Därför röstar jag rött

 

 

• För att Sverige och världen behöver en offensiv miljöpolitik

• För snabb ekonomisk tillväxt utan ökande klyftor

• För att vårdnadsbidraget blir en kvinnofälla

En tyst revolution

För bara 8 år sedan var det i åldersgruppen 60-64 år fler som stannade hemma än som jobbade. Av 20 personer var 9 sysselsatta men 11 arbetslösa eller pensionerade.  Idag är det tvärtom. 12 av 20 personer i åldern går till jobbet och bara 8 stannar hemma. Inte någon gång under tiden 1976 till 2006 har sysselsättningen varit så hög i denna grupp.

Samtidigt har antalet personer i i åldersgruppen 60-64 år ökat kraftigt. 1998 var den totala sysselsättningen i denna grupp 191 000. Idag är 350 000 personer i åldersgruppen 60-64 i sysselsättning. Det är en ökning med 159 000.

Kanske har vi här en förklaring till att ungdomar idag har svårt att få jobb? De konkurrerar med pigga 60 åringar med decennier av arbetslivserfarenhet. Om andelen sysselsatta i gruppen 60-64 år sjönk till 1998 års nivå skulle det krävas 64 000 nyanställningar för att kompensera bortfallet. Det motsvarar rätt exakt det antal ungdomar som idag är arbetslösa eller i åtgärder.

Som jag ser det är detta en bild av framtiden. I den globala ekonomi som växer fram kommer det att ta tid för individen att upptäcka på vilken plats just hans eller hennes speciella förmåga bäst kan komma till sin rätt. Men samtidigt som det dröjer längre innan man hittat sin rätta plats så kommer ens totala tid i arbetslivet inte att bli kortare. Det långsammare starten kommer att kompenseras av ett senarelagt utträde från arbetsmarknaden.

Och här har vi de närmaste årens dubbla utmaning. Att ge ett så bra stöd som möjligt till de unga som är på väg att hitta sin roll i den framväxande ekonomin. Samtidigt som arbetslivets villkor måste förändras så att vi inte i förtid slits ut.

Leijonborg som struts

Omfattningen av Folkpartiets spionskandal börjar nu klarna

-    Fram till mars 2005 har det skett ett stort antal intrång i Socialdemokraternas nät från Folkpartiets partikansli
-    Folkpartiledningen (Folkpartiets presschef Niki Westerberg) har känt till att det gjordes intrång
-    Uppgifter som man kommit åt genom intrången har använts för att störa den socialdemokratiska valkampanjen under det känsliga uppstartskedet
-    Intrången har särskilt syftat till att ta fram material som berör skolpolitiken, den fråga som folkpartiet prioriterat högts under årets valrörelse
-    Material som man kommit åt genom dataintrånget har också påverkat uppläggningen av kampanjen kring en annan av valets mest centrala frågor: äldreomsorgen.
-    Partisekreteraren Johan Jakobsson har senast i mars 2006 informerats om de metoder som folkpartiet använt sig av. Han väljer då att mörklägga historien.

Presschefen och partisekreteraren är inte vilka personer som helst i folkpartiets ledning. De är partiledarens närmaste medarbetare och ska i viktiga avseenden ses som partiledarens förlängda arm i relation till partiorganisationen. Underställda medarbetare ska kunna räkna med att de besked som man får av presschefen och partisekreteraren är förankrade i partiledningen. Om de underlåter att rapportera uppåt kan deras enda giltiga motiv vara att de bedömer det som att partiledaren inte vill ha den information de sitter inne med.

Det är därför inte hållbart att som Lars Leijonborg gör framhärda i att spionskandalen är något som inte berör honom personligen. Att det handlar om något som andra gjort och som han inte varit inblandad i. Om man trovärdigt ska kunna distansera sig från ens närmaste medarbetares handlingar krävs det att man kan troliggöra att de handlat emot folkpartiledarens uttryckliga order.

Fokus i debatten om Leijonborg bör därför flyttas från frågan om vad Leijonborg visste till frågan vilka åtgärder Leijonborg vidtog för att undanröja risken för att partiet skulle använda olagliga metoder.

• Vilka genomgångar har Leijonborg haft med sin presschef och partisekreterare och presschef om hur informationsinsamlingen under årets valrörelse skulle gå till?

• Har han i dessa genomgångar betonat att inga olagliga metoder får användas och att han omedelbart vill bli underrättat om misstankar om sådana metoder väcks?

Kan Leijonborg redovisa att så har skett har han ryggen fri och kan med gott samvete beklaga sig över att har blivit förrådd av sina närmaste medarbetare. Har han inte varit tydlig på dessa punkter faller det av nödvändighet en skugga på honom. Uppmaningar till att jobba offensivt kan då uppfattas som att även okonventionella metoder kan vara ok.

En central punkt här är hur Leijonborg agerade när förtalsmejlen om Reinfeldt blev kända. Han gick då ut hårt i media mot oegentliga kampanjmetoder. Frågan är vilka åtgärder han vidtog internt för att undersöka om folkpartiet sysslade med tveksam verksamhet? Gick han i detta läge till sin presschef och partisekreterare med frågan om folkpartiet var inblandat i liknande eller annan verksamhet som kunde ifrågasättas på juridisk eller etisk grund?

Eftersom Leijonborg inte beskyllt varken Johan Jakobsson eller Niki Westerberg för att de skulle ha ljugit för honom kan ett sådant samtal knappast ha ägt rum under den aktuella tiden. (Alternativt har det ägt rum men Leijonborg ljuger när han säger att han inget visste).

Slutsatsen är att Johan Jakobsson och Niki Westerberg inte fått några tydliga instruktioner om vad som gäller. Fältet har lämnats öppet för deras egna tolkningar av partiledarens uppfattning. Men det är just denna brist på tydlighet som gör att Leijonborg fullt ut måste ta både det moraliska och politiska ansvaret för att Folkpartiets valkampanj urartat.

Hittills har han inte gjort detta utan valt att behandla spionskandalen som den nästan inte angår honom. ”Det pågår en polisutredning”, är hans standardkommentar. Är man snäll kan säga att han kanske befinner sig i en förnekelsefas. Men ett sådant strutsbeteende är inte någon tillgång hos den som begär mandat för att få vara med och styra Sverige i en krissituation.

Persson om ojämlikhet

Frågan om inkomstfördelningen har seglat upp som en viktig fråga i årets val. Det är bra och en diskussion som inte bara rör Sverige. Även i årets amerikanska val diskuteras nu ojämlikheten eftersom de senaste årens tillväxt där bara gynnat de rika.

Rapport har nu anmärkt på Perssons yttrande i söndagens duell att Sverige skulle vara det enda land i Europa där klyftorna minskar. Det är en riktig anmärkning. Det Persson borde sagt är att bland de tio länder som år 2000 hade Europas lägsta inkomstojämlikhet, är Sverige det enda land där inkomstojämlikheten minskat under 2000-talet.  Se tabellen nedan som först visar den 10 med den lägsta inkomstojämlikheten 2000. Sedan de länder som 2000 hade större inkomstojämlikhet. En hög GINI-koefficient visar på hög ojämlikhet.

Det tabellen visar är att inkomstojämlikheten har ökat i flera länder som tidigare låg relativt lågt. Framförallt i Danmark som 2000 låg på första plats men nu halkat ned till tredje plats efter kraftig ökning av ojämlikheten.Men även i Österike, Tyskland, och Finland har ojämlikheten ökat.  I denna grupp med låg inkomstojämlikhet 2000 är det endast i Sverige som ojämlikheten minskar.

I ytterligare fem länder har inkomstojämlikheten också minskat men detta från nivåer som låg långt över de svenska år 2000.  

 

 

Källa: Eurostat och SCB 

 Not. Eurostat redovisar inte siffror för alla länder 2000 och 2004. I dessa fall har jag använt siffror från intillliggande år. Excel-filen finns på:

http://people.su.se/~bmalm/GINI_00_04.xls

Vad är det för fel på den svenska skolan?

Vad är det för fel på den svenska skolan? Vad är det som ligger bakom försvagade prestationer? Ny amerikansk forskning ger ett skrämmande svar. Det är ökande social segregation i de svenska skolorna som leder till sämre skolresultat. Kärnpunkten i den nya forskningen är att inte bara betygssystem, lärarkompetens, resurstillgång och socioekonomisk bakgrund har betydelse för individens skolprestationer. Även elevgruppens sammansättning är avgörande, framförallt för barn som kommer från ekonomiskt svaga familjer. I skolor där andelen medelklassbarn är låg försämras de utsatta barnens chanser till studieframgång radikalt, oavsett om resurstillgången i övrigt är bra eller dålig.

En orsak är att attityderna till skolprestationer påverkas negativt i skolor där en hög andel av barnen kommer från fattiga familjer utan starka studietraditioner. Även föräldrarnas engagemang för skolarbete försvagas. Det blir svårare för lärarna att mobilisera stöd från föräldrarna. Men även trycket på skolan att åtgärda undervisningsproblem minskar. Eftersom andelen barn med studieproblem är högre bland dem som kommer från ekonomisk svaga hushåll blir det också ett större antal problembarn per klass. Risken för undervisningssammanbrott ökar. Forskningen visar också att disciplinproblemen ökar radikalt i skolor med få medelklassbarn. Minskad skolsegregation framstår därmed som den kanske viktigaste åtgärden om man vill åstadkomma mer ordning och reda i skolan.

Den amerikanska forskningen tyder på att brytpunkten ligger kring 50 % elever från ekonomiskt svaga familjer. Upp till denna nivå har elevgruppens sammansättning ingen större betydelse för individens prestationer. När mer än 50 % kommer från ekonomiskt svaga hushåll blir effekten mer dramatisk. Fram till brytpunkten presterar eleverna  i genomsnitt som förväntat med hänsyn till egen socioekonomisk bakgrund, under brytpunkten uppstår en skoleffekt där alla elever oavsett socioekonomisk bakgrund presterar sämre än förväntat.

Resultatet är att det kommer att gå sämre för eleverna i genomsnitt  i ett segregerat skolsystem där barn från rika och fattiga familjer går i olika skolor. Effekten kommer huvudsakligen  drabba elever från socioekonomiskt svaga hem eftersom det i naturligtvis huvudsakligen är dem som är överrepresenterade i skolor med en negativ skoleffekt. Men även elever från socioekonomiskt starka hem i dessa skolor drabbas.  Om man lyckas upphäva skolsegregationen kommer alltså skolans totala resultat förbättras, främst genom att elever från socioekonomiskt svaga hem får bättre resultat överlag.

Ser vi till utvecklingen i Sverige och Finland stämmer den bra in i det mönster de amerikanska forskarna hittat. I Sverige har skolsegregationen ökat kraftigt sedan början av 1990-talet. Det visar den undersökning som Rädda Barnen presenterade på DN debatt i februari.  Sverige är bland de fem länder i EU som har den mest omfattande sociala skolsegregationen. I Finland, vars skolsystem liknar det vi hade i Sverige före friskolereformen, är däremot den sociala skolsegregationen den lägsta i EU (Gorad & Smith, 2004).

Det vi ska förvänta oss är att den ökade skolsegregationen i Sverige framförallt ska ha påverkat de svagaste eleverna negativt då dessa är överrepresenterade  i skolor med negativ skoleffekt. Är detta vad vi ser i data?

Den bästa källan här är den s k PISA-studien som är ett stort internationellt projekt där skolprestationer i olika länder jämförs med hjälp av enhetliga testmetoder. Generellt sett ligger här Sverige sämre till än Finland som ligger i topp internationellt. Men framförallt är det de svaga eleverna i Sverige som presterar sämre än i Finland.  Bland de svenska elever som presterar under genomsnittet i matematik är det t ex dubbelt så många som hamnar i den allra sämsta gruppen jämfört med situationen i Finland. Ser man istället till dem som presterar över genomsnittet är andelen som hamnar i toppgruppen nästan lika stor i båda länderna. Ett annat mått på hur skolsegregationen slår är att elever från ekonomiskt svaga familjer skulle försämra sina matematikresultat med nästan 10 % om de flyttade från finska till svenska förhållanden. Motsvarande försämring för elever från mer välbeställda familjer skulle bara bli hälften så stor. PISA-studien rapporterar att i inget land är effekten på studieresultaten av social och ekonomisk status så svag som i Finland. I Sverige, däremot, ligger effekterna idag på samma nivå som genomsnittet i EU. Ytterligare en indikator på att ett skolsystem med låg segregation är bättre för elever från familjer med sämre socio-ekonomiska förutsättningar är att barn till ensamföräldrar presterar lika bra som andra barn i Finland men i Sverige får barn till ensamföräldrar sämre resultat än barn från andra typer av familjer.

Hur ska man då kunna komma åt en trend mot ökad skolsegregation? Ett väl genomtänkt förslag presenteras av den amerikanske skolforskaren Richard Kahlenberg i boken All Together Now. Kahlenbergs grundtes är att det inte räcker med att ha en offentligfinansierad skola. Det som behövs är en allmän skola, god nog för alla. Ett sådant mål kan man inte nå genom tvångsmässiga placeringar så som skedde i USA när man med hjälp av bussning av vita och svarta elever försökte åstadkomma  mindre segregering. Inte heller är det önskvärt att avskaffa elevernas möjlighet att välja mellan skolor med olika pedagogisk inriktning. Det viktiga är istället att alla ska ha rätten att gå på en medelklasskola med den pedagogiska inriktning och styrning man önskar.

Den metod Kahlenberg förespråkar kallas kontrollerat val och målet är att uppnå en socioekonomiskt jämn fördelning i kombination med så mycket valfrihet som möjligt. Forskningen om skolval har visat att de som aktivt väljer skola i huvudsak kommer från socioekonomiskt privilegierade miljöer, men också att det viktigaste kriteriet vid skolval är att välja skolor som är socioekonomiskt privilegierade.

För att motverka att fria val förstärker klassegregation gäller det att se till att ingen skola får mer än 40-45 % socioekonomiskt svaga elever. I ett system för kontrollerat val kan detta uppnås genom att man undersöker  vilken typ av skola föräldrarna och elever önskar och vad man prioriterar: profilklasser, naturskön miljö eller gångavstånd till skolan tex.

Därefter allokerar man profiler till skolor så att det som föräldrar ser som attraktivt kommer att finnas i olika skolor. Om det t ex är mest socioekonomiskt privilegierade föräldrar som vill ha naturvetenskapliga eller estetiska profilkl
asser kan man placera dessa i socioekonomiskt svagare områden. Dessa kan då även attrahera socioekonomiskt svaga elever som prioriterar kort avstånd till skolan. Om detta inte räcker för att uppnå integration kan man komplettera med extra finansiellt stöd för t ex högre personaltäthet eller modernare lokaler. Observeras bör dock att ekonomisk kompensation för problemskolor som en isolerad åtgärd har väldigt dålig effekt jämfört med socioekonomisk integration.

Kontrollerat skolval används idag med framgång på flera håll i USA. Det är ett system som på inget sätt utesluter existensen av friskolor. Dock måste dessa skolor naturligtvis inordnas under det kontrollerade valet. Eftersom segregation har så starka negativa effekter på skolprestationer finns det inte några skäl att med offentliga medel subventionera skolor som har socio-ekonomisk segregation som affärsidé.

Kahlenbergs bok är en utmaning för den borgerliga alliansen. Sedan början av 1990-talet har värnandet av friskolornas självständighet stått högst upp på borgerlighetens skolpolitiska agenda. Samtidigt är man djupt bekymrad över sjunkande prestationer i den svenska skolan. Kahlenberg visar att här är man tvungen att välja. Om man vill höja skolprestationerna måste man ta krafttag mot den socio-ekonomiska  skolsegregationen. Men detta innebär att friskolorna måste inordnas i ett system för kontrollerat skolval. Dagens låtgåmentalitet när det gäller etablering av friskolor måste överges. Är man inte beredd att offra en del av friskolornas frihet för att minska skolsegregationen innebär det, å andra sidan, att alliansens värnande om utsatta elevers möjligheter bara är tomt prat. Ett bra argument för att värva röster, men inte något som man är beredd till politiska omprövningar för att uppnå.

För socialdemokraterna bör Kahlenbergs bok fungera som en väckarklocka. Det är nu dags att komma upp ur den passivitet som friskoleanhängarnas starka parlamentariska ställning försatt partiet i. Den nya forskningen bekräftar den intuition som fram till 1990-talets början styrt svensk skolpolitik. Tron på att en skola där elever från olika social bakgrund blandas utgör den bästa förutsättningen för ett demokratisk, jämlikt och ekonomiskt framgångsrikt samhälle.

Timbros "Medieinstitut" granskat

En pamflett från den del av Timbro som går under namnet ”Näringslivets Medieinstitut” har uppmärksammats av Dagens Media (06-09-07). Pamfletten handlar om att Göran Persson ljuger. Jag har granskat "Mediieinstitutets" alster:



”Persson påstår: ’Jag tror inte Danmark ligger före oss när det gäller sysselsättningsgraden, kanske någon tiondels procent’. (Intervjuad i Dagens Nyheter efter talet i Malmö den 23/8 2006)

Fakta: Eurostat redovisar 75,9 % sysselsättning för Danmark och 72,5 % för Sverige. DN-reportern utmanade inte det felaktiga påståendet (se länk ovan).”

Faktaspark:  Person avser gruppen 20-64 år. Där är sysselsättningsgraden 78.1 i Sverige och 78.0 i Danmark (2005) enligt Eurostat.

”Persson påstår: ’Snabbt växer nya jobb till, och arbetslösheten sjunker, inte minst bland de unga" (debatt i TV4:s Ungt Val den 22 maj 2006)’

Fakta: Enligt Eurostat ökade den svenska ungdomsarbetslösheten från 22 till 27,5 % mellan januari och april i år. Påståendet utmanades inte av utfrågarna i debatten, och förmedlas utan vidare av TV4:s reporter dagen efter.”

Faktaspark:  Mellan januari 2006 och maj 2006 ökar antalet sysselsatta i gruppen 16-24 år med 35 000 personer. Arbetslösheten sjunker från 15 % till 12 % enlig den definition som SCB använder. Eurostatsiffran innehåller även heltidstuderande som söker jobb. I princip alla studerande som letar efter sommarjobb räknas därför som arbetslösa. Detta gäller också de som redan ordnat ett sommarjobb som de ska börja på i juni. Eurostat-siffrorna för ungdomsarbetslösheten uppvisar därför mycket stora variationer från månad till månad. T ex så halverades ungdomsarbetslösheten enligt Eurostatdefinitionen mellan juni och juli. Från 198 000 till 103 000 personer.



”Persson påstår: ’Vi har en kaka av gemensamma resurser som växer kraftigare än någon gång tidigare, eller rättare sagt någon gång tidigare de senaste 10–15 åren’. (Partiledardebatten i Riksdagen, 15 juni 2006)

Fakta: Enligt OECD National Accounts har Sverige haft högre tillväxt under 5 av de senaste 15 åren än detta år, mätt i real BNI per capita, även i jämförelse med regeringens hoppfulla siffror om innevarande år.”


Faktaspark:  Enlig KI beräknas BNP-tillväxten i år blir 4.5 %  korrigerat för variationen i antalet arbetsdagar. Sedan 1981 är det endast 1999 som tillväxten varit lika hög om ser till de reviderade siffror som SCB presenterat. Den preliminära siffran som presenterades för 1999 våren 2000 var 3.8 %




”Persson påstår: ’Och vi kan ju se nu att det kanske viktigaste av allt, nämligen sysselsättningen, den växer i de här grupperna [bland invandrare]. Och växer rätt ordentligt.’ (Partiledarutfrågning, P1, 21/8)

Fakta: Sysselsättningsgraden för utrikes födda sjönk kontinuerligt mellan 2001 och 2004, och motsvarar idag nivån i början av 90-talet. Det är endast mellan år 2004 och 2005 (som är de senaste svenska siffrorna) som den har ökat. Integrationsverket varnar i sin rapport (s. 32) för att skillnaden mellan 2005 och tidigare år måste "tolkas med stor försiktighet", och experten Johnny Zetterberg på Integrationsverket säger att man ska ta 2005-års siffror med "en stor nypa salt". Det beror på att AKU:s underlag för statistiken gjordes om 2005, och förklarar en del av den plötsliga ökningen. Det kan finnas en liten reell ökning, som man dock måste vänta med att bedöma förrän om några år när man ser trenden i det nya materialet, säger Integrationsverkets expert. Utfrågarna ändrade frågan till att gälla klyftor istället, men nämnde inte Integrationsverkets reservationer om statistiken.”

Faktaspark:  I juli 2006 var 557 000 utlandsfödda i ålder 20-64 år sysselsatta. Det motsvarar en sysselsättningsandel på 67 %. Ett år tidigare var andelen sysselsatta  65 % och antalet sysselsatta 522 000.  Andelen sysselsatta bland de utlandsfödda har alltså ökat med två procentenheter. Antalet sysselsatta har ökat med 35 000. Källan till detta är AKU och båda undersökningarna har genomförts enligt den nya metoden och behäftas därför inte med de problem som en jämförelse 2004 till 2005 är behäftade med.


”Persson påstår: ’Vi har problem med arbetslöshet och sjukskrivningar, det är ju känt. Det har också andra regeringar i Europa, med den skillnaden att vi väl har den lägsta arbetslösheten i Europa.’ (Partiledardebatten, SVT 4/9 2005)

Fakta: Även om man bara räknar den öppna arbetslösheten, som Göran Persson gör, så var arbetslösheten i EU lägre i sju länder: Storbritannien, Slovenien, Österrike, Nederländerna, Luxemburg, Cypern, Irland och Danmark. Räknas de arbetslösa i åtgärder in halkar Sverige ned på den nedre halvan inom EU. I 11 av de då 15 EU-länderna var 1995-2003 utvecklingen av sysselsättningen bättre än här. Programledaren i debatten utmanade inte Perssons påstående, men TT belyste felet i ett telegram påföljande dag.”


Kommentar: Har verkligen Persson sagt detta i veckan undrade jag tills jag såg att året var 2005 och inte 2006. Har han upprepat påståendet i årets valrörelse?

Pinsamt Jonung!

Under den borgerliga regeringen var Professor Jonung som sakkunnig i statsrådberedningen och rådgivare till Carl Bildt med och administrerade den ekonomiska kollapsen i Sverige åren 1992-1993. Nu hävdar han i en krönika i DN att det var krisen då som ger svensk ekonomi en stark tillväxtkraft idag. Innan Jonung gick ut med detta påstående om att en misslyckad politik—som han själv aktivt bidragit till att utforma—förklarar Sveriges positiva tillväxttrend, borde han dock ha studerat den vetenskapliga litteraturen på området.
 
1999 publicerade jag och min kollega Thomas Lindh i tidskriften Journal of Population Economics en analys av tillväxten i OECD-länderna som visade att demografiska förändringar spelar en viktig roll när det gäller förskjutningar i ett lands genomsnittliga ekonomiska tillväxttakt. Främst är det balansen mellan andelen äldre och andelen i åldersgruppen 50-64 som har betydelsen. Den svenska utvecklingen under de senaste 10 åren följer helt detta mönster. Andelen över 65 har gått tillbaka /stagnerat/ medan gruppen av 50-64 åringar har expanderat kraftigt, detta i takt med att 40-talisterna åldrats. Detta ger av flera olika anledningar gynnsamma tillväxtvillkor. Att Sverige var på väg in i en period av stark ekonomisk tillväxt tack vare en mer tillväxtgynnande demografi kunde man alltså förutsäga redan för tio år sedan (se Gunnar Örns artikel i DN den 1 november 1995 eller vår artikel i Ekonomisk Debatt nr 4 1996).
 
Det vi kan hålla med Jonung om är att dagens tillväxtkraft har sina rötter långt tillbaka i tiden. Närmare bestämt den Myrdal-inspirerade välfärdspolitiska satsning som bidrog till höga födelsetal under 1940-talet. På samma sätt kan baby boom-generationen, född 1986-1995, bidra till ökad tillväxtkraft i Sverige om 20-30 år.
 
Men naturligtvis är det inte bara demografin som har betydelse. För att gynnsamma tillväxtvillkor ska realiseras i faktisk tillväxt krävs det också en fungerande politik. Och där tycks Sverige idag ligga rätt bra till.

Manipulerad historia

Under valrörelsen 2002 var Sveriges plats i välståndsligan den stora valfrågan för organisationen Svenskt Näringsliv. Från den 1 juni till den 6 september 2002 publicerade man inte mindre än 18 rapporter, pressmeddelanden, debattartiklar, remisssvar och föredrag på sin hemsida där välståndsliga stod i centrum för argumentationen. Oavsett om diskussionen gäller euron, konjunkturen, invandring, Asiens framtid, elektroniska affärer, barnfamiljer, skatter, arbetstidsförkortning, pensionssystemet, eller företagsklimatet så ska välståndsligan plockas fram. Och man lyckas bra med att styra diskussionen. Under perioden 1 juni till den 6 september 2002 skriver Dagens Nyheter om välståndsligan i genomsnitt minst en gång i veckan.  

I år är det däremot tyst. En gång har välståndsligan nämnts i DN,  men då gällde det inte Sverige, utan Brasilien och fotboll. Och bland Svenskt Näringslivs dokument hittar jag bara två omnämnanden. Ett är i en informationsblad om Svenskt Näringsliv regionkontor i Kalmar. Det andra är i organisationens verksamhetsberättelse för 2005. Kanske inte Svenskt Näringslivs mest utåtriktade publikation. Och i verksamhetsberättelsen kommer SNÄ inte undan att nämna välståndsligan. När organisationen bildades i mars 2001 beslöt man nämligen att som mål ha att ”att föra Sverige till toppen av den internationella välståndsligan”.

Men det är något märkligt med den välståndsliga man publicerar i verksamhetsberättelsen.  Svenskt Näringsliv har publicerat flera rapporter där Sverige år 2000 har en 17-placering i välståndsligan (bl a i skriften Fakta om svensk ekonomi 2001). Men i den verksamhetsberättelse man lägger fram i år har historien ändrats. Nu anges Sveriges placering år 2000 till 12. På så sätt kan nämligen den 13-placering man anger för år 2004 framställas som en tillbakagång.   Det känns som en fläkt av Sovjettiden när historien ändras för att  passa dagens situation.

 

Ur: Verksamhetsberättelse 2005 för Svenskt Näringsliv 

För den verkliga utvecklingen av välfärdsligan se min blogg från den 15 augusti.

Borgerligt maktövertagande--Inget bra recept mot arbetslöshet

I en rapport som presenterades av Folkpartiets Carl B Hamilton igår påstås det att socialdemokratiska kommuner är sämre än borgerligt styrda kommuner på att bekämpa arbetslösheten. Beviset är en korrelation mellan politisk majoritet och arbetslöshet på kommunnivå.

Hamiltons mångåriga frånvaro från forskningen verkar dock ha gjort honom ringrostig när det gäller vetenskapliga metoder.

Ett problem med att jämföra arbetslöshet och politisk majoritet är att både arbetslöshet och partifärg i en kommun kan påverkas av andra faktorer, t ex genomsnittlig utbildningsnivå, näringsstruktur, m m.

En möjlighet då är att testa vad som händer vid maktskifte. Leder ett skifte från blått till rött till att arbetslösheten stiger men ett skifte från rött till blått till att arbetslösheten sjunker?

Jag har jämfört arbetslöshet per kommun i januari 2006 och januari 2002, när nio månader var kvar av respektive mandatperiod. Då bör eventuella politiska skillnader ha slagit igenom.

Jag ställde sedan förändring i arbetslöshet mot typen av regimskifte. 35 kommuner skiftade majoritet i 2002 års val. 14 gick från rött till blått. 21 från blått till rött.

Resultatet blev

Rött => Blått, Arbetslösheten ökade i genomsnitt 0.70 procentenheter.

Blått => Rött, Arbetslösheten ökade i genomsnitt 0.89 procentenheter.

Alltså en något större ökning när rött tagit över.

Dock, variationen i utfallet är så stor så att man inte kan vara säker på att skillnaden på 0.19 procentenheter är statistiskt säkerställd.

Ett läkemedelsföretag som skulle marknadsföra blå majoritet som en medicin mot arbetslöshet skulle därför inte få medicinen godkänd. De resultat vi fått fram kan lika gärna bero på slumpen.

Slutsats: Av det som hänt efter valet 2002 kan man inte dra slutsatsen att en blå majoritet är bättre på att bekämpa arbetslösheten i kommunen än en röd. Det är därför osannolikt att högre arbetslöshet i s-kommuner orsakas av s-majoriteten. En troligare förklaring är att man i kommuner med hög arbetslöshet ofta väljer att rösta rött.

En bra idé

Johan Hjertqvist, tidigare på Timbro har tagit fram ett index över sjukvårdskvalité i europeiskt  perspektiv. Resultatet är att Sverige intar en tätplacering tillsammans med Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Danmark t ex, hamnar långt efter. Sveriges rankas allra högst när det gäller hur bra sjukvården lyckas bota patienter, se http://www.healthpowerhouse.com.

Däremot ligger Sverige inte i topp när det gäller hur stora resurser som satsas på sjukvård. Av länder i tätgruppen är Sverige det land som satsar minst andel av BNP på hälsoutgifter. Dessutom innebär den åldersstigna befolkningen ett extra tryck på den svenska sjukvården. Inget annat land har i EU har så stor andel personer äldre än 80 år i befolkningen. Det är en stark bedrift av svensk sjukvård, full i klass med den starka tillväxten i andra delar av ekonomin, att man lyckas så väl trots begränsad resurstilldelning och ett växande vårdbehov.

Men som Friedman sa, det finns inga fria luncher. Den framgångsrika vården är också ett resultat av att vård i världsklass till alla med allvarliga sjukdomar har prioriterats hårdare än tillgången till primärvård för dem som har mindre allvarliga sjukdomar. Framgången är dessutom ett resultat av en hård kostnadspress.

Vänsterpartiets idé att satsa på en jobbexpansion i offentlig sektor är därför inte så dum. Satsningen skulle kunna inriktas på ungdomar och andra grupper som har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Några års jobb i sjukvården skulle ge en bra inskolning för fortsatt yrkesarbete inom offentlig eller privat sektor. Fler på plats i vården skulle också kunna avlasta sjuksköterskor, läkare och annan kvalificerad personal från tidskrävande enklare uppgifter.

Landstingen har under många decennier drivit folkhögskolor med syfte att förkovra unga vuxna som inte vill satsa på universitetsstudier. Varför skulle man inte kunna ta på sig en liknande uppgift idag men nu med inriktning på att erbjuda bra startjobb i offentlig sektor?

Vårdnadsbidrag och integration

Mycket talar för att nyinvandrade kvinnor blir den grupp som i störst utsträckning kommer att utnyttja vårdnadsbidraget. Invandrarverket siffror visar att för kvinnor som kommer till Sverige som flyktingar  är det svårare att komma ut på arbetsmarknaden än för manliga flyktingar. Fortfarande 7 år efter att de kom till Sverige är sysselsättningsnivån i bland kvinnor knappt 40 % medan männen närmar sig 60 %. En sannolik förklaring är att traditionella könsroller ofta kan vara starka bland nyanlända flyktingar. Och vårdnadsbidraget är, som folkpartiet påpekat, i första hand riktat till familjer som av olika skäl inte vill att båda föräldrarna ska yrkesarbeta.

Jag sympatiserar med tanken att vårdnadsbidraget innebär ett erkännande av att den som tar hand om små barn gör en viktig samhällsinsats. Samtidigt står det klart att vårdnadsbidraget knappast kommer att ha en positiv effekt på arbetsmarknadsintegrationen av kvinnorna i flyktinggrupper med traditionella könsroller.

Den som tar emot vårdnadsbidrag blir, som jag tidigare diskuterat, avstängd från möjligheten att utnyttja subventionerad barnomsorg. En kvinna som får vårdnadsbidrag och vill delta i svenskspråksundervisning måste därför betala barnsomsorgen själv.

För de flesta kvinnor i Sverige kommer införandet av ett vårdnadsbidrag knappast att innebära att de framsteg som gjorts på jämställdhetens område rullas tillbaka i stor skala. När det gäller kvinnor från grupper där utvecklingen mot ökad jämställdhet kommit kortare är risken för en tillbakagång mer uppenbar. Detta har tidigare påpekats med kraft av de folkpartister som är feminister. Att dessa nu har körts över är tragiskt.

Kvinnor jobbar för mycket

Läser man villkoren för det vårdnadsbidrag som den borgerliga alliansen vill införa framgår följande. Du kan få vårdnadsbidrag från den dag du slutar att ta ut föräldrapenning. Vill du sedan börja jobba så måste du betala all barnomsorg helt själv, timme för timme. Om du överhuvudtaget utnyttjar offentligt subventionerad barnomsorg dras vårdnadsbidraget in.

I dagens modell är det istället en låg fast kostnad förknippad med att använda barnomsorg. En förälder som vill öka sin arbetstid drabbas därför inte av högre barnomsorgskostnader på det sätt som kommer att bli fallet med dem som tar ut vårdnadsbidrag.

Enlig en av Sveriges ledande experter blir konsekvensen att kvinnor kommer att arbeta mindre:
”En rad studier visar att löntagare med lägre inkomster tenderar att reagera mera på förändringar av skatter och bidrag än höginkomsttagare”. Experten är moderaternas chefsekonom Anders Borg, på DN debatt i mars 2004.

I en politik där så mycket går ut på att med piska och morötter öka svenskarnas arbetsvilja pekar alliansen alltså ut en grupp som man tycker arbetar för mycket, nämligen kvinnorna. Detta trots att kvinnorna redan idag jobbar mindre än männen.

Borgs bild av hur kvinnor reagerar på lägre skatter bekräftas av den svenska utvecklingen. När särbeskattningen avskaffades ökade kvinnornas förvärvsfrekvens kraftigt. Tittar man på vad som hände efter skatterefomen 1991 ser man ett liknande mönster.  Antal arbetade timmar per vecka faller för männen men ökar för kvinnorna. Lägre marginalskatt hade en starkare effekt på kvinnor än på män, helt i enlighet med chefsekonomens analys.

Men vårdnadsbidraget gör det nu mindre lönsamt för kvinnor att gå från att vara hemma till att arbeta. Stämmer den ekonomiska teorin bör resultatet bli minskat förvärvsarbete.

Vill man att sträva efter minimera inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor bör man istället lansera mer kvinnovänliga skattereformer.  Det mest radikala vore en reform som marginellt ökar skattesatsen för män samtidigt som man marginellt minskar den för kvinnor.

Motivet är att den negativa effekten av en skatt är större för den vars arbetsutbud är känsligt för relativt små skillnader i den ersättning man får för att arbeta. Statistiken över veckoarbetstid visar att kvinnorna är en sådan grupp. Den positiva effekten på arbetsutbudet av att sänka skatten för kvinnor skulle därför bli större än den negativa effekten på arbetsutbudet när man höjer skatten för män.

Man kan även tänka sig andra positiva effekter på jämställdheten. Lägre skatt på kvinnors arbete skulle det göra det mer lönsamt för män att hjälpa till hemma. På marginalen skulle det bli mer lönsamt för en man att sluta tidigt för att gå hem och laga mat om det är så att hustruns övertid beskattas lindrigare än hans egen. Männen skulle också få incitament att främja hustruns karriär framför den egna. En löneförhöjning på 5000 kronor i månaden skulle ju ge mer om den beskattas med den lägre kvinnoskattesatsen.

Min egen uppfattning är att en förklaring till mäns högre inkomster är att de är mer intresserade av att tjäna pengar än vad kvinnor är. Detta är en möjlig delförklaring till den positiva syn som svenska män i allmänhet haft på kvinnors ökade yrkesarbete. De nuvarande skattesystemet ger dock inga särskilda incitament för männen att gå så långt som att offra den egna karriären för att hustrun ska kunna bli familjens huvudförsörjare. Med en lägre kvinnoskattesats uppnår man dock just detta. Att färre kvinnor än män når samhällets toppositioner ska kanske därför ses som en avspegling av det svenska skattesystemets nuvarande utformning.

En annan fördel med en lägre skatt för kvinnor är att de då skulle få större utrymme för att köpa hushållstjänster. Dessutom ger lägre skatt en större valfrihet. Den som är beredd att avstå från mycket konsumtion behöver med lägre skatt inte jobba lika länge för livets nödtorft.

Sen är det en annan sak om Sverige är moget för en så radikal reform som differentierade skattesatser för män och kvinnor. Men om utvecklingen mot inkomstjämlikhet, mot en mer rättvis fördelning av hemarbetet, och mot könsbalans i ledande positioner fortsätter att gå lika långsamt som under de senaste åren kan det snart bli dags att se sig om efter reformer som kan snabba på de förändringar vi vill se.

Ungdomsarbetslösheten halverad—på bara en månad!

198 000 arbetslösa ungdomar. Därför måste anställningsskyddet för ungdomar försämras, menar Maud Olofsson i SVTs utfrågning.

Men nu kan hon lugna sig. De siffror hon använde är nämligen överspelade.
De gällde juni månad. Redan i juli hade arbetslösheten halverats. Från nästan 200 000 till ner till 100 000 med centerpartiets sätt att räkna. D v s tillbaka till den nivå som gällt under 8 av de senaste 12 månaderna.

Antalet öppet arbetslösa, d v s arbetslösa i åldern 16-24 som inte heltidsstuderar, har under de senaste tolv månaderna varit i genomsnitt 69 000.  Det är 7 % av den miljon personer som idag befinner sig i åldrarna 16-24 år.

Källa: AKU

Jämlikhet

”Socialdemokratisk jämlikhetspolitik har misslyckats. Jag känner ett djupt bekymmer över att vårt samhälle, Sverige på 2000-talet, i viktiga avseenden håller på att glida isär.”

Detta sa fp-ledaren Lars Leijonborg på folkpartiets riksmöte i Malmö i mars 2006. Två månader senare publicerar SCB ”Inkomstfördelningsundersökningen 2004” och vi får facit.

Ett standarmått på inkomstojämlikheten är den s k Gini-koefficienten. Om reavinster räknas in nådde enlig detta mått inkomstojämlikheten en topp år 2000 på 0.29 för att sedan sjunka till 0.26 år 2004.

Även om man räknar bort reavinster var Gini-värdet på topp år 2000 (0.24) med en minskning till 0.23 år 2004.  

Ökande klyftor kännetecknade 1990-talet men i Sverige har denna trend, enligt SCBs siffror, kunnat hejdas under 2000-talet. Detta gör att Sverige är det land i Europa som vid sidan av Slovenien har den lägsta inkomstojämlikheten.

 

Ur ”Inkomstfördelningsundersökningen 2004”

 

Arbetslöshet och inkomstfördelning

Ska Anders Borg, hjärnan bakom moderaternas nya ekonomiska politik, lyckas lägga krokben för den socialdemokratiska samhällsmodellen? Visst kan det bli så, men även den intellektuelle Anders Borg blir ibland lite slirig med fakta.

I tisdagens Studio Ett diskuterade Borg arbetslöshet med Jens Henrekson, statssekreterare på Finansdepartementet. Anders Borg har hittat en modell för att bekämpa arbetslösheten som fungerar. (1) Man försämrar a-kassan så att det blir mer ekonomiskt kostsamt att gå arbetslös. (2) Man inför en skattebonus för dem som jobbar för att göra dem som inte har ett arbete rejält sugna på att få ett, även om inte lönen är så bra.

Modellen fungerar, meddelar oss nationalekonomerna och kanske ska vi tro dem denna gång. För på senare år är det alltfler av dem som börjat ta empiriska prövningar på allvar.

Anders Borg hakar på. Se på Dannmark, Nederländerna, USA och Storbritannien. Där har denna modell lett till lägre arbetslöshet och högre sysselsättning. Detta är den väg som även Sverige bör gå.

Men vänta, hur dålig är sysselsättningen i Sverige som andel av befolkningen? Jo, den är högre än i både Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA. Så Anders Borg har fel om han menar att det bara finns en väg till hög sysselsättning. Man kan uppnå hög sysselsättning även om ersättningsnivåerna är hyggliga.

Skillnaden mellan metoderna verkar vara hur den påverkar inkomstfördelningen i samhället. Ett aktuellt bekymmer i USA är att den snabba produktivitetsökningen inte tycks leda till ökande inkomster för vanliga löntagare. Den hårda lönekonkurrensen gör att det framförallt är kapitalägarna som gynnas av att ekonomin förbättras. ” Real Wages Fail to Match a Rise in Productivity” var New York Times huvudrubrik i måndags.  

Liknande problem har andra av de länder Anders Borg ser som förebilder haft. I Nederländerna och Storbritannien växte reallönerna nästan tre gånger långsammare än produktiviteten under 1990-talet. I Danmark hängde lönerna nästan med produktiviteten under 1990-talet men under 2000-talet har de bara ökat hälften så fort som produktiviteten. Även i Sverige sackade lönerna något efter produktiviteten under 1990-talet men det har kompenserats av en snabb reallönetillväxt under 2000-talet. (Källa: OECD Economic Outlook 2006).

Konsekvenserna visar sig i hur landets inkomster fördelas mellan löntagare och kapitalägare. I både Nederländerna, Danmark, USA och Storbritannien är kapitalägarnas andel av BNP relativt löntagarnas större än i Sverige. Minst är skillnaden mot Storbritannien. (Källa: OECD National Accounts Data).

Slutsatsen är att moderaternas modell nog kan fungera som ett recept mot arbetslösheten men att kostnaden i form av en mer ojämlik fördelning kan bli betydande. Sex år in på 2000-talet ser det ut som om den hittillsvarande svenska modellen bättre klara av att åstadkomma både en hög sysselsättning och en mer jämlik fördelning av den växande kakan än det borgska receptet.

Källor och data

Göran Hägglund har i Aftonbladet efterfrågat mina "slumpmässiga" siffror.

De redovisas nedan. 

 

Data över fastighetskatten i OECD-länderna finns tillgängliga i databasen: SourceOECD Revenue Statistics of OECD Member Countries-Tax as percentage GDP - Total sectors Vol 2005 release 01. Avser år 2002.

Fertilitetssiffrorna är från OECD Factbook 2006: Economic, Environmental and Social Statistics - ISBN 92-64-03561-3 - © OECD 2006, och avser år 2003.

Data återfinns i tabellen nedan: 

 

Mållös

Reviderad 06-09-01, efter kommentarer:

MUFs ”Sagan om Göran Persson och Arbetslösheten” är en stark kandidat till att bli årets valfilm. Men den bild man presenterar av arbetslöshetens utveckling är vad man kan kalla ”stark friserad”:

Av någon anledning innehåller filmens centrala diagram bara tre datapunkter per år, trots att det bygger på kvartalsdata från Eurostat.

Y-axeln har också en utformning som jag aldrig stött på tidigare. Avståndet mellan varje skalstreck motsvarar som regel två procentenheter. Men med ett undantag. Skalstrecket efter 4 procent är nämligen inte 6 utan 5 procent.

Syftet med dessa manipulationer har varit att måla upp bilden av en kontinuerligt ökande arbetslöshet som kan sättas i kontrast  till de optimistiska uttalanden om arbetslösheten som Göran Persson gjort vid olika tillfällen sedan 2001.

De punkter som retuscherats bort under perioden 2001-2005 är genomgående det innevarande årets högsta arbetslöshet. På så sätt kan arbetslösheten under 2006, där den högsta arbetslöshetspunkten plötsligt finns med, framställas som rekordhög.  

Den som konstruerat MUFs diagram har också velat tona ned den ökning av arbetslösheten som inträffade under 2003.  Här ligger nämligen MUFs siffror systematiskt lägre än de man hittar i Eurostat. Motivet är senarelägga arbetslöshetsökningen till en tidpunkt då  man kan hitta ett uttalande från Göran Persson om sjunkande arbetslöshet.

Diagram ur MUFs valfilm: 

Nedan är EURO-STAT siffor jämförda med MUFs. Här visas hur MUF kapat bort årstopparna utom de sista året då man lagt till (flyttat?) en toppnotering till slutdatum för vilket det inte finns några data i EUROSTAS databas när jag kollade i måndags.

Om de som lämnat kommentarer tycker att detta är ett OK sätt att hantera data hoppas jag att de aldrig kommer i närheten av ett jobb i företag, organisationer eller offentlig administartion där det krävs respekt för empiriska data.  

 

 

 

MUFs bild kan jämföras med den som ges av SCBs kvartalsstatistik och som är de siffror Göran Persson kommenterar.  Även här ökar arbetslösheten men ökningen är i huvudsak koncentrerad till år 2003. Om man inte tar hänsyn till den statistikomläggning som skedde under andra kvartalet 2005 kan man se en ökning även detta år. Men den förklaras i huvudsak av den nya mätmetoden.

Men till AKU-diagrammet hade det varit svårt att göra en fräsig valfilm. Så fram med saxen och ta bort de värden som inte passar och justera andra. Ändamålet helgar medlen! 

 

Ska MUFs tilltag bara ses som ett utslag av ungdomligt oförstånd? I så fall vore det bra om Fredrik Reinfeldt gjorde klart att detta sätt att hantera statistik inte är representativt för den borgerliga alliansen. Alternativt är detta sätt att hantera data något man lärt sig av höger-gurus som Stefan Fölster och Robert Gidehag, bara att man går ännu ett steg längre.

Säkert kan en hel del av inspirationen också komma västerifrån. Al Frankens bok ”LIES And the Lying Liars Who Tell Them- A Fair and Balanced Look at the Right” från 2003 om hur den amerikanska högern hanterar sanningen är rekommenderad läsning.

Krumbukter

AKU-undersökningen för juli som presenterades i torsdags kom som en kalldusch för ledande högerdebattörer: +121 000 jobb mellan juli 2005 och juli 2006.  Snabbt var Jonny Munkhammar från Timbro ute och försökte förklara bort denna jobbexpansion. Tar man hänsyn till åtgärder och att den arbetsföra befolkningen ökat så var detta egentligen ingen expansion alls. Och följeslagaren Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv hakade på:  ” När [åtgärder] räknas bort har antalet reguljära jobb bara ökat marginellt mer än vad den arbetsföra befolkningen ökar med”.

Men de räknar så fel.

Den arbetsföra befolkningen har ökat med 58 600 människor. Fördelningen av dessa på olika åldersgrupper framgår av tabellen nedan. Om de nya sysselsättningsfrekvensen i olika åldersgrupper hade varit oförändrad mellan juli 05 och juli 06 hade denna befolkningsökning ökat antalet sysselsatta med 30 700 personer. Den faktiska ökningen har varit 121 000. Alltså har sysselsättningen ökat med 90 000 fler personer än vad man kunnat räkna med enbart utifrån den arbetsföra befolkningens tillväxt. En del av dessa jobb har kommit i åtgärder men att kalla ökningen marginell är långt ifrån verkligheten.  Dessutom, att kunna skapa nya jobb när den arbetsföra befolkningen växer är också en del av en arbetsmarknads dynamik.

 Arbetsför befolkning och sysselsättning, tusental , juli-05- juli-06

Källa: SCB 

Munkhammar avslutar sin blogg med orden:

”Den grundläggande ekonomisk-politiska slutsats som kan dras av dessa fakta är att arbetsmarknaden är i stort behov av en rad reformer. I sin tur borde dessa kunna inspireras av de länder som lyckas bättre, där skatterna på arbete är lägre än här, regleringarna färre och ersättningarna till dem som inte arbetar är lägre. ”

Men Johnny, dina fakta inte stämmer inte. Alltså bortfaller väl behovet av arbetsmarknadsreformer?

Och vilka är de länder som lyckats bättre men andelen sysselsatta över 25 år och som vi ska inspireras av?

 

Sysselsättning eller utbildning?

Figuren nedan sammanfattar tre centrala utvecklingstrender i Sverige under de senaste 20 åren.

1.    En relativt begränsad nedgång av sysselsättningsandelen i åldersgruppen 25-64 år.
2.    Ett dramatiskt fall i sysselsättningsandelen för unga i åldersgruppen 20-24 år. Nedgången är koncentrerad till åren 1991- 1994.
3.    En dramatisk ökning av andelen högskoleutbildade i åldern 25-34 år. Ökningen inleds i början av 1990-talet och andelen har sedan vuxit stadigt år från år.

 

Hur är dessa trender kopplade? En ledtråd ges av att de som 2005 är de äldsta i åldersgruppen 25-34 år var 20 år när krisen slog till i början av 1990-talet. De yngsta fyllde 20 år 1995 och fanns i åldersgruppen 20-24 år under slutet av 1990-talet.

Det är alltså samma människor som drabbas av den låga sysselsättningen i 20-24 års åldern som sedan dyker upp som högutbildade 25-34 åringar.

Innebär detta att det finns ett samband mellan låg sysselsättning i åldern 20-24 och hög utbildningsnivå när man passerat 25 årsstrecket?

Självklart. I första hand p g a att den tid man ägnar åt studier inte kan ägnas avlönat arbete. Men också för att svårigheter att hitta ett arbete gör dig mer motiverad att påbörja en högre utbildning. Dessutom kan det vara så att ett ökat utbud av högskoleutbildade i åldern 25-34 år kan göra det svårare för ej högskoleutbildade 20-24 åringar att hitta ett arbete. De blir helt enkelt utkonkurrerade av de som är äldre och bättre utbildade.

Den omvända situationen 1985 gjorde istället att få unga valde högre utbildning. När det var lätt att få jobb var det många som tvekade inför att skaffa sig en högre utbildning och dra på sig höga studieskulder. Den låga andelen högskoleutbildade var en viktig del av den kritik som de borgerliga riktade mot socialdemokraterna i början av 1990-talet. Den visade, enligt de borgerliga, att utbildning inte lönar sig i Sverige.

Nu är det istället den låga sysselsättningen i gruppen 20-24 år som oroar borgarna. Inte en gång i årets valrörelse har jag hört parollen ”det måste löna sig med utbildning”.  Istället föreslår den borgerliga alliansen en sänkning av arbetsgivaravgiften för de unga som i praktiken kommer göra det mindre lönsamt med högre utbildning.

Är detta en riktig politik? Nej, inte enligt min mening. Sveriges höga tillväxtsiffror visar att den satsning som gjorts på utbildning under de senaste femton åren har varit lönsam. Sverige behöver en välutbildad befolkning i framtiden för att klara av den ökade globala konkurrensen. Att subventionera lågutbildades sysselsättning är därför fel väg, men kanske en avspegling av att de borgerliga partierna inte längre anser att god ekonomisk tillväxt är en viktig framtidsfråga.

Sysselsättningen i gruppen 20-24 år kan förbättras på andra sätt. Det kanske viktigaste är att se till att gymnasieskolans yrkesförberedande linjer verkligen fungerar. Utbildningar som leder in i arbetslöshet bör avvecklas. Resurserna ska istället styras till sådana utbildningar som antingen ger jobb eller leder till framgångsrika högskolestudier.

Och även på högskolan finns det mycket att göra för att ungdomar snabbare ska nå en examen. 

Allvarligt faktafel i Alliansens valmanifest

På sidan 9 i den Borgerliga Alliansens ”Valmanifest 2006” står det:

”Ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige. Av alla länder i västvärlden har endast Italien högre ungdomsarbetslöshet, mätt med jämförbara mått. Det betyder att mer än var tredje ung människa har ingen eller mycket svag anknytning till arbetsmarknaden.”

Uppgiften om arbetslösheten är hämtad från OECD där man för Sverige 2005 anger 32.7 % som arbetslöshetssiffran för gruppen 15-19 år. Endast för Italien, Slovakien, Tjeckien och Ungern är siffran högre.

Men arbetslöshetssiffran anger inte hur stor del av alla i åldersgruppen 15-19 som är arbetslösa. Istället avser antalet arbetslösa som andel av arbetskraften, d v s arbetslösa plus sysselsatta.

I gruppen 15-19 år är det endast 36.7 % som ingår i arbetskraften. Det är av dessa som 32.7 % är arbetslösa. Andelen av alla i åldern 15-19 som är arbetslösa i OECDs mening är därför 12 % och inget annat. 12 procent är en hög siffra men man ska då komma ihåg att av dessa arbetslösa är mellan 60 % och 70 % heltidsstuderande.  

Är det okunskap eller en vilja att överdriva som ligger bakom Alliansens klavertramp? Både och misstänker jag. Om de som bär ansvaret för dessa rader var väl insatt i hur arbetslöshetssiffror beräknas borde de inte ha dragit till med en tredjedel. Men hittar man en maffig siffra kan det vara svårt att avstå från att använda den utan att fråga närmare om vad den avser.

 

Tack till Göran F för citatet från Valmanifestet.

Myten om den misslyckade integrationen

Integrationspolitiken har misslyckats. Detta är ett stående tema i diskussionen om invandrarpolitiken. Men är det sant?

Sedan många år är det i princip bara på flyktingskäl som invandrare från länder utan för Norden och EU kan få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige. Huruvida integrationspolitiken lyckas eller inte beror därför på hur snabbt man ska förvänta sig att en flykting ska lyckas hitta en plats i det svenska samhället?

Diagrammen nedan (från Integrationsverkets Rapport Integration 2005) visar hur det går för flyktingar som kommer till Sverige. Under det första året är andelen sysselsatta mycket låg, mindre än 10 % för kvinnor, mellan 10 % och 20 % för män. Det tredje året har emellertid andelen sysselsatta fördubblats. Runt 20 % av kvinnorna och mellan 30 % och 40 % av männen är nu sysselsatta. Efter ytterligare tre år har det skett ytterligare en fördubbling av andel sysselsatta bland kvinnorna medan andelen sysselsatta av männen har ökat med omkring 50 %.  Efter sju år ligger andelen sysselsatta kvinnor runt 40 %, och andelen sysselsatta män runt 55 %.

Bra eller dåligt? 40 % kvinnor i sysselsättning det är samma siffra som för 50-54 åriga kvinnor i Italien och Grekland år 2000.  Så någon extremt låg siffra är detta inte för kvinnor som kommer från länder med en traditionell syn på kvinnors förvärvsarbete.

Och 55 % sysselsatta män i åldern 20-64 är inte heller lågt om man betänker att sysselsättningsandelen i Italien för gruppen 25-64 är 63.5 %. Lägre än för infödda svenskar, ja, men inte extremt lågt i ett jämförande perspektiv. Vi ska också komma ihåg att här rör det sig om personer som får uppehållstillstånd i Sverige för att det tvingats fly till Sverige undan förföljelse eller krig. Trots detta yrkesarbetar de efter sju år i nästan samma utsträckning som en genomsnittlig italienare. Om detta är permanent utanförskap, ska vi då klassa hela Italien som utanförstående?

Slutsatsen är att integrationspolitiken ur sysselsättningssynpunkt knappast kan kallas för misslyckad. Däremot kan man alltid diskutera en ambitionshöjning, t ex när det gäller hur snabbt integrationen sker.

Hetsen mot de sjukskrivna

Ett klassiskt argument bland reaktionärer är att samhällsproblem orsakas av politiska åtgärder. Arbetslösheten beror på kontantstödet till de arbetslösa. Sjukskrivningar beror på att sjukersättningen är för hög. Fattigdom på att det finns socialbidrags. Om vi avskaffar bidragen kommer alltså problemen att försvinna.

Ett bevis på bidragens skadlighet som presenterats under senare år är de stora regionala variationerna i sjukskrivningar och förtidspensioneringar.  Ekonomer har förklarat att skillnaderna i sjukskrivningstal beror på olikheter i sjukskrivningskultur och många debattörer  har hakat på.

Men titta på diagrammet nedan. På den horisontella axeln finns ohälsotalet för män i åldern 20-64 år i olika svenska kommuner. Ohälsotalet är summan av antalet sjukskrivnings- och förtidspensionsdagar per person.  Den vertikala axeln visar medellivslängden i samma kommuner. Linjen visar det linjära sambandet mellan ohälsodagar och medellivslängd.

 

Budskapet är tydligt. Ju fler som är sjukskrivna och förtidspensionärer i en kommun, desto kortare lever man.  Kommuner där antalet ohälsodagar är 60 per år lever man tre år kortare än i kommuner där antalet ohälsodagar bara är 30 per år.  Snacket om att det inte ligger hälsoskillnader mellan skillnader i antalet sjukskrivningsdagar är alltså struntprat.

Alternativt är det något som jag har missat. Kanske beror den låga medellivslängden i bidragskommuner på att man kan kvittera ut ett särskilt förmånligt bidrag om man dör?

Sysselsättningsligan: Sverige i topp

Den dåliga sysselsättningen är enligt de borgerliga det främsta skälet till att väljarna bör säja nej till den socialdemokratiska regeringen.

Samtidigt visar nya siffror att Sverige ligger i topp i OECDs sysselsättningsliga. År 2005 hade 80.3 % av befolkningen i åldern 25-64 år ett arbete. Bara Island och Schweiz låg högre. Danmark som ofta lyfts fram som ett föredöme när det gäller sysselsättningen ligger två procentenheter efter (78,2 %). I USA och Storbritannien, vars flexibla arbetsmarknader  ses som en förebild för högeralliansen, ligger sysselsättningen fem procentenheter lägre (75,7 %). Och Irland, vars ekonomi har växt rekordsnabbt under många år, når bara upp till 73 % sysselsättningsgrad.

Det finns alltså utrymme för socialdemokraterna att gå till offensiven i sysselsättningsfrågan. Ser man till andelen sysselsatta ligger Sverige mycket bra till.

Gruppen 25-64 år är intressant för detta är en ålder då de allra flesta avslutat sin grundläggande utbildning.  I gruppen 20-24 är en betydande del av ungdomarna i utbildning och det påverkar andelen sysselsatta. Ser man till både sysselsättning och utbildning i åldersgruppen 20-24 är det två OECD-länder utanför EU som ligger i topp (Island och Australien). Bland EU-länderna delar Sverige tredjeplatsen tillsammans med Finland.

Sysselsättningsligan 2005 

 

Källa: OECD 

En viktig utredning

I torsdags presenterade Masoud Kamali den omstridda utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering i Sverige. Striderna kring utredningen beror på personmotsättningar och olika vetenskapssyn men också på att det ämne som utredningen behandlar är utomordentligt kontroversiellt.

En del av den svenska självbilden är att vi inte är rasister. Sverige står starkt bakom tanken på alla människors lika rättigheter. Att vi skulle vara rasister är därför en absurd tanke. Samtidigt måste man våga att ställa kritiska frågor om hur ens egen verklighetsbild ser ut.  Ryms där också föreställningar som gör att man inte i praktiken inte värderar alla människor lika?

Många har reagerat negativt på de debattartiklar Kamali publicerat under utredningens gång. De tycks präglade av en stark förutfattad mening om hur verkligheten ser ut. Att man ogillar Kamali är dock inget bra argument för att inte läsa den utredning han ansvarat för. Inte minst innehåller de underlagsrapporter som den bygger på viktiga vittnesbörd om hur människor som kommer från andra länder blir utsatta för oförståelse och fördomar på ett sätt som begränsar deras möjligheter att komma till sin rätt.

Kamali har också rätt  i att vi måste vara på vår vakt mot rasistiskt färgade tankemönster. Ett exempel är om man automatiskt sätter likhetstecken mellan invandrarskap och sociala problem. Här finns det, enlig min mening, skäl för Folkpartiet att vara mer självkritiskt.

I den rapport om ”Utanförskapets karta” som Folkpartiet presenterat identifieras 157 utsatta bostadsområden på grundval av förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande. Efter att ha diskuterat vad som kännetecknar dessa områden lanserar Folkpartiet 16 olika förslag på åtgärder. 11 av dessa tar sin utgångspunkt i att problemen i de områden man pekat ut har att göra med närvaron av invandrare.

Detta stämmer emellertid dåligt med grunddata för de utsatta områdena som är inkluderade i rapporten. De främsta kännetecknet för dessa områden är nämligen inte att de bor många invandrare där utan att de domineras av hyresrätter. 70 % av de utsatta områdena har mer än 90% hyresrätt. Bara 9% av områdena har mindre än 70 % hyresrätt.

Andelen utlandsfödda i de utsatta områdena uppvisar en betydligt större variation. Bara 16 % har mer än 50 % utlandsfödda. 25 % har färre än 30 % utlandsfödda.

Men att folkpartiets åtgärder riktar in sig mot de utlandsfödda kanske beror från att problem bilden i dessa områden hör ihop med hur stor andel invandrade är?

Nej, inte det heller. Bara 9 % av variationen i skolresultat mellan de utsatta områdena är kopplad till andelen utlandsfödda. Hur svåra skolproblem i dessa områden beror alltså nästan helt på andra faktorer. Inte heller är andelen sysselsatta i dessa områden är särskilt starkt kopplad till andelen utlandsfödda. 75 % beror på andra faktorer liksom 70 % av variationen i medelinkomst.

Ändå riktar sig 11 av folkpartiets 16 reformförslag in sig på just invandrarskapet.

Den oreflekterad sammankoppling av invandrarskap och sociala problem som Folkpartiet gör i rapporten skulle man kunna kalla rasistisk. Den låser fast vår föreställning om invandrare utan någon ordentlig analys.

Slutsatsen är inte att Folkpartiet ska skämmas. Istället bör man inse att vi, för att komma till en situation där vi lever upp till principen om alla människors lika värde, också måste göra upp med våra egna rasistiskt färgade tankemönster. Att läsa Kamalis utredning kan här vara en viktig hjälp på vägen.

Riksbankens missar

I gårdagens Studio Ett tog LOs chefsekonom Dan Andersson upp ett ämne som hittills inte diskuterats i valrörelsen: Riksbankens ansvar för sysselsättningsutvecklingen.
 
Sedan 1993 har Sverige ett inflationsmål på två procent och det är Riksbankens uppgift att garantera en stabil inflation på denna nivå. Hur har riksbanken skött sitt uppdrag?
 
Inte särskilt bra. Från 1996 och framåt har inflationen i Sverige under tre månader av  fyra legat under inflationsmålet. Några gånger har inflationen stuckit över två procent men då har Riksbanken snabbt varit framme med räntehöjningar som lett till sjunkande inflation.
 
Konsekvensen av en för låg inflation är att sysselsättningstillväxten dämpas. Det inträffade t ex åren 1996-1997 och 2002-2004. I båda fallen sjönk inflationen till långt under inflationsmålet och sysselsättningen sjönk.
 
Den som bekymrar sig om svensk sysselsättningstillväxt kan därför rikta väl grundad kritik mot hur Riksbanken skött sitt ansvar. Men i Sverige är det nästan tabu att kritisera Riksbanken. Då riskerar man att hudflängas på tidningarnas ledarsidor för att man inte respekterar Riksbankens självständighet.

Underkänt Henrekson!

Magnus Henrekson är professor i ekonomi med särskild inriktning på det svenska näringslivets utveckling och den ekonomiska politiken vid Handelshögskolan i Stockholm. Han borde därför vara en av Sveriges ledande experter när det gäller Sveriges moderna ekonomiska historia. Ändå har jag svårt att tänka mig att den artikel han idag presenterat på DN Debatt skulle få godkänt ens som ett tentamen svar på grundkursen i det ämnet.

Artikeln handlar om den utslagning som ”började under 90-talet med den ekonomiska sanering som statsminister Göran Persson fått så mycket beröm för”. Att Sverige åren 1991-1994 hade en borgerlig regering tillhör grundkursen i ekonomisk politik. Likaså att Göran Persson inte ingick i den regeringen. Först 1994 inledde han sin karriär som finansminister.

Ändå skriver Henrekson att: ”Den panikartade reaktionen på en långvarig ekonomisk kris med statsfinanserna i oordning resulterade i en nedbantning av arbetsstyrkan med 424 000 personer i helårsekvivalenter från 1990 till 1994”. Men, käre Magnus, detta var ju innan Göran Persson tillträdde som finansminister. Under åren av statsfinansiell sanering 1994-2000 ökade istället sysselsättningen i helårsekvivalenter med 450 000 jobb.

”Fortfarande tolv år senare känner vi av efterräkningarna av detta chockartade sätt att rädda den svenska staten från en ekonomisk kollaps”. Som sagt sysselsättningsminskningen kan knappast skyllas på Person eftersom den inträffade innan han kom in i regeringen.

”Det som man inte hitintills talat om i debatten är att Göran Perssons egna väljare, särskilt kvinnor i låglöneyrken, fått betala och fortfarande betalar det högsta priset för saneringen. 37 procent av kvinnor i åldern 25-54 år med grundskoleutbildning var år 2004 utan reguljärt arbete, men år 1990 var de bara 13 procent.”

Men även här skedde det stora fallet under första hälften av 1990-talet och kan inte skyllas på Persson, se figuren nedan. Och vidare, om man jämför internationellt är det bara ett annan EU-land som har så hög andel lågutbildade i sysselsättning som Sverige, (se TCO Granskar nr 9/2005). Henrekson hamnar alltså i samma låda som moderaterna (se min blogg ”Favorit i repris”). Om andelen lågutbildade kvinnor i arbete ska ses som en framgångsindikator ligger Sverige mycket bra till.

Figuren är från "Fler och bättre
jobb? – Nya och försvinnande jobb i Sverige 1987-2003, TCO granskar, Nr 9, 05

Ladda ned den från:

http://www.tco.se/FileOrganizer/TCOs%20webbplats/Publikationer/rapporter/TCO-granskar/2005/Nr92005Flerochbättrejobbnr92005.pdf 

Favorit i repris

Har någon funderat på hur hög den verkliga arbetslösheten är i Sverige? Då kan det vara bra att veta att svaret numera finns på moderaternas hemsida. Lite besviken blir man dock när det visar sig att det man avser är begreppet bred arbetslöshet, eller ”Moderaternas mått på arbetslösheten” som man i käck postmodern anda kallar den siffra man presenterar.

Det egna måttet skall enligt moderaterna mäta ”hur många som skulle kunna arbeta om arbetsmarknaden fungerade väl”. Ok, låt oss ta moderaterna på orden för att med hjälp av begreppet bred arbetslöshet undersöka hur väl arbetsmarknaden fungerar olika länder. Resultatet visas i figuren nedan.

 

Resultatet är överraskande med tanke på att det är moderaterna som marknadsför begreppet. Stämmer moderaternas tes har Sverige tillsammans med Danmark den bäst fungerande arbetsmarknaden i Europa om man undantar Island. Sveriges arbetsmarknad fungerar också bättre än den i USA.

Det kan därför tyckas lite malplacerat att moderaterna i årets valrörelse med sådan kraft kräver försämringar i bidragsystemen med argumentet att detta ska förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Internationellt sett fungerar ju svensk arbetsmarknad alldeles utmärkt om man mäter med moderaternas eget mått!

_________________

Siffrorna är från Eurostat (förutom USA) och avser första kvartalet 2005. Diagrammet har tidigare presenterats i LO-tidningen (hösten 2005).

En härlig revansch

Under många år har Näringslivets ekonomifakta och Svenskt Näringsliv  marknadsfört den beryktade välståndsligan som det yttersta beviset på den svenska politikens ruttenhet. Åskådliggjord i en snygg färgfigur har den visat hur Sverige förlorat sin tätposition bland världens rikaste länder och petats ned till en neslig 17e plats. Risken för att Svenskt Näringsliv ska hårdlansera den senaste versionen av välfärdsligan i årets valrörelse är dock liten.Orsaken är att välståndsligan inte längre fungerar för att skrämma väljare.

Men är det inte synd att skrota en gammal fin tradition? I figuren nedan presenteras därför hur välståndsligan ser ut idag.

För en mer läsvänlig version se http://people.su.se/~bmalm/ligan.jpg 

 

Figuren skiljer sig något från den som Svenskt Näringsliv brukar presentera.

För det första så visar den rangordningen även för 1995, ett år som Svenskt Näringsliv brukar utelämna. Kan orsaken vara att betraktaren skulle kunna börja ställa obehagliga frågor om varför så mycket av fallet inträffade under mandatperioden 1991-1994?

För det andra så finns rangordningen för 2005 med. Den har svenskt Näringsliv hittills förtigit, trots att OECD, som man hämtar uppgifterna från, länge har haft uppgifterna på sin hemsida. Därmed bryter man traditionen från den förra valrörelsen då man redan i augusti gick ut och slog på trumman för den senaste uppdateringen.

Den tredje skillnaden är att figuren inte gör något hopp från 1990 till de senaste året. För att behålla bilden av ett ras har nämligen Svenskt Näringsliv i sina senaste publicerade välståndsligor strukit inte bara 1995 utan också 2000. Jämförelsen mellan 1990 och 2004 tycks då visa på ett kontinuerligt ras från 1990-2004. Man förvanskar alltså diagrammet för att inte betraktaren ska få syn på den återhämtning som skett efter 2000.

Hur ska man då tolka den smått sensationella klättringen som Sverige gjort under de senaste åren?

En punkt är att Sverige lyckats behålla en stabilt god tillväxt under en tid då en rad av Europas ekonomier kämpat med stora ekonomiska problem.

Men det kanske viktigaste budskapet är det som man i utlandet tagit fasta på. Sveriges goda utveckling visar att en stark välfärdsstat inte bara är förenlig med god tillväxt. En välfungerande välfärdsstat kan dessutom fungera som en stimulans för företagande och ekonomisk tillväxt.

För mig och andra som stod upp till välfärdstatens försvar också i början på 1990-talet då den dömts ut som livsoduglig är detta en skön revansch. Mer besvärande är den brist på entusiasm som borgerliga alliansen visat när det gäller de senaste årens ekonomiska utveckling. I årets valrörelse är ju deras ståndpunkt att de bättre än socialdemokraterna kan förvalta välfärdstaten. Varför är de då inte med och jublar över att Sverige med en bevarad välfärdsstat gått från nedflyttningsplats till slutspel i välfärdsligan?

 _____________________

Källa för åren 1970, 1980, 1990, 2000, och 2004 är Svenskt Näringsliv.

1995 års rangordning är från en sammanställning gjord 1998 av Ekonomi och statistikenheten vid det engelska underhuset (www.parliament.uk/commons/ lib/research/rp98/rp98-064.pdf).

2005 års rangordning är från OECD Main economic indicators, aug 2006. Denna rangordning finns i olika versioner där vissa sätter Austarlien och Sverige på delad plats.  

Akut arbetslöshetskris?

Mikael har i en kommentar till min senaste inägg om arbetslösheten framhävt betydelsen av att se till AKUs siffror istället för AMS. Han betonar också att arbetslöshetskrisen uppstår när man räknar in studerade som söker arbete.

Jag har kollat upp AKU sifforna för åldersgruppen 20-24 (16-24 för heltidsstuderane). De redovisas nedan (sysselsatta på högeraxeln). Det som händer med gruppen heltidsstuderande som söker arbete är att den växer kraftigt april, maj, juni. Detta ökade söktryck följs av att sysselsättningen ökar kraftigt i juni, juli, och augusti. Heltidsstuderande som söker arbet sjunker samtidigt ned till noll utan att det händer särsklit mycket med arbetslösheten. Under höstterminen ökar sedan igen antalet heltidsstuderande som söker arbete.

Är detta ett mönster som signalerar en arbetslöshetskris? Inte i mina ögon. Jag läser dessa siffror som att vi har en såsongsarbetsmarknad för studerandearbetskraft som fungerar. På våren ger sig studenter ut för att hitta sommarjobb och de gör det också i stor utsträckning. Att cirka 40000 studerande söker arbete också under höstterminen är inte så konstigt med tanke på att gruppen 16-24 år rymmer nästan en halv miljon studerande.

Jag anser fortfarande att den grupp som riktigt sitter i kläm är de som är anmälda till arbetsförmedlingen men inte får några jobb. Idag är de 4.5% av åldersgruppen 18-24 år. Många men inte någon akut kris med tanke på den arbetskraftsreserv som behövs i en markandsekonomi för att det inte ska bli överhettning.

 

 

 

 

Onödigt sänka arbetsgivaravgiften

I sitt Vaxholmstal föreslår Fredrik Reinfeldt att man ska sänka arbetsgivaravgiften för att få fler ungdomar i jobb. Men hur akut är egentligen arbetsmarknadssituationen för ungdomar?

De enda mått som idag tillåter en jämförelse över tiden är AMS siffror över antalet öppet arbetslösa och antalet personer i åtgärder. Tidigare kunde man använda den enkätbaserade Arbetskraftsundersökningen. Men i April 2005 slog SCB till med en revidering av arbetslöshetsdefinitionen som allvarligt försvårar jämförelser. Revideringen gjordes på SCBs eget initiativ och föranleddes av ett påbud från EU. Någon komplott från regeringens sida i denna del är det därför svårt att argumentera för.

En annan fördel med AMS siffror är att de rätt bra fångar det man skulle kunna kalla klassisk arbetslöshet. En person utan jobb som går till arbetsförmedlingen för att få hjälp.

Hur ser då situationen ut? Figuren nedan visar den öppna arbetslösheten i åldersgruppen 18-24 år månad för måndad från januari 1997 med s k säsongskorrigerade värden. Som framgår ligger den öppna arbetslösheten idag runt de lägsta nivåerna som vi sett under den senaste 10 års perioden. Det säsongskorrigerade värdet är 33 635 arbetslösa.

 

 

Men är inte dessa siffror manipulerade med olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Jo, antalet unga i åtgärder är flera idag än för ett år sedan, 15 000 i juli 2006 istället för 11 000 i juli 2005. Men minskningen i antalet arbetslösa har varit två och en halv gånger så stor som ökningen i åtgärder.

33 635 arbetslösa är 4.5% av det totala antalet människor i åldrarna 18-24 år i Sverige, d v s mindre än en av 20. För de individer som drabbas är detta problematiskt. Samtidigt borde våra politiker inte mörka med att Sverige idag har ett strikt inflationsmål som kräver en pool av arbetssökande som kan ta lediga jobb. Och idag är det ungdomar i åldern 18-24 som får ta på sig en förhållandevis stor del av denna börda.

Men om man vill få ned ungdomsarbetslösheten ytterligare, är då sänkta arbetsgivaravgifter den bästa vägen? Inte om man ser till det danska exemplet  som under våren lyfts fram som ett föregångsland när det gäller att bekämpa ungdomsarbetslöshet. Det Danmark gjort är själva verket att satsa på, gissa vad? Jo arbetsmarknadspolitiska åtgärder!

I Danmark är, enligt den senaste sifforna som är tillgängliga på nätet (jan 06), 2.7% av personerna i åldrarna 18-24 år öppet arbetslösa. Ytterligare 3.8% är sysselsatta i åtgärder eller s k aktivering. Den totala arbetslösheten är alltså 6.5% av antalet personer i åldersgruppen.

I Sverige är som sagt 4.5% av befolkningen i åldersgruppen 18-24 år öppet arbetslösa. Ytterligare 15000 i åtgärder motsvarar 2%. Den totala arbetslösheten i procent av antalet människor blir alltså 6.5%, eller lika stor andel som i Danmark. Skillnaden mellan Danmark och Sverige är alltså helt enkelt att man i Danmark varit mer ambitiös när det gäller mängden åtgärder.

Slutsatsen ungdomsarbetslösheten knappast kan betecknas som alarmerande hög. Det är därför mycket osäkert om sänkta arbetsgivaravgifter verkligen behövs. En bättre väg vore att på ett mer balanserat sätt utvärdera vad som är de värsta hindren för ungdomarnas etablering och vilka åtgärder som som fungerar bäst för att eliminera dessa hinder. Chansen att man hittar de bäst fungerande metoderna i en ideologiskt animerad valdebatt är nog minimala.

 

 

Ivriga bävrar

Ett av Maud Olofssons viktigaste teman i årets valrörelse är att Sverige behöver en bättre företagarpolitik. Men hur dåligt är det ställt med den svenska företagsamheten?

Figuren nedan ger SCBs bild av utvecklingen. Sedan 1998 har antalet företag i alla kategorier mellan 1 och 99 anställda gått starkt framåt. En viss tillbakagång skedde åren efter IT-krisen men de senaste tre åren fortsätter expansionen.

Någon kris för företagsamhet kan man alltså inte tala om i Sverige.

 Utveckling av antalet företag i Sverige, Index 100=1998

Nästa bild visar utvecklngen av antalet företag med 100 antällda eller fler. Denna bild är mer dyster. Den visar att det under de senaste åren försvunnit många stora arbetsplatser medan andra minskat sin sysselsättning. Men bakgrunden här är knappast en brist på företagssamhet. Förklaringen är snarare utflyttning av många industriföretag till låglöneländer och den snabba produktivitetsutvecklingen i Sverige gjort det möjligt att minska antalet anställda och samtidigt öka produktionen.

 

 Utvecling av antalet företag i Sverige, Index 100=1998

 

 

Perspektiv på fastighetsskatten

I länder med hög fastighetsskatt föds det fler barn än i länder där fastighetsskatten är låg. Detta kan tyckas vara ett nonsens-samband men bakom statistiken ligger det faktum att möjligheten till familjebildning är nära kopplad till hur bostadsmarknaden fungerar.

Att alla betalar skatt för sitt boende skapar incitament för människor att anpassa sin bostadskonsumtion efter de behov man har. Har barnen flyttat ut och villan är stor kan man sänka sina boendekostnader genom att flytta. På så sätt frigörs det en stor bostad som passar bra för barnfamiljer. Samtidigt har fastighetsskatten en dämpade effekt på småhuspriserna. En hög fastighetsskatt medför därför inga nettokostnader för den som ska köpa hus. Den högre skatten kompenseras av att huspriset blir lägre. Fastighetsskatten är därför framförallt en skatt som belastar medelålders och äldre. Är man ung gynnas man istället av att skatten på boende möjliggör en lägre inkomstskatt.

Det är därför viktigt att ett eventuellt beslut om att avskaffa fastighetsskatten tas med öppna ögon. Det kommer att gynna den äldre generationen som får lägre boendekostnader och stora förmögenhetsvinster när villapriserna skjuter i höjden. Utbudet av småhus på marknaden kommer att gå ned och risken är stor att barnafödandet sjunker ned till de nivåer runt 1.4 barn per kvinna som man hittar i länder med låg fastighetsskatt.

Expressen hävdade i veckan att de som stöder fastighetsskatten ger uttryck för en "kallhamrad cynism". Men varför är det cyniskt att föra en bostadspolitik som ger utrymme för familjebildning även för dagens unga?

En valarbetare

De borgerliga har i veckan rasat mot AMS' siffror över arbetslösheten. Enligt Aftonbladets refererat anser de borgerliga att AMS-ledningen hjälper Göran Persson att dölja arbetslösheten. Maud Olofsson angriper AMS-chefen personligen: ”Bylund levererar nu veckovis siffror som stödjer regeringen. Arbetslösheten sjunker säger han som ett mantra”.

Men veckovisa arbetslöshetssiffor har AMS presenterat långt innan Bo Bylund blev generaldirektör. I Affärsdatas nyhetsarkiv kan man t ex hitta 633 telegram från TT som redovisar AMS' siffror över öppen och total arbetslöshet. Det första telegrammet i denna databas är från juni 1993 och telegrammen återkommer sedan med en veckas mellanrum ända fram till den 7 augusti 2006.  Att dagens rapportering skulle vara ett nytt fenomen är alltså gripet ur luften.

 

 

Ungdomsarbetslöshet

 

Hur bra är de borgerliga partierna på att bekämpa ungdomsarbetslöshet?

Ett svar ger figuren nedan. Ungdomsarbetslösheten toppade 1993 då mer än hundratusen unga var öppet arbetslösa. Den sjönk sedan kraftigt efter att borgarna förlorade makten 1994. Den lägsta nivån uppnåddes 2002 då den nästan var nere i 20000. Idag är den något högre men skillnaden sett i ett längre tidsperspektiv är marginell. Jämfört med de borgerliga kan man därför knappast utpeka socialdemokraternas politik mot ungdomsarbetslösheten som ett misslyckande.

 

Counter