlighet och rasism.

I det inledande kapitlet av boken påpekar Faye att Heideggers analys i boken ”Varat och tiden” i viktiga avseenden sammanfaller med den som rasteoretikern  Ludwig Ferdinand Clauss presenterade i början av 1920-talet. Både Clauss och Heidegger var elever till Husserl och deras kariärrer löper i flera avseenden parallellt. 1923 fick Clauss sitt stora genombrott med boken ”Die Nordische Seele”, och blev tillsammans med Hans F. K. Günther en av de mest namnkunniga och inflytelserika rasteoretikerna i Tyskland.

Det intressanta med Clauss är att han tar avstånd från en rent biologisk rasism. Istället betonar han att rasen snarare kommer till uttryck i människors uppträdande och förhållningssätt till livet. För Clauss är det en självklarhet att det tyska folket inte består av en enhetlig ras. Men detta hindrar inte att det tyska folket kan uppnå en förening på rasmässig grund. Grunden för denna förening är tillhörigheten till den tyska jorden och inte minst en beslutsamhet att acceptera den kallelse som ödet utvalt åt det tyska folket.

Att flera av dessa element återfinns i ”Varat och tiden” som utgavs flera år före Hitlers makttilträde visar på de nära beröringspunkter som finns mellan Heideggers filosofi och den nazistiska ideologin. Att Heidegger efter 1933 blir en hängiven anhängare till Hitler är alltså inte ett misstag, utan en naturlig följd av den filosofi han företräder.

Insikten att nazismen inte byggde på en ensidigt biologisk rasism är också viktigt för dagens situation. Sverige-demokraterna kan vara fullt trovärdiga när de tar avstånd från biologisk rasism utan att för den skull behöva fjärma sig från nazismens ståndpunkter. Ett intressant exempel på detta är Clauss argumentation i boken ”Rasse und Seele” från 1943. Här tillbakavisar Clauss anklagelser som riktats mot den tyska rasforskningen med formuleringar som skulle kunna vara hämtade från Sverige-demokratiska hemsidor. ”Vi har aldrig hävdat att vissa raser är bättre än andra”. ”Vi har aldrig hävdat att vissa raser har monopol på vissa egenskaper”. Ras handlar istället om ett särskilt sätt att föra sig. ”Den nordiska rasen ska vara nordisk, den sydländska sydländsk”. Det tyska nazistpartiet linje var, enligt Clauss, att ”Varje ras är i sina egna ögon den mest värdefulla”.

Att sätta likhetstecken mellan rasism och biologisk rasism är alltså att trivialisera rasismen och därmed nazismen. Nazisterna och deras anhängare framstår som tokstollar. Clauss rasism är betydligt mer förfinad. De rasegenskaper han beskriver ligger närmare de dimensioner som idag används när man beskriver skillnader mellan folkgrupper i termer av skilda attityder, hedersbegrepp, eller förhållningssätt. Därmed blir rasismen också svåra att hålla ifrån sig. Är det inte så att de flesta i sitt vardagsliv funderar kring dessa typer av skillnader? Dilemmat blir då hur man ska dra en skiljelinje mot främlingsfientligheten. På vilken punkt är det tankarna om olikhet kan bli farliga?

Ett svar som ges Faye’s bok är faran är förknippad inte med idéer om skillnader utan med ett tänkande där grupptillhörighet sätts framför  individualitet. Faye påpekar att Heideggers kanske viktigaste måltavla var filosofen Descartes, vars  ”cogito, ergo sum” kan ses som en startpunkt för de filosofiska tänkare som satt individen, individens förmåga till kunskap, och individens förmåga till moraliskt handlande i centrum. Det ”jag” som filosofer i Descartes efterfölj satt i centrum vill Heidegger ersätta med ”varat”. Och som Faye påpekar så är detta ”vara” inte ett individuellt ”vara” utan kollektivt ”vara”: folket eller en gemenskap som delar ett gemensamt ursprung och ett gemensamt öde. Man kan erkänna att Heidegger har en poäng, att tillhörighet är viktigt, och att tillhörighet är något som Descartes ensamma tänkare saknar. Med det nazismen visat är att en politik som bygger på tanken om en kollektiv ödesgemenskap kan få katastrofala följder.

Slutsatsen är att det inte är existensen av eller uppfattningar om skillnader som är problemet. Nej, det som man ska ifrågasätta är när sådan skillnader ses som ett uttryck för olika gruppers inre egenskaper, ses som bestämda av en viss grupps ”vara”, eller essens. Att hålla denna balans kanske inte alltid är lätt, men det är ett förhållningssätt som är av central betydelse för att vi ska bevara samhällsfreden.

Fler friskolor, sämre resultat

Morin och Sahlen svarar i lördagens SvD på mitt inlägg . Men de kommenterar inte att fler friskolor lett till sämre resultat under de senaste 10 åren. Dessutom förnekar de att kommuner med fler friskolor presterar när hänsyn tas till utbildningsnivån i kommunen. Men här talar Skolverkets siffror ett annat språk, se min tidigare blogg.

Ökad konkurrens för en bättre skola?

På SVD Brännpunkt idag diskuterar jag om verkligen ökad konkurrens leder till förbättrade prestationer i skolan. Men en replik på 2000 tecken ger inte mycket utrymme för utvikningar. Inte heller har Brännpunkt utrymme för grafik. I detta inlägg vill jag därför ge en något fördjupad analys.

Det var Fredrik Bergström och Mikael Sandström (numera en av Fredrik Reinfeltds statssekreterare) som skrev ESO rapporten ”Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna ” 2001. När denna rapport gavs ut var andelen elever i fristående skolor bara 4 %. Den största ökningen har alltså skett efter att ESO rapporten publicerades. Eftersom Bergström och Sandström med sådant eftertryck hävdar att fler friskolor har positiva effekter för alla elever i en kommun kan man inte utesluta att den fick betydelse för den snabba friskoleutbyggnaden efter 2001. ESO-rapporten togs ju fram för Finansdepartementet under den tid som socialdemokraterna satt vid makten. Att Bergström och Sandströms löfte om förbättrade skolprestationer med fler friskolor inte kunde infrias visas i följande diagram.

Låt oss därför granska denna fråga närmare. Sambandet mellan andelen friskolor i en kommun och medelbetyget, eller meritvärdet som den tekniska termen lyder är lätt att ta fram med hjälp av data från Skolverket. Jag har använt data för åren 1998 till 2008. Enligt en enkel regression kan man med hjälp av dessa data visa att när andelen friskoleelever i en kommun ökar med en procentenhet så ökar det genomsnittliga meritvärdet med 0.4 poäng. Den ökning av andelen friskoleelever med 10 procentenheter som Bergström och Sandström diskuterar i ESO-rapporten skulle öka mertitvärdet med 4 poäng. Det genomsnittliga meritvärdet i Sveriges kommuner var under åren 1998 till 2008 var 203. För att tillhöra den översta fjärdedelen krävdes det att man låg drygt fem poäng  högre än så. D v s, jag kommer fram till ungefär samma resultat som Bergström och Sandström när jag inte kontrollerar för utbildningsnivån i kommunerna.

För att se till utbildningsnivåns betydelse har jag i nästa steg gjort en regression där den beroende variabel som tidigare är meritvärdet men där jag använder både andelen elever friskolor och andelen personer med högst 3-årig gymnasieutbildning (räknat på befolkningen i åldrarna 16-74 år) som förklarande variabler. Resultatet blir nu att en procentenhets ökning av andelen personer med mer utbildning än 3-årig gymnasium ökar meritvärdet i kommunen med 0.7 poäng medan en ökning av andelen friskoleelever med en procentenhet minskar meritvärdet i kommunen med 0.3 poäng.

Att effekten av en viss variabel ändrar tecken när man för in en kontrollvariabel är inte ovanligt, inte minst om man börjar med en modell där en viktig förklarande variabel saknas. Den variabel man har med kommer då att fånga upp effekten av den variabel som uteslutits, om det finns ett statistiskt samband mellan den variabel som finns med och den variabel som uteslutits. Detta är vad som händer när man inte kontrollerar för utbildningsnivå. Eftersom andelen friskoleelever ökar när andelen högutbildade ökar (1 procentenhet högre andel högutbildade ger 0.4 procentenhet högre andel friskoleelever) fångar friskolevariabel upp den prestationsförbättring som är kopplad till fler högutbildade i kommunen. Det är när denna effekt tas bort som friskolevariabeln går från att ha en positiv effekt till att ha en negativ effekt.

Diagrammet nedan illustrerar det som händer. Till vänster visas betygsmedelvärden för kommuner med olika mycket friskolor. Fler friskolor ser här ut att leda till bättre skolprestationer. Figuren till höger visar situationen när man tar hänsyn till skillnader i utbildningsnivå mellan kommuner. Här är sambandet mellan fler friskolor och betygsmedelvärden negativt.  Använd gärna figuren (med angivande av källa). För den som själv vill analysera sambanden delar jag gärna med mig av de data som jag använt.


Ett alternativt tillvägagångssätt för att besvara frågan om hur andelen friskolor påverkar skolresultaten är att kombinera aggregerade data (t ex på kommunnivå) med data som visar hur det går för enskilda elever. Ett bra exempel är är Böhlmark och Lindahl ”Does School Privatization Improve Educational Achievement?” som också ifrågasätter Bergström och Sandströms resultat. I projektet ”Den svenska skolans nya geografi” ska jag tillsamman med kollegor vid Uppsala universitet gå vidare med att analysera hur införandet av skolval påverkat den svenska skolan. Inte minst ska vi mer i detalj analysera skolsegregationens betydelse. Även om ett diagram som det ovan är intressant i sig ska man inte glömma bort att det krävs mer avancerade analyser för att mer i detalj förstå de processer som formar skolresultaten i olika delar av landet.

Pigavdrag: Något för alla?

 Almega hävdar i ett pressmeddelande att avdraget för hushållsnära tjänster utnyttjas av alla inkomstgrupper. Som diagrammet nedan visar är det en sanning med modifikation.

Diagrammet bygger på data från SCB och visar hur stor det genomsnittliga avdraget per person är i olika inkomstgrupper och med hänsyn tagen till i viken typ av kommun man bor. Av figuren framgår att det främst är höginkomsttagare med inkomster över 600 000 kronor per år som utnyttjar avdraget. Allra högst avdrag har de höginkomstagare som bor i kommuner där de tio procent som tjänar mest har en årsinkomst på över 600 000. Höginomstagare som bor i kommuner där de som tjänar mest inte har fullt lika höga inkomster tenderar att utnyttja pigavdraget i mindre utsträckning.

 

Även medelinkomstagare (280 000 till 399 000 kronor i årsinkomst) utnyttja i viss mån avdragsmöjligheten men här är de genomsnittliga beloppen mycket lägre. I genomsnitt mindre än 100 kr per person om de bor i kommuner som är mindre präglade av höginkomstagare.

Bland de som tjänar mindre än 280 000 kronor per år är de genomsnittliga avdragen per person närmast försumbara.

Det är alltså långt ifrån en myt att att pigavdrag framförallt är till för de höginkomsttagare. Att Almega kommer fram till ett annat resultat beror på att de inte analyserat hur stora avdrag som gjorts. 

 

 

 

Time is out for Israel?

For 60 years, Israel has tried to become recognized as a legitimate nation in the Middle East. Today, it is clear that this ambition has failed.

The reason for this failure is  the idea that recognition could be achieved on the basis of military supremacy. In the 1940s, at a time when scores of countries  were colonies dominated by European powers this might have been a realistic plan. Today, it is not. English rule in India and across Africa has been abolished. French rule in Algeria and West Africa too. South Africa's attempt to uphold white supremacy has been shattered, as has Soviet dominance over Easter Europe and the Baltic states.

Israel, however, still tries to uphold a system of colonial rule in Palestine. Legitimate owners of land in Palestine are prevented from returning to their home villages.  Instead individuals who are deemed to have a desired ethnic origin are allowed full citizenship.

The legal foundation for today’s Israel is a UN decision made in the late 1940s. At that time, UN was an organization  ruled by European colonial powers: England, France, the Soviet Union, and the United States (Puerto Rico). Although the UN decision gives a strong foundation Western support for Israel, it is questionable if the UN ruling really is binding for states in the Middle East that did not consent.

For 60 years Israel has, supported by the military might of the United States, tried to achieve a recognition by its neighbors, and also an acceptance of continued expansion of Israel territory. This ambition has failed, and in my view, this makes it necessary to consider if the  very idea of ethnically-based Jewish nation in the Middle-East should be abandoned.

For many years, the desirability of a two-state solution of the Palestinian conflict has been dogmatically presented as the only realistic option. Israel's failure to reverse its settlement policies on the West Bank, however, has undone the feasibility of a two-state solution. Instead, it is time for the international community to withdraw it's support for an ethnic Jewish state in the Middle East.

The alterative is an ethnically integrated Palestine. The Israelis fear that an ethnically integrated Palestine would lead to increased insecurity. But is this fear really justified? The abolishment of apartheid did not lead to a racial war.  

Achieving a peaceful ethnically integrated Palestine will not be easy, but there are many examples of situations where  violent ethnic conflict have been transformed into conditions of peaceful co-existence. Why not in Palestine?

For a similar view see:

New York Times OPINION  
Video Library Player:  Bloggingheads: Israel's End?
Glenn Loury of Brown University and Ann Althouse of the University of Wisconsin Law School debate the Israeli-Palestinian endgame.

För er som saknar faktaspark

Befolkning och utveckling

 

Undervisningsmaterial för kursen globalisering, utveckling och miljö:

 

http://people.su.se/~bmalm/transition.pdf 

Därför röstar jag rött

 

 

• För att Sverige och världen behöver en offensiv miljöpolitik

• För snabb ekonomisk tillväxt utan ökande klyftor

• För att vårdnadsbidraget blir en kvinnofälla

Leijonborg som struts

Omfattningen av Folkpartiets spionskandal börjar nu klarna

-    Fram till mars 2005 har det skett ett stort antal intrång i Socialdemokraternas nät från Folkpartiets partikansli
-    Folkpartiledningen (Folkpartiets presschef Niki Westerberg) har känt till att det gjordes intrång
-    Uppgifter som man kommit åt genom intrången har använts för att störa den socialdemokratiska valkampanjen under det känsliga uppstartskedet
-    Intrången har särskilt syftat till att ta fram material som berör skolpolitiken, den fråga som folkpartiet prioriterat högts under årets valrörelse
-    Material som man kommit åt genom dataintrånget har också påverkat uppläggningen av kampanjen kring en annan av valets mest centrala frågor: äldreomsorgen.
-    Partisekreteraren Johan Jakobsson har senast i mars 2006 informerats om de metoder som folkpartiet använt sig av. Han väljer då att mörklägga historien.

Presschefen och partisekreteraren är inte vilka personer som helst i folkpartiets ledning. De är partiledarens närmaste medarbetare och ska i viktiga avseenden ses som partiledarens förlängda arm i relation till partiorganisationen. Underställda medarbetare ska kunna räkna med att de besked som man får av presschefen och partisekreteraren är förankrade i partiledningen. Om de underlåter att rapportera uppåt kan deras enda giltiga motiv vara att de bedömer det som att partiledaren inte vill ha den information de sitter inne med.

Det är därför inte hållbart att som Lars Leijonborg gör framhärda i att spionskandalen är något som inte berör honom personligen. Att det handlar om något som andra gjort och som han inte varit inblandad i. Om man trovärdigt ska kunna distansera sig från ens närmaste medarbetares handlingar krävs det att man kan troliggöra att de handlat emot folkpartiledarens uttryckliga order.

Fokus i debatten om Leijonborg bör därför flyttas från frågan om vad Leijonborg visste till frågan vilka åtgärder Leijonborg vidtog för att undanröja risken för att partiet skulle använda olagliga metoder.

• Vilka genomgångar har Leijonborg haft med sin presschef och partisekreterare och presschef om hur informationsinsamlingen under årets valrörelse skulle gå till?

• Har han i dessa genomgångar betonat att inga olagliga metoder får användas och att han omedelbart vill bli underrättat om misstankar om sådana metoder väcks?

Kan Leijonborg redovisa att så har skett har han ryggen fri och kan med gott samvete beklaga sig över att har blivit förrådd av sina närmaste medarbetare. Har han inte varit tydlig på dessa punkter faller det av nödvändighet en skugga på honom. Uppmaningar till att jobba offensivt kan då uppfattas som att även okonventionella metoder kan vara ok.

En central punkt här är hur Leijonborg agerade när förtalsmejlen om Reinfeldt blev kända. Han gick då ut hårt i media mot oegentliga kampanjmetoder. Frågan är vilka åtgärder han vidtog internt för att undersöka om folkpartiet sysslade med tveksam verksamhet? Gick han i detta läge till sin presschef och partisekreterare med frågan om folkpartiet var inblandat i liknande eller annan verksamhet som kunde ifrågasättas på juridisk eller etisk grund?

Eftersom Leijonborg inte beskyllt varken Johan Jakobsson eller Niki Westerberg för att de skulle ha ljugit för honom kan ett sådant samtal knappast ha ägt rum under den aktuella tiden. (Alternativt har det ägt rum men Leijonborg ljuger när han säger att han inget visste).

Slutsatsen är att Johan Jakobsson och Niki Westerberg inte fått några tydliga instruktioner om vad som gäller. Fältet har lämnats öppet för deras egna tolkningar av partiledarens uppfattning. Men det är just denna brist på tydlighet som gör att Leijonborg fullt ut måste ta både det moraliska och politiska ansvaret för att Folkpartiets valkampanj urartat.

Hittills har han inte gjort detta utan valt att behandla spionskandalen som den nästan inte angår honom. ”Det pågår en polisutredning”, är hans standardkommentar. Är man snäll kan säga att han kanske befinner sig i en förnekelsefas. Men ett sådant strutsbeteende är inte någon tillgång hos den som begär mandat för att få vara med och styra Sverige i en krissituation.

Persson om ojämlikhet

Frågan om inkomstfördelningen har seglat upp som en viktig fråga i årets val. Det är bra och en diskussion som inte bara rör Sverige. Även i årets amerikanska val diskuteras nu ojämlikheten eftersom de senaste årens tillväxt där bara gynnat de rika.

Rapport har nu anmärkt på Perssons yttrande i söndagens duell att Sverige skulle vara det enda land i Europa där klyftorna minskar. Det är en riktig anmärkning. Det Persson borde sagt är att bland de tio länder som år 2000 hade Europas lägsta inkomstojämlikhet, är Sverige det enda land där inkomstojämlikheten minskat under 2000-talet.  Se tabellen nedan som först visar den 10 med den lägsta inkomstojämlikheten 2000. Sedan de länder som 2000 hade större inkomstojämlikhet. En hög GINI-koefficient visar på hög ojämlikhet.

Det tabellen visar är att inkomstojämlikheten har ökat i flera länder som tidigare låg relativt lågt. Framförallt i Danmark som 2000 låg på första plats men nu halkat ned till tredje plats efter kraftig ökning av ojämlikheten.Men även i Österike, Tyskland, och Finland har ojämlikheten ökat.  I denna grupp med låg inkomstojämlikhet 2000 är det endast i Sverige som ojämlikheten minskar.

I ytterligare fem länder har inkomstojämlikheten också minskat men detta från nivåer som låg långt över de svenska år 2000.  

 

 

Källa: Eurostat och SCB 

 Not. Eurostat redovisar inte siffror för alla länder 2000 och 2004. I dessa fall har jag använt siffror från intillliggande år. Excel-filen finns på:

http://people.su.se/~bmalm/GINI_00_04.xls

Vad är det för fel på den svenska skolan?

Vad är det för fel på den svenska skolan? Vad är det som ligger bakom försvagade prestationer? Ny amerikansk forskning ger ett skrämmande svar. Det är ökande social segregation i de svenska skolorna som leder till sämre skolresultat. Kärnpunkten i den nya forskningen är att inte bara betygssystem, lärarkompetens, resurstillgång och socioekonomisk bakgrund har betydelse för individens skolprestationer. Även elevgruppens sammansättning är avgörande, framförallt för barn som kommer från ekonomiskt svaga familjer. I skolor där andelen medelklassbarn är låg försämras de utsatta barnens chanser till studieframgång radikalt, oavsett om resurstillgången i övrigt är bra eller dålig.

En orsak är att attityderna till skolprestationer påverkas negativt i skolor där en hög andel av barnen kommer från fattiga familjer utan starka studietraditioner. Även föräldrarnas engagemang för skolarbete försvagas. Det blir svårare för lärarna att mobilisera stöd från föräldrarna. Men även trycket på skolan att åtgärda undervisningsproblem minskar. Eftersom andelen barn med studieproblem är högre bland dem som kommer från ekonomisk svaga hushåll blir det också ett större antal problembarn per klass. Risken för undervisningssammanbrott ökar. Forskningen visar också att disciplinproblemen ökar radikalt i skolor med få medelklassbarn. Minskad skolsegregation framstår därmed som den kanske viktigaste åtgärden om man vill åstadkomma mer ordning och reda i skolan.

Den amerikanska forskningen tyder på att brytpunkten ligger kring 50 % elever från ekonomiskt svaga familjer. Upp till denna nivå har elevgruppens sammansättning ingen större betydelse för individens prestationer. När mer än 50 % kommer från ekonomiskt svaga hushåll blir effekten mer dramatisk. Fram till brytpunkten presterar eleverna  i genomsnitt som förväntat med hänsyn till egen socioekonomisk bakgrund, under brytpunkten uppstår en skoleffekt där alla elever oavsett socioekonomisk bakgrund presterar sämre än förväntat.

Resultatet är att det kommer att gå sämre för eleverna i genomsnitt  i ett segregerat skolsystem där barn från rika och fattiga familjer går i olika skolor. Effekten kommer huvudsakligen  drabba elever från socioekonomiskt svaga hem eftersom det i naturligtvis huvudsakligen är dem som är överrepresenterade i skolor med en negativ skoleffekt. Men även elever från socioekonomiskt starka hem i dessa skolor drabbas.  Om man lyckas upphäva skolsegregationen kommer alltså skolans totala resultat förbättras, främst genom att elever från socioekonomiskt svaga hem får bättre resultat överlag.

Ser vi till utvecklingen i Sverige och Finland stämmer den bra in i det mönster de amerikanska forskarna hittat. I Sverige har skolsegregationen ökat kraftigt sedan början av 1990-talet. Det visar den undersökning som Rädda Barnen presenterade på DN debatt i februari.  Sverige är bland de fem länder i EU som har den mest omfattande sociala skolsegregationen. I Finland, vars skolsystem liknar det vi hade i Sverige före friskolereformen, är däremot den sociala skolsegregationen den lägsta i EU (Gorad & Smith, 2004).

Det vi ska förvänta oss är att den ökade skolsegregationen i Sverige framförallt ska ha påverkat de svagaste eleverna negativt då dessa är överrepresenterade  i skolor med negativ skoleffekt. Är detta vad vi ser i data?

Den bästa källan här är den s k PISA-studien som är ett stort internationellt projekt där skolprestationer i olika länder jämförs med hjälp av enhetliga testmetoder. Generellt sett ligger här Sverige sämre till än Finland som ligger i topp internationellt. Men framförallt är det de svaga eleverna i Sverige som presterar sämre än i Finland.  Bland de svenska elever som presterar under genomsnittet i matematik är det t ex dubbelt så många som hamnar i den allra sämsta gruppen jämfört med situationen i Finland. Ser man istället till dem som presterar över genomsnittet är andelen som hamnar i toppgruppen nästan lika stor i båda länderna. Ett annat mått på hur skolsegregationen slår är att elever från ekonomiskt svaga familjer skulle försämra sina matematikresultat med nästan 10 % om de flyttade från finska till svenska förhållanden. Motsvarande försämring för elever från mer välbeställda familjer skulle bara bli hälften så stor. PISA-studien rapporterar att i inget land är effekten på studieresultaten av social och ekonomisk status så svag som i Finland. I Sverige, däremot, ligger effekterna idag på samma nivå som genomsnittet i EU. Ytterligare en indikator på att ett skolsystem med låg segregation är bättre för elever från familjer med sämre socio-ekonomiska förutsättningar är att barn till ensamföräldrar presterar lika bra som andra barn i Finland men i Sverige får barn till ensamföräldrar sämre resultat än barn från andra typer av familjer.

Hur ska man då kunna komma åt en trend mot ökad skolsegregation? Ett väl genomtänkt förslag presenteras av den amerikanske skolforskaren Richard Kahlenberg i boken All Together Now. Kahlenbergs grundtes är att det inte räcker med att ha en offentligfinansierad skola. Det som behövs är en allmän skola, god nog för alla. Ett sådant mål kan man inte nå genom tvångsmässiga placeringar så som skedde i USA när man med hjälp av bussning av vita och svarta elever försökte åstadkomma  mindre segregering. Inte heller är det önskvärt att avskaffa elevernas möjlighet att välja mellan skolor med olika pedagogisk inriktning. Det viktiga är istället att alla ska ha rätten att gå på en medelklasskola med den pedagogiska inriktning och styrning man önskar.

Den metod Kahlenberg förespråkar kallas kontrollerat val och målet är att uppnå en socioekonomiskt jämn fördelning i kombination med så mycket valfrihet som möjligt. Forskningen om skolval har visat att de som aktivt väljer skola i huvudsak kommer från socioekonomiskt privilegierade miljöer, men också att det viktigaste kriteriet vid skolval är att välja skolor som är socioekonomiskt privilegierade.

För att motverka att fria val förstärker klassegregation gäller det att se till att ingen skola får mer än 40-45 % socioekonomiskt svaga elever. I ett system för kontrollerat val kan detta uppnås genom att man undersöker  vilken typ av skola föräldrarna och elever önskar och vad man prioriterar: profilklasser, naturskön miljö eller gångavstånd till skolan tex.

Därefter allokerar man profiler till skolor så att det som föräldrar ser som attraktivt kommer att finnas i olika skolor. Om det t ex är mest socioekonomiskt privilegierade föräldrar som vill ha naturvetenskapliga eller estetiska profilkl
asser kan man placera dessa i socioekonomiskt svagare områden. Dessa kan då även attrahera socioekonomiskt svaga elever som prioriterar kort avstånd till skolan. Om detta inte räcker för att uppnå integration kan man komplettera med extra finansiellt stöd för t ex högre personaltäthet eller modernare lokaler. Observeras bör dock att ekonomisk kompensation för problemskolor som en isolerad åtgärd har väldigt dålig effekt jämfört med socioekonomisk integration.

Kontrollerat skolval används idag med framgång på flera håll i USA. Det är ett system som på inget sätt utesluter existensen av friskolor. Dock måste dessa skolor naturligtvis inordnas under det kontrollerade valet. Eftersom segregation har så starka negativa effekter på skolprestationer finns det inte några skäl att med offentliga medel subventionera skolor som har socio-ekonomisk segregation som affärsidé.

Kahlenbergs bok är en utmaning för den borgerliga alliansen. Sedan början av 1990-talet har värnandet av friskolornas självständighet stått högst upp på borgerlighetens skolpolitiska agenda. Samtidigt är man djupt bekymrad över sjunkande prestationer i den svenska skolan. Kahlenberg visar att här är man tvungen att välja. Om man vill höja skolprestationerna måste man ta krafttag mot den socio-ekonomiska  skolsegregationen. Men detta innebär att friskolorna måste inordnas i ett system för kontrollerat skolval. Dagens låtgåmentalitet när det gäller etablering av friskolor måste överges. Är man inte beredd att offra en del av friskolornas frihet för att minska skolsegregationen innebär det, å andra sidan, att alliansens värnande om utsatta elevers möjligheter bara är tomt prat. Ett bra argument för att värva röster, men inte något som man är beredd till politiska omprövningar för att uppnå.

För socialdemokraterna bör Kahlenbergs bok fungera som en väckarklocka. Det är nu dags att komma upp ur den passivitet som friskoleanhängarnas starka parlamentariska ställning försatt partiet i. Den nya forskningen bekräftar den intuition som fram till 1990-talets början styrt svensk skolpolitik. Tron på att en skola där elever från olika social bakgrund blandas utgör den bästa förutsättningen för ett demokratisk, jämlikt och ekonomiskt framgångsrikt samhälle.

Timbros "Medieinstitut" granskat

En pamflett från den del av Timbro som går under namnet ”Näringslivets Medieinstitut” har uppmärksammats av Dagens Media (06-09-07). Pamfletten handlar om att Göran Persson ljuger. Jag har granskat "Mediieinstitutets" alster:



”Persson påstår: ’Jag tror inte Danmark ligger före oss när det gäller sysselsättningsgraden, kanske någon tiondels procent’. (Intervjuad i Dagens Nyheter efter talet i Malmö den 23/8 2006)

Fakta: Eurostat redovisar 75,9 % sysselsättning för Danmark och 72,5 % för Sverige. DN-reportern utmanade inte det felaktiga påståendet (se länk ovan).”

Faktaspark:  Person avser gruppen 20-64 år. Där är sysselsättningsgraden 78.1 i Sverige och 78.0 i Danmark (2005) enligt Eurostat.

”Persson påstår: ’Snabbt växer nya jobb till, och arbetslösheten sjunker, inte minst bland de unga" (debatt i TV4:s Ungt Val den 22 maj 2006)’

Fakta: Enligt Eurostat ökade den svenska ungdomsarbetslösheten från 22 till 27,5 % mellan januari och april i år. Påståendet utmanades inte av utfrågarna i debatten, och förmedlas utan vidare av TV4:s reporter dagen efter.”

Faktaspark:  Mellan januari 2006 och maj 2006 ökar antalet sysselsatta i gruppen 16-24 år med 35 000 personer. Arbetslösheten sjunker från 15 % till 12 % enlig den definition som SCB använder. Eurostatsiffran innehåller även heltidstuderande som söker jobb. I princip alla studerande som letar efter sommarjobb räknas därför som arbetslösa. Detta gäller också de som redan ordnat ett sommarjobb som de ska börja på i juni. Eurostat-siffrorna för ungdomsarbetslösheten uppvisar därför mycket stora variationer från månad till månad. T ex så halverades ungdomsarbetslösheten enligt Eurostatdefinitionen mellan juni och juli. Från 198 000 till 103 000 personer.



”Persson påstår: ’Vi har en kaka av gemensamma resurser som växer kraftigare än någon gång tidigare, eller rättare sagt någon gång tidigare de senaste 10–15 åren’. (Partiledardebatten i Riksdagen, 15 juni 2006)

Fakta: Enligt OECD National Accounts har Sverige haft högre tillväxt under 5 av de senaste 15 åren än detta år, mätt i real BNI per capita, även i jämförelse med regeringens hoppfulla siffror om innevarande år.”


Faktaspark:  Enlig KI beräknas BNP-tillväxten i år blir 4.5 %  korrigerat för variationen i antalet arbetsdagar. Sedan 1981 är det endast 1999 som tillväxten varit lika hög om ser till de reviderade siffror som SCB presenterat. Den preliminära siffran som presenterades för 1999 våren 2000 var 3.8 %




”Persson påstår: ’Och vi kan ju se nu att det kanske viktigaste av allt, nämligen sysselsättningen, den växer i de här grupperna [bland invandrare]. Och växer rätt ordentligt.’ (Partiledarutfrågning, P1, 21/8)

Fakta: Sysselsättningsgraden för utrikes födda sjönk kontinuerligt mellan 2001 och 2004, och motsvarar idag nivån i början av 90-talet. Det är endast mellan år 2004 och 2005 (som är de senaste svenska siffrorna) som den har ökat. Integrationsverket varnar i sin rapport (s. 32) för att skillnaden mellan 2005 och tidigare år måste "tolkas med stor försiktighet", och experten Johnny Zetterberg på Integrationsverket säger att man ska ta 2005-års siffror med "en stor nypa salt". Det beror på att AKU:s underlag för statistiken gjordes om 2005, och förklarar en del av den plötsliga ökningen. Det kan finnas en liten reell ökning, som man dock måste vänta med att bedöma förrän om några år när man ser trenden i det nya materialet, säger Integrationsverkets expert. Utfrågarna ändrade frågan till att gälla klyftor istället, men nämnde inte Integrationsverkets reservationer om statistiken.”

Faktaspark:  I juli 2006 var 557 000 utlandsfödda i ålder 20-64 år sysselsatta. Det motsvarar en sysselsättningsandel på 67 %. Ett år tidigare var andelen sysselsatta  65 % och antalet sysselsatta 522 000.  Andelen sysselsatta bland de utlandsfödda har alltså ökat med två procentenheter. Antalet sysselsatta har ökat med 35 000. Källan till detta är AKU och båda undersökningarna har genomförts enligt den nya metoden och behäftas därför inte med de problem som en jämförelse 2004 till 2005 är behäftade med.


”Persson påstår: ’Vi har problem med arbetslöshet och sjukskrivningar, det är ju känt. Det har också andra regeringar i Europa, med den skillnaden att vi väl har den lägsta arbetslösheten i Europa.’ (Partiledardebatten, SVT 4/9 2005)

Fakta: Även om man bara räknar den öppna arbetslösheten, som Göran Persson gör, så var arbetslösheten i EU lägre i sju länder: Storbritannien, Slovenien, Österrike, Nederländerna, Luxemburg, Cypern, Irland och Danmark. Räknas de arbetslösa i åtgärder in halkar Sverige ned på den nedre halvan inom EU. I 11 av de då 15 EU-länderna var 1995-2003 utvecklingen av sysselsättningen bättre än här. Programledaren i debatten utmanade inte Perssons påstående, men TT belyste felet i ett telegram påföljande dag.”


Kommentar: Har verkligen Persson sagt detta i veckan undrade jag tills jag såg att året var 2005 och inte 2006. Har han upprepat påståendet i årets valrörelse?

Pinsamt Jonung!

Under den borgerliga regeringen var Professor Jonung som sakkunnig i statsrådberedningen och rådgivare till Carl Bildt med och administrerade den ekonomiska kollapsen i Sverige åren 1992-1993. Nu hävdar han i en krönika i DN att det var krisen då som ger svensk ekonomi en stark tillväxtkraft idag. Innan Jonung gick ut med detta påstående om att en misslyckad politik—som han själv aktivt bidragit till att utforma—förklarar Sveriges positiva tillväxttrend, borde han dock ha studerat den vetenskapliga litteraturen på området.
 
1999 publicerade jag och min kollega Thomas Lindh i tidskriften Journal of Population Economics en analys av tillväxten i OECD-länderna som visade att demografiska förändringar spelar en viktig roll när det gäller förskjutningar i ett lands genomsnittliga ekonomiska tillväxttakt. Främst är det balansen mellan andelen äldre och andelen i åldersgruppen 50-64 som har betydelsen. Den svenska utvecklingen under de senaste 10 åren följer helt detta mönster. Andelen över 65 har gått tillbaka /stagnerat/ medan gruppen av 50-64 åringar har expanderat kraftigt, detta i takt med att 40-talisterna åldrats. Detta ger av flera olika anledningar gynnsamma tillväxtvillkor. Att Sverige var på väg in i en period av stark ekonomisk tillväxt tack vare en mer tillväxtgynnande demografi kunde man alltså förutsäga redan för tio år sedan (se Gunnar Örns artikel i DN den 1 november 1995 eller vår artikel i Ekonomisk Debatt nr 4 1996).
 
Det vi kan hålla med Jonung om är att dagens tillväxtkraft har sina rötter långt tillbaka i tiden. Närmare bestämt den Myrdal-inspirerade välfärdspolitiska satsning som bidrog till höga födelsetal under 1940-talet. På samma sätt kan baby boom-generationen, född 1986-1995, bidra till ökad tillväxtkraft i Sverige om 20-30 år.
 
Men naturligtvis är det inte bara demografin som har betydelse. För att gynnsamma tillväxtvillkor ska realiseras i faktisk tillväxt krävs det också en fungerande politik. Och där tycks Sverige idag ligga rätt bra till.

En bra idé

Johan Hjertqvist, tidigare på Timbro har tagit fram ett index över sjukvårdskvalité i europeiskt  perspektiv. Resultatet är att Sverige intar en tätplacering tillsammans med Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Danmark t ex, hamnar långt efter. Sveriges rankas allra högst när det gäller hur bra sjukvården lyckas bota patienter, se http://www.healthpowerhouse.com.

Däremot ligger Sverige inte i topp när det gäller hur stora resurser som satsas på sjukvård. Av länder i tätgruppen är Sverige det land som satsar minst andel av BNP på hälsoutgifter. Dessutom innebär den åldersstigna befolkningen ett extra tryck på den svenska sjukvården. Inget annat land har i EU har så stor andel personer äldre än 80 år i befolkningen. Det är en stark bedrift av svensk sjukvård, full i klass med den starka tillväxten i andra delar av ekonomin, att man lyckas så väl trots begränsad resurstilldelning och ett växande vårdbehov.

Men som Friedman sa, det finns inga fria luncher. Den framgångsrika vården är också ett resultat av att vård i världsklass till alla med allvarliga sjukdomar har prioriterats hårdare än tillgången till primärvård för dem som har mindre allvarliga sjukdomar. Framgången är dessutom ett resultat av en hård kostnadspress.

Vänsterpartiets idé att satsa på en jobbexpansion i offentlig sektor är därför inte så dum. Satsningen skulle kunna inriktas på ungdomar och andra grupper som har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Några års jobb i sjukvården skulle ge en bra inskolning för fortsatt yrkesarbete inom offentlig eller privat sektor. Fler på plats i vården skulle också kunna avlasta sjuksköterskor, läkare och annan kvalificerad personal från tidskrävande enklare uppgifter.

Landstingen har under många decennier drivit folkhögskolor med syfte att förkovra unga vuxna som inte vill satsa på universitetsstudier. Varför skulle man inte kunna ta på sig en liknande uppgift idag men nu med inriktning på att erbjuda bra startjobb i offentlig sektor?

Vårdnadsbidrag och integration

Mycket talar för att nyinvandrade kvinnor blir den grupp som i störst utsträckning kommer att utnyttja vårdnadsbidraget. Invandrarverket siffror visar att för kvinnor som kommer till Sverige som flyktingar  är det svårare att komma ut på arbetsmarknaden än för manliga flyktingar. Fortfarande 7 år efter att de kom till Sverige är sysselsättningsnivån i bland kvinnor knappt 40 % medan männen närmar sig 60 %. En sannolik förklaring är att traditionella könsroller ofta kan vara starka bland nyanlända flyktingar. Och vårdnadsbidraget är, som folkpartiet påpekat, i första hand riktat till familjer som av olika skäl inte vill att båda föräldrarna ska yrkesarbeta.

Jag sympatiserar med tanken att vårdnadsbidraget innebär ett erkännande av att den som tar hand om små barn gör en viktig samhällsinsats. Samtidigt står det klart att vårdnadsbidraget knappast kommer att ha en positiv effekt på arbetsmarknadsintegrationen av kvinnorna i flyktinggrupper med traditionella könsroller.

Den som tar emot vårdnadsbidrag blir, som jag tidigare diskuterat, avstängd från möjligheten att utnyttja subventionerad barnomsorg. En kvinna som får vårdnadsbidrag och vill delta i svenskspråksundervisning måste därför betala barnsomsorgen själv.

För de flesta kvinnor i Sverige kommer införandet av ett vårdnadsbidrag knappast att innebära att de framsteg som gjorts på jämställdhetens område rullas tillbaka i stor skala. När det gäller kvinnor från grupper där utvecklingen mot ökad jämställdhet kommit kortare är risken för en tillbakagång mer uppenbar. Detta har tidigare påpekats med kraft av de folkpartister som är feminister. Att dessa nu har körts över är tragiskt.

Kvinnor jobbar för mycket

Läser man villkoren för det vårdnadsbidrag som den borgerliga alliansen vill införa framgår följande. Du kan få vårdnadsbidrag från den dag du slutar att ta ut föräldrapenning. Vill du sedan börja jobba så måste du betala all barnomsorg helt själv, timme för timme. Om du överhuvudtaget utnyttjar offentligt subventionerad barnomsorg dras vårdnadsbidraget in.

I dagens modell är det istället en låg fast kostnad förknippad med att använda barnomsorg. En förälder som vill öka sin arbetstid drabbas därför inte av högre barnomsorgskostnader på det sätt som kommer att bli fallet med dem som tar ut vårdnadsbidrag.

Enlig en av Sveriges ledande experter blir konsekvensen att kvinnor kommer att arbeta mindre:
”En rad studier visar att löntagare med lägre inkomster tenderar att reagera mera på förändringar av skatter och bidrag än höginkomsttagare”. Experten är moderaternas chefsekonom Anders Borg, på DN debatt i mars 2004.

I en politik där så mycket går ut på att med piska och morötter öka svenskarnas arbetsvilja pekar alliansen alltså ut en grupp som man tycker arbetar för mycket, nämligen kvinnorna. Detta trots att kvinnorna redan idag jobbar mindre än männen.

Borgs bild av hur kvinnor reagerar på lägre skatter bekräftas av den svenska utvecklingen. När särbeskattningen avskaffades ökade kvinnornas förvärvsfrekvens kraftigt. Tittar man på vad som hände efter skatterefomen 1991 ser man ett liknande mönster.  Antal arbetade timmar per vecka faller för männen men ökar för kvinnorna. Lägre marginalskatt hade en starkare effekt på kvinnor än på män, helt i enlighet med chefsekonomens analys.

Men vårdnadsbidraget gör det nu mindre lönsamt för kvinnor att gå från att vara hemma till att arbeta. Stämmer den ekonomiska teorin bör resultatet bli minskat förvärvsarbete.

Vill man att sträva efter minimera inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor bör man istället lansera mer kvinnovänliga skattereformer.  Det mest radikala vore en reform som marginellt ökar skattesatsen för män samtidigt som man marginellt minskar den för kvinnor.

Motivet är att den negativa effekten av en skatt är större för den vars arbetsutbud är känsligt för relativt små skillnader i den ersättning man får för att arbeta. Statistiken över veckoarbetstid visar att kvinnorna är en sådan grupp. Den positiva effekten på arbetsutbudet av att sänka skatten för kvinnor skulle därför bli större än den negativa effekten på arbetsutbudet när man höjer skatten för män.

Man kan även tänka sig andra positiva effekter på jämställdheten. Lägre skatt på kvinnors arbete skulle det göra det mer lönsamt för män att hjälpa till hemma. På marginalen skulle det bli mer lönsamt för en man att sluta tidigt för att gå hem och laga mat om det är så att hustruns övertid beskattas lindrigare än hans egen. Männen skulle också få incitament att främja hustruns karriär framför den egna. En löneförhöjning på 5000 kronor i månaden skulle ju ge mer om den beskattas med den lägre kvinnoskattesatsen.

Min egen uppfattning är att en förklaring till mäns högre inkomster är att de är mer intresserade av att tjäna pengar än vad kvinnor är. Detta är en möjlig delförklaring till den positiva syn som svenska män i allmänhet haft på kvinnors ökade yrkesarbete. De nuvarande skattesystemet ger dock inga särskilda incitament för männen att gå så långt som att offra den egna karriären för att hustrun ska kunna bli familjens huvudförsörjare. Med en lägre kvinnoskattesats uppnår man dock just detta. Att färre kvinnor än män når samhällets toppositioner ska kanske därför ses som en avspegling av det svenska skattesystemets nuvarande utformning.

En annan fördel med en lägre skatt för kvinnor är att de då skulle få större utrymme för att köpa hushållstjänster. Dessutom ger lägre skatt en större valfrihet. Den som är beredd att avstå från mycket konsumtion behöver med lägre skatt inte jobba lika länge för livets nödtorft.

Sen är det en annan sak om Sverige är moget för en så radikal reform som differentierade skattesatser för män och kvinnor. Men om utvecklingen mot inkomstjämlikhet, mot en mer rättvis fördelning av hemarbetet, och mot könsbalans i ledande positioner fortsätter att gå lika långsamt som under de senaste åren kan det snart bli dags att se sig om efter reformer som kan snabba på de förändringar vi vill se.

Jämlikhet

”Socialdemokratisk jämlikhetspolitik har misslyckats. Jag känner ett djupt bekymmer över att vårt samhälle, Sverige på 2000-talet, i viktiga avseenden håller på att glida isär.”

Detta sa fp-ledaren Lars Leijonborg på folkpartiets riksmöte i Malmö i mars 2006. Två månader senare publicerar SCB ”Inkomstfördelningsundersökningen 2004” och vi får facit.

Ett standarmått på inkomstojämlikheten är den s k Gini-koefficienten. Om reavinster räknas in nådde enlig detta mått inkomstojämlikheten en topp år 2000 på 0.29 för att sedan sjunka till 0.26 år 2004.

Även om man räknar bort reavinster var Gini-värdet på topp år 2000 (0.24) med en minskning till 0.23 år 2004.  

Ökande klyftor kännetecknade 1990-talet men i Sverige har denna trend, enligt SCBs siffror, kunnat hejdas under 2000-talet. Detta gör att Sverige är det land i Europa som vid sidan av Slovenien har den lägsta inkomstojämlikheten.

 

Ur ”Inkomstfördelningsundersökningen 2004”

 

Arbetslöshet och inkomstfördelning

Ska Anders Borg, hjärnan bakom moderaternas nya ekonomiska politik, lyckas lägga krokben för den socialdemokratiska samhällsmodellen? Visst kan det bli så, men även den intellektuelle Anders Borg blir ibland lite slirig med fakta.

I tisdagens Studio Ett diskuterade Borg arbetslöshet med Jens Henrekson, statssekreterare på Finansdepartementet. Anders Borg har hittat en modell för att bekämpa arbetslösheten som fungerar. (1) Man försämrar a-kassan så att det blir mer ekonomiskt kostsamt att gå arbetslös. (2) Man inför en skattebonus för dem som jobbar för att göra dem som inte har ett arbete rejält sugna på att få ett, även om inte lönen är så bra.

Modellen fungerar, meddelar oss nationalekonomerna och kanske ska vi tro dem denna gång. För på senare år är det alltfler av dem som börjat ta empiriska prövningar på allvar.

Anders Borg hakar på. Se på Dannmark, Nederländerna, USA och Storbritannien. Där har denna modell lett till lägre arbetslöshet och högre sysselsättning. Detta är den väg som även Sverige bör gå.

Men vänta, hur dålig är sysselsättningen i Sverige som andel av befolkningen? Jo, den är högre än i både Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA. Så Anders Borg har fel om han menar att det bara finns en väg till hög sysselsättning. Man kan uppnå hög sysselsättning även om ersättningsnivåerna är hyggliga.

Skillnaden mellan metoderna verkar vara hur den påverkar inkomstfördelningen i samhället. Ett aktuellt bekymmer i USA är att den snabba produktivitetsökningen inte tycks leda till ökande inkomster för vanliga löntagare. Den hårda lönekonkurrensen gör att det framförallt är kapitalägarna som gynnas av att ekonomin förbättras. ” Real Wages Fail to Match a Rise in Productivity” var New York Times huvudrubrik i måndags.  

Liknande problem har andra av de länder Anders Borg ser som förebilder haft. I Nederländerna och Storbritannien växte reallönerna nästan tre gånger långsammare än produktiviteten under 1990-talet. I Danmark hängde lönerna nästan med produktiviteten under 1990-talet men under 2000-talet har de bara ökat hälften så fort som produktiviteten. Även i Sverige sackade lönerna något efter produktiviteten under 1990-talet men det har kompenserats av en snabb reallönetillväxt under 2000-talet. (Källa: OECD Economic Outlook 2006).

Konsekvenserna visar sig i hur landets inkomster fördelas mellan löntagare och kapitalägare. I både Nederländerna, Danmark, USA och Storbritannien är kapitalägarnas andel av BNP relativt löntagarnas större än i Sverige. Minst är skillnaden mot Storbritannien. (Källa: OECD National Accounts Data).

Slutsatsen är att moderaternas modell nog kan fungera som ett recept mot arbetslösheten men att kostnaden i form av en mer ojämlik fördelning kan bli betydande. Sex år in på 2000-talet ser det ut som om den hittillsvarande svenska modellen bättre klara av att åstadkomma både en hög sysselsättning och en mer jämlik fördelning av den växande kakan än det borgska receptet.