fredag 15 september 2006

Därför röstar jag rött

 

 

  • För att Sverige och världen behöver en offensiv miljöpolitik

  • För snabb ekonomisk tillväxt utan ökande klyftor

  • För att vårdnadsbidraget blir en kvinnofälla




onsdag 13 september 2006

En tyst revolution



För bara 8 år sedan var det i åldersgruppen 60-64 år fler som stannade hemma än som jobbade. Av 20 personer var 9 sysselsatta men 11 arbetslösa eller pensionerade.  Idag är det tvärtom. 12 av 20 personer i åldern går till jobbet och bara 8 stannar hemma. Inte någon gång under tiden 1976 till 2006 har sysselsättningen varit så hög i denna grupp.

Samtidigt har antalet personer i i åldersgruppen 60-64 år ökat kraftigt. 1998 var den totala sysselsättningen i denna grupp 191 000. Idag är 350 000 personer i åldersgruppen 60-64 i sysselsättning. Det är en ökning med 159 000.

Kanske har vi här en förklaring till att ungdomar idag har svårt att få jobb? De konkurrerar med pigga 60 åringar med decennier av arbetslivserfarenhet. Om andelen sysselsatta i gruppen 60-64 år sjönk till 1998 års nivå skulle det krävas 64 000 nyanställningar för att kompensera bortfallet. Det motsvarar rätt exakt det antal ungdomar som idag är arbetslösa eller i åtgärder.

Som jag ser det är detta en bild av framtiden. I den globala ekonomi som växer fram kommer det att ta tid för individen att upptäcka på vilken plats just hans eller hennes speciella förmåga bäst kan komma till sin rätt. Men samtidigt som det dröjer längre innan man hittat sin rätta plats så kommer ens totala tid i arbetslivet inte att bli kortare. Det långsammare starten kommer att kompenseras av ett senarelagt utträde från arbetsmarknaden.

Och här har vi de närmaste årens dubbla utmaning. Att ge ett så bra stöd som möjligt till de unga som är på väg att hitta sin roll i den framväxande ekonomin. Samtidigt som arbetslivets villkor måste förändras så att vi inte i förtid slits ut.

Leijonborg som struts


Omfattningen av Folkpartiets spionskandal börjar nu klarna

-    Fram till mars 2005 har det skett ett stort antal intrång i Socialdemokraternas nät från Folkpartiets partikansli
-    Folkpartiledningen (Folkpartiets presschef Niki Westerberg) har känt till att det gjordes intrång
-    Uppgifter som man kommit åt genom intrången har använts för att störa den socialdemokratiska valkampanjen under det känsliga uppstartskedet
-    Intrången har särskilt syftat till att ta fram material som berör skolpolitiken, den fråga som folkpartiet prioriterat högts under årets valrörelse
-    Material som man kommit åt genom dataintrånget har också påverkat uppläggningen av kampanjen kring en annan av valets mest centrala frågor: äldreomsorgen.
-    Partisekreteraren Johan Jakobsson har senast i mars 2006 informerats om de metoder som folkpartiet använt sig av. Han väljer då att mörklägga historien.

Presschefen och partisekreteraren är inte vilka personer som helst i folkpartiets ledning. De är partiledarens närmaste medarbetare och ska i viktiga avseenden ses som partiledarens förlängda arm i relation till partiorganisationen. Underställda medarbetare ska kunna räkna med att de besked som man får av presschefen och partisekreteraren är förankrade i partiledningen. Om de underlåter att rapportera uppåt kan deras enda giltiga motiv vara att de bedömer det som att partiledaren inte vill ha den information de sitter inne med.

Det är därför inte hållbart att som Lars Leijonborg gör framhärda i att spionskandalen är något som inte berör honom personligen. Att det handlar om något som andra gjort och som han inte varit inblandad i. Om man trovärdigt ska kunna distansera sig från ens närmaste medarbetares handlingar krävs det att man kan troliggöra att de handlat emot folkpartiledarens uttryckliga order.

Fokus i debatten om Leijonborg bör därför flyttas från frågan om vad Leijonborg visste till frågan vilka åtgärder Leijonborg vidtog för att undanröja risken för att partiet skulle använda olagliga metoder.

  • Vilka genomgångar har Leijonborg haft med sin presschef och partisekreterare och presschef om hur informationsinsamlingen under årets valrörelse skulle gå till?
  • Har han i dessa genomgångar betonat att inga olagliga metoder får användas och att han omedelbart vill bli underrättat om misstankar om sådana metoder väcks?

Kan Leijonborg redovisa att så har skett har han ryggen fri och kan med gott samvete beklaga sig över att har blivit förrådd av sina närmaste medarbetare. Har han inte varit tydlig på dessa punkter faller det av nödvändighet en skugga på honom. Uppmaningar till att jobba offensivt kan då uppfattas som att även okonventionella metoder kan vara ok.

En central punkt här är hur Leijonborg agerade när förtalsmejlen om Reinfeldt blev kända. Han gick då ut hårt i media mot oegentliga kampanjmetoder. Frågan är vilka åtgärder han vidtog internt för att undersöka om folkpartiet sysslade med tveksam verksamhet? Gick han i detta läge till sin presschef och partisekreterare med frågan om folkpartiet var inblandat i liknande eller annan verksamhet som kunde ifrågasättas på juridisk eller etisk grund?

Eftersom Leijonborg inte beskyllt varken Johan Jakobsson eller Niki Westerberg för att de skulle ha ljugit för honom kan ett sådant samtal knappast ha ägt rum under den aktuella tiden. (Alternativt har det ägt rum men Leijonborg ljuger när han säger att han inget visste).

Slutsatsen är att Johan Jakobsson och Niki Westerberg inte fått några tydliga instruktioner om vad som gäller. Fältet har lämnats öppet för deras egna tolkningar av partiledarens uppfattning. Men det är just denna brist på tydlighet som gör att Leijonborg fullt ut måste ta både det moraliska och politiska ansvaret för att Folkpartiets valkampanj urartat.

Hittills har han inte gjort detta utan valt att behandla spionskandalen som den nästan inte angår honom. ”Det pågår en polisutredning”, är hans standardkommentar. Är man snäll kan säga att han kanske befinner sig i en förnekelsefas. Men ett sådant strutsbeteende är inte någon tillgång hos den som begär mandat för att få vara med och styra Sverige i en krissituation.


tisdag 12 september 2006

Persson om ojämlikhet



Frågan om inkomstfördelningen har seglat upp som en viktig fråga i årets val. Det är bra och en diskussion som inte bara rör Sverige. Även i årets amerikanska val diskuteras nu ojämlikheten eftersom de senaste årens tillväxt där bara gynnat de rika.

Rapport har nu anmärkt på Perssons yttrande i söndagens duell att Sverige skulle vara det enda land i Europa där klyftorna minskar. Det är en riktig anmärkning. Det Persson borde sagt är att bland de tio länder som år 2000 hade Europas lägsta inkomstojämlikhet, är Sverige det enda land där inkomstojämlikheten minskat under 2000-talet.  Se tabellen nedan som först visar den 10 med den lägsta inkomstojämlikheten 2000. Sedan de länder som 2000 hade större inkomstojämlikhet. En hög GINI-koefficient visar på hög ojämlikhet.

Det tabellen visar är att inkomstojämlikheten har ökat i flera länder som tidigare låg relativt lågt. Framförallt i Danmark som 2000 låg på första plats men nu halkat ned till tredje plats efter kraftig ökning av ojämlikheten.Men även i Österike, Tyskland, och Finland har ojämlikheten ökat.  I denna grupp med låg inkomstojämlikhet 2000 är det endast i Sverige som ojämlikheten minskar.

I ytterligare fem länder har inkomstojämlikheten också minskat men detta från nivåer som låg långt över de svenska år 2000.  

 

 

Källa: Eurostat och SCB 

 Not. Eurostat redovisar inte siffror för alla länder 2000 och 2004. I dessa fall har jag använt siffror från intillliggande år. Excel-filen finns på:

http://people.su.se/~bmalm/GINI_00_04.xls


måndag 11 september 2006

Vad är det för fel på den svenska skolan?

Vad är det för fel på den svenska skolan? Vad är det som ligger bakom försvagade prestationer? Ny amerikansk forskning ger ett skrämmande svar. Det är ökande social segregation i de svenska skolorna som leder till sämre skolresultat. Kärnpunkten i den nya forskningen är att inte bara betygssystem, lärarkompetens, resurstillgång och socioekonomisk bakgrund har betydelse för individens skolprestationer. Även elevgruppens sammansättning är avgörande, framförallt för barn som kommer från ekonomiskt svaga familjer. I skolor där andelen medelklassbarn är låg försämras de utsatta barnens chanser till studieframgång radikalt, oavsett om resurstillgången i övrigt är bra eller dålig.

En orsak är att attityderna till skolprestationer påverkas negativt i skolor där en hög andel av barnen kommer från fattiga familjer utan starka studietraditioner. Även föräldrarnas engagemang för skolarbete försvagas. Det blir svårare för lärarna att mobilisera stöd från föräldrarna. Men även trycket på skolan att åtgärda undervisningsproblem minskar. Eftersom andelen barn med studieproblem är högre bland dem som kommer från ekonomisk svaga hushåll blir det också ett större antal problembarn per klass. Risken för undervisningssammanbrott ökar. Forskningen visar också att disciplinproblemen ökar radikalt i skolor med få medelklassbarn. Minskad skolsegregation framstår därmed som den kanske viktigaste åtgärden om man vill åstadkomma mer ordning och reda i skolan.

Den amerikanska forskningen tyder på att brytpunkten ligger kring 50 % elever från ekonomiskt svaga familjer. Upp till denna nivå har elevgruppens sammansättning ingen större betydelse för individens prestationer. När mer än 50 % kommer från ekonomiskt svaga hushåll blir effekten mer dramatisk. Fram till brytpunkten presterar eleverna  i genomsnitt som förväntat med hänsyn till egen socioekonomisk bakgrund, under brytpunkten uppstår en skoleffekt där alla elever oavsett socioekonomisk bakgrund presterar sämre än förväntat.

Resultatet är att det kommer att gå sämre för eleverna i genomsnitt  i ett segregerat skolsystem där barn från rika och fattiga familjer går i olika skolor. Effekten kommer huvudsakligen  drabba elever från socioekonomiskt svaga hem eftersom det i naturligtvis huvudsakligen är dem som är överrepresenterade i skolor med en negativ skoleffekt. Men även elever från socioekonomiskt starka hem i dessa skolor drabbas.  Om man lyckas upphäva skolsegregationen kommer alltså skolans totala resultat förbättras, främst genom att elever från socioekonomiskt svaga hem får bättre resultat överlag.

Ser vi till utvecklingen i Sverige och Finland stämmer den bra in i det mönster de amerikanska forskarna hittat. I Sverige har skolsegregationen ökat kraftigt sedan början av 1990-talet. Det visar den undersökning som Rädda Barnen presenterade på DN debatt i februari.  Sverige är bland de fem länder i EU som har den mest omfattande sociala skolsegregationen. I Finland, vars skolsystem liknar det vi hade i Sverige före friskolereformen, är däremot den sociala skolsegregationen den lägsta i EU (Gorad & Smith, 2004).

Det vi ska förvänta oss är att den ökade skolsegregationen i Sverige framförallt ska ha påverkat de svagaste eleverna negativt då dessa är överrepresenterade  i skolor med negativ skoleffekt. Är detta vad vi ser i data?

Den bästa källan här är den s k PISA-studien som är ett stort internationellt projekt där skolprestationer i olika länder jämförs med hjälp av enhetliga testmetoder. Generellt sett ligger här Sverige sämre till än Finland som ligger i topp internationellt. Men framförallt är det de svaga eleverna i Sverige som presterar sämre än i Finland.  Bland de svenska elever som presterar under genomsnittet i matematik är det t ex dubbelt så många som hamnar i den allra sämsta gruppen jämfört med situationen i Finland. Ser man istället till dem som presterar över genomsnittet är andelen som hamnar i toppgruppen nästan lika stor i båda länderna. Ett annat mått på hur skolsegregationen slår är att elever från ekonomiskt svaga familjer skulle försämra sina matematikresultat med nästan 10 % om de flyttade från finska till svenska förhållanden. Motsvarande försämring för elever från mer välbeställda familjer skulle bara bli hälften så stor. PISA-studien rapporterar att i inget land är effekten på studieresultaten av social och ekonomisk status så svag som i Finland. I Sverige, däremot, ligger effekterna idag på samma nivå som genomsnittet i EU. Ytterligare en indikator på att ett skolsystem med låg segregation är bättre för elever från familjer med sämre socio-ekonomiska förutsättningar är att barn till ensamföräldrar presterar lika bra som andra barn i Finland men i Sverige får barn till ensamföräldrar sämre resultat än barn från andra typer av familjer.

Hur ska man då kunna komma åt en trend mot ökad skolsegregation? Ett väl genomtänkt förslag presenteras av den amerikanske skolforskaren Richard Kahlenberg i boken All Together Now. Kahlenbergs grundtes är att det inte räcker med att ha en offentligfinansierad skola. Det som behövs är en allmän skola, god nog för alla. Ett sådant mål kan man inte nå genom tvångsmässiga placeringar så som skedde i USA när man med hjälp av bussning av vita och svarta elever försökte åstadkomma  mindre segregering. Inte heller är det önskvärt att avskaffa elevernas möjlighet att välja mellan skolor med olika pedagogisk inriktning. Det viktiga är istället att alla ska ha rätten att gå på en medelklasskola med den pedagogiska inriktning och styrning man önskar.

Den metod Kahlenberg förespråkar kallas kontrollerat val och målet är att uppnå en socioekonomiskt jämn fördelning i kombination med så mycket valfrihet som möjligt. Forskningen om skolval har visat att de som aktivt väljer skola i huvudsak kommer från socioekonomiskt privilegierade miljöer, men också att det viktigaste kriteriet vid skolval är att välja skolor som är socioekonomiskt privilegierade.

För att motverka att fria val förstärker klassegregation gäller det att se till att ingen skola får mer än 40-45 % socioekonomiskt svaga elever. I ett system för kontrollerat val kan detta uppnås genom att man undersöker  vilken typ av skola föräldrarna och elever önskar och vad man prioriterar: profilklasser, naturskön miljö eller gångavstånd till skolan tex.

Därefter allokerar man profiler till skolor så att det som föräldrar ser som attraktivt kommer att finnas i olika skolor. Om det t ex är mest socioekonomiskt privilegierade föräldrar som vill ha naturvetenskapliga eller estetiska profilkl
asser kan man placera dessa i socioekonomiskt svagare områden. Dessa kan då även attrahera socioekonomiskt svaga elever som prioriterar kort avstånd till skolan. Om detta inte räcker för att uppnå integration kan man komplettera med extra finansiellt stöd för t ex högre personaltäthet eller modernare lokaler. Observeras bör dock att ekonomisk kompensation för problemskolor som en isolerad åtgärd har väldigt dålig effekt jämfört med socioekonomisk integration.

Kontrollerat skolval används idag med framgång på flera håll i USA. Det är ett system som på inget sätt utesluter existensen av friskolor. Dock måste dessa skolor naturligtvis inordnas under det kontrollerade valet. Eftersom segregation har så starka negativa effekter på skolprestationer finns det inte några skäl att med offentliga medel subventionera skolor som har socio-ekonomisk segregation som affärsidé.

Kahlenbergs bok är en utmaning för den borgerliga alliansen. Sedan början av 1990-talet har värnandet av friskolornas självständighet stått högst upp på borgerlighetens skolpolitiska agenda. Samtidigt är man djupt bekymrad över sjunkande prestationer i den svenska skolan. Kahlenberg visar att här är man tvungen att välja. Om man vill höja skolprestationerna måste man ta krafttag mot den socio-ekonomiska  skolsegregationen. Men detta innebär att friskolorna måste inordnas i ett system för kontrollerat skolval. Dagens låtgåmentalitet när det gäller etablering av friskolor måste överges. Är man inte beredd att offra en del av friskolornas frihet för att minska skolsegregationen innebär det, å andra sidan, att alliansens värnande om utsatta elevers möjligheter bara är tomt prat. Ett bra argument för att värva röster, men inte något som man är beredd till politiska omprövningar för att uppnå.

För socialdemokraterna bör Kahlenbergs bok fungera som en väckarklocka. Det är nu dags att komma upp ur den passivitet som friskoleanhängarnas starka parlamentariska ställning försatt partiet i. Den nya forskningen bekräftar den intuition som fram till 1990-talets början styrt svensk skolpolitik. Tron på att en skola där elever från olika social bakgrund blandas utgör den bästa förutsättningen för ett demokratisk, jämlikt och ekonomiskt framgångsrikt samhälle.



lördag 9 september 2006

Timbros "Medieinstitut" granskat


En pamflett från den del av Timbro som går under namnet ”Näringslivets Medieinstitut” har uppmärksammats av Dagens Media (06-09-07). Pamfletten handlar om att Göran Persson ljuger. Jag har granskat "Mediieinstitutets" alster:



Persson påstår: ’Jag tror inte Danmark ligger före oss när det gäller sysselsättningsgraden, kanske någon tiondels procent’. (Intervjuad i Dagens Nyheter efter talet i Malmö den 23/8 2006)

Fakta: Eurostat redovisar 75,9 % sysselsättning för Danmark och 72,5 % för Sverige. DN-reportern utmanade inte det felaktiga påståendet (se länk ovan).


Faktaspark:  Person avser gruppen 20-64 år. Där är sysselsättningsgraden 78.1 i Sverige och 78.0 i Danmark (2005) enligt Eurostat.

Persson påstår: ’Snabbt växer nya jobb till, och arbetslösheten sjunker, inte minst bland de unga" (debatt i TV4:s Ungt Val den 22 maj 2006)’

Fakta: Enligt Eurostat ökade den svenska ungdomsarbetslösheten från 22 till 27,5 % mellan januari och april i år. Påståendet utmanades inte av utfrågarna i debatten, och förmedlas utan vidare av TV4:s reporter dagen efter.”


Faktaspark:  Mellan januari 2006 och maj 2006 ökar antalet sysselsatta i gruppen 16-24 år med 35 000 personer. Arbetslösheten sjunker från 15 % till 12 % enlig den definition som SCB använder. Eurostatsiffran innehåller även heltidstuderande som söker jobb. I princip alla studerande som letar efter sommarjobb räknas därför som arbetslösa. Detta gäller också de som redan ordnat ett sommarjobb som de ska börja på i juni. Eurostat-siffrorna för ungdomsarbetslösheten uppvisar därför mycket stora variationer från månad till månad. T ex så halverades ungdomsarbetslösheten enligt Eurostatdefinitionen mellan juni och juli. Från 198 000 till 103 000 personer.



”Persson påstår: ’Vi har en kaka av gemensamma resurser som växer kraftigare än någon gång tidigare, eller rättare sagt någon gång tidigare de senaste 10–15 åren’. (Partiledardebatten i Riksdagen, 15 juni 2006)

Fakta: Enligt OECD National Accounts har Sverige haft högre tillväxt under 5 av de senaste 15 åren än detta år, mätt i real BNI per capita, även i jämförelse med regeringens hoppfulla siffror om innevarande år.”



Faktaspark:  Enlig KI beräknas BNP-tillväxten i år blir 4.5 %  korrigerat för variationen i antalet arbetsdagar. Sedan 1981 är det endast 1999 som tillväxten varit lika hög om ser till de reviderade siffror som SCB presenterat. Den preliminära siffran som presenterades för 1999 våren 2000 var 3.8 %




Persson påstår: ’Och vi kan ju se nu att det kanske viktigaste av allt, nämligen sysselsättningen, den växer i de här grupperna [bland invandrare]. Och växer rätt ordentligt.’ (Partiledarutfrågning, P1, 21/8)

Fakta: Sysselsättningsgraden för utrikes födda sjönk kontinuerligt mellan 2001 och 2004, och motsvarar idag nivån i början av 90-talet. Det är endast mellan år 2004 och 2005 (som är de senaste svenska siffrorna) som den har ökat. Integrationsverket varnar i sin rapport (s. 32) för att skillnaden mellan 2005 och tidigare år måste "tolkas med stor försiktighet", och experten Johnny Zetterberg på Integrationsverket säger att man ska ta 2005-års siffror med "en stor nypa salt". Det beror på att AKU:s underlag för statistiken gjordes om 2005, och förklarar en del av den plötsliga ökningen. Det kan finnas en liten reell ökning, som man dock måste vänta med att bedöma förrän om några år när man ser trenden i det nya materialet, säger Integrationsverkets expert. Utfrågarna ändrade frågan till att gälla klyftor istället, men nämnde inte Integrationsverkets reservationer om statistiken.”


Faktaspark:  I juli 2006 var 557 000 utlandsfödda i ålder 20-64 år sysselsatta. Det motsvarar en sysselsättningsandel på 67 %. Ett år tidigare var andelen sysselsatta  65 % och antalet sysselsatta 522 000.  Andelen sysselsatta bland de utlandsfödda har alltså ökat med två procentenheter. Antalet sysselsatta har ökat med 35 000. Källan till detta är AKU och båda undersökningarna har genomförts enligt den nya metoden och behäftas därför inte med de problem som en jämförelse 2004 till 2005 är behäftade med.


”Persson påstår: ’Vi har problem med arbetslöshet och sjukskrivningar, det är ju känt. Det har också andra regeringar i Europa, med den skillnaden att vi väl har den lägsta arbetslösheten i Europa.’ (Partiledardebatten, SVT 4/9 2005)

Fakta: Även om man bara räknar den öppna arbetslösheten, som Göran Persson gör, så var arbetslösheten i EU lägre i sju länder: Storbritannien, Slovenien, Österrike, Nederländerna, Luxemburg, Cypern, Irland och Danmark. Räknas de arbetslösa i åtgärder in halkar Sverige ned på den nedre halvan inom EU. I 11 av de då 15 EU-länderna var 1995-2003 utvecklingen av sysselsättningen bättre än här. Programledaren i debatten utmanade inte Perssons påstående, men TT belyste felet i ett telegram påföljande dag.”


Kommentar: Har verkligen Persson sagt detta i veckan undrade jag tills jag såg att året var 2005 och inte 2006. Har han upprepat påståendet i årets valrörelse?


torsdag 7 september 2006

Pinsamt Jonung!

Under den borgerliga regeringen var Professor Jonung som sakkunnig i statsrådberedningen och rådgivare till Carl Bildt med och administrerade den ekonomiska kollapsen i Sverige åren 1992-1993. Nu hävdar han i en krönika i DN att det var krisen då som ger svensk ekonomi en stark tillväxtkraft idag. Innan Jonung gick ut med detta påstående om att en misslyckad politik—som han själv aktivt bidragit till att utforma—förklarar Sveriges positiva tillväxttrend, borde han dock ha studerat den vetenskapliga litteraturen på området.
 
1999 publicerade jag och min kollega Thomas Lindh i tidskriften Journal of Population Economics en analys av tillväxten i OECD-länderna som visade att demografiska förändringar spelar en viktig roll när det gäller förskjutningar i ett lands genomsnittliga ekonomiska tillväxttakt. Främst är det balansen mellan andelen äldre och andelen i åldersgruppen 50-64 som har betydelsen. Den svenska utvecklingen under de senaste 10 åren följer helt detta mönster. Andelen över 65 har gått tillbaka /stagnerat/ medan gruppen av 50-64 åringar har expanderat kraftigt, detta i takt med att 40-talisterna åldrats. Detta ger av flera olika anledningar gynnsamma tillväxtvillkor. Att Sverige var på väg in i en period av stark ekonomisk tillväxt tack vare en mer tillväxtgynnande demografi kunde man alltså förutsäga redan för tio år sedan (se Gunnar Örns artikel i DN den 1 november 1995 eller vår artikel i Ekonomisk Debatt nr 4 1996).
 
Det vi kan hålla med Jonung om är att dagens tillväxtkraft har sina rötter långt tillbaka i tiden. Närmare bestämt den Myrdal-inspirerade välfärdspolitiska satsning som bidrog till höga födelsetal under 1940-talet. På samma sätt kan baby boom-generationen, född 1986-1995, bidra till ökad tillväxtkraft i Sverige om 20-30 år.
 
Men naturligtvis är det inte bara demografin som har betydelse. För att gynnsamma tillväxtvillkor ska realiseras i faktisk tillväxt krävs det också en fungerande politik. Och där tycks Sverige idag ligga rätt bra till.

onsdag 6 september 2006

Manipulerad historia

Under valrörelsen 2002 var Sveriges plats i välståndsligan den stora valfrågan för organisationen Svenskt Näringsliv. Från den 1 juni till den 6 september 2002 publicerade man inte mindre än 18 rapporter, pressmeddelanden, debattartiklar, remisssvar och föredrag på sin hemsida där välståndsliga stod i centrum för argumentationen. Oavsett om diskussionen gäller euron, konjunkturen, invandring, Asiens framtid, elektroniska affärer, barnfamiljer, skatter, arbetstidsförkortning, pensionssystemet, eller företagsklimatet så ska välståndsligan plockas fram. Och man lyckas bra med att styra diskussionen. Under perioden 1 juni till den 6 september 2002 skriver Dagens Nyheter om välståndsligan i genomsnitt minst en gång i veckan.  

I år är det däremot tyst. En gång har välståndsligan nämnts i DN,  men då gällde det inte Sverige, utan Brasilien och fotboll. Och bland Svenskt Näringslivs dokument hittar jag bara två omnämnanden. Ett är i en informationsblad om Svenskt Näringsliv regionkontor i Kalmar. Det andra är i organisationens verksamhetsberättelse för 2005. Kanske inte Svenskt Näringslivs mest utåtriktade publikation. Och i verksamhetsberättelsen kommer SNÄ inte undan att nämna välståndsligan. När organisationen bildades i mars 2001 beslöt man nämligen att som mål ha att ”att föra Sverige till toppen av den internationella välståndsligan”.

Men det är något märkligt med den välståndsliga man publicerar i verksamhetsberättelsen.  Svenskt Näringsliv har publicerat flera rapporter där Sverige år 2000 har en 17-placering i välståndsligan (bl a i skriften Fakta om svensk ekonomi 2001). Men i den verksamhetsberättelse man lägger fram i år har historien ändrats. Nu anges Sveriges placering år 2000 till 12. På så sätt kan nämligen den 13-placering man anger för år 2004 framställas som en tillbakagång.   Det känns som en fläkt av Sovjettiden när historien ändras för att  passa dagens situation.

 


Ur: Verksamhetsberättelse 2005 för Svenskt Näringsliv 

För den verkliga utvecklingen av välfärdsligan se min blogg från den 15 augusti.

Borgerligt maktövertagande--Inget bra recept mot arbetslöshet

I en rapport som presenterades av Folkpartiets Carl B Hamilton igår påstås det att socialdemokratiska kommuner är sämre än borgerligt styrda kommuner på att bekämpa arbetslösheten. Beviset är en korrelation mellan politisk majoritet och arbetslöshet på kommunnivå.

Hamiltons mångåriga frånvaro från forskningen verkar dock ha gjort honom ringrostig när det gäller vetenskapliga metoder.

Ett problem med att jämföra arbetslöshet och politisk majoritet är att både arbetslöshet och partifärg i en kommun kan påverkas av andra faktorer, t ex genomsnittlig utbildningsnivå, näringsstruktur, m m.

En möjlighet då är att testa vad som händer vid maktskifte. Leder ett skifte från blått till rött till att arbetslösheten stiger men ett skifte från rött till blått till att arbetslösheten sjunker?

Jag har jämfört arbetslöshet per kommun i januari 2006 och januari 2002, när nio månader var kvar av respektive mandatperiod. Då bör eventuella politiska skillnader ha slagit igenom.

Jag ställde sedan förändring i arbetslöshet mot typen av regimskifte. 35 kommuner skiftade majoritet i 2002 års val. 14 gick från rött till blått. 21 från blått till rött.

Resultatet blev

Rött => Blått, Arbetslösheten ökade i genomsnitt 0.70 procentenheter.

Blått => Rött, Arbetslösheten ökade i genomsnitt 0.89 procentenheter.

Alltså en något större ökning när rött tagit över.

Dock, variationen i utfallet är så stor så att man inte kan vara säker på att skillnaden på 0.19 procentenheter är statistiskt säkerställd.

Ett läkemedelsföretag som skulle marknadsföra blå majoritet som en medicin mot arbetslöshet skulle därför inte få medicinen godkänd. De resultat vi fått fram kan lika gärna bero på slumpen.

Slutsats: Av det som hänt efter valet 2002 kan man inte dra slutsatsen att en blå majoritet är bättre på att bekämpa arbetslösheten i kommunen än en röd. Det är därför osannolikt att högre arbetslöshet i s-kommuner orsakas av s-majoriteten. En troligare förklaring är att man i kommuner med hög arbetslöshet ofta väljer att rösta rött.

måndag 4 september 2006

En bra idé



Johan Hjertqvist, tidigare på Timbro har tagit fram ett index över sjukvårdskvalité i europeiskt  perspektiv. Resultatet är att Sverige intar en tätplacering tillsammans med Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Danmark t ex, hamnar långt efter. Sveriges rankas allra högst när det gäller hur bra sjukvården lyckas bota patienter, se http://www.healthpowerhouse.com.

Däremot ligger Sverige inte i topp när det gäller hur stora resurser som satsas på sjukvård. Av länder i tätgruppen är Sverige det land som satsar minst andel av BNP på hälsoutgifter. Dessutom innebär den åldersstigna befolkningen ett extra tryck på den svenska sjukvården. Inget annat land har i EU har så stor andel personer äldre än 80 år i befolkningen. Det är en stark bedrift av svensk sjukvård, full i klass med den starka tillväxten i andra delar av ekonomin, att man lyckas så väl trots begränsad resurstilldelning och ett växande vårdbehov.

Men som Friedman sa, det finns inga fria luncher. Den framgångsrika vården är också ett resultat av att vård i världsklass till alla med allvarliga sjukdomar har prioriterats hårdare än tillgången till primärvård för dem som har mindre allvarliga sjukdomar. Framgången är dessutom ett resultat av en hård kostnadspress.

Vänsterpartiets idé att satsa på en jobbexpansion i offentlig sektor är därför inte så dum. Satsningen skulle kunna inriktas på ungdomar och andra grupper som har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Några års jobb i sjukvården skulle ge en bra inskolning för fortsatt yrkesarbete inom offentlig eller privat sektor. Fler på plats i vården skulle också kunna avlasta sjuksköterskor, läkare och annan kvalificerad personal från tidskrävande enklare uppgifter.

Landstingen har under många decennier drivit folkhögskolor med syfte att förkovra unga vuxna som inte vill satsa på universitetsstudier. Varför skulle man inte kunna ta på sig en liknande uppgift idag men nu med inriktning på att erbjuda bra startjobb i offentlig sektor?

söndag 3 september 2006

Vårdnadsbidrag och integration



Mycket talar för att nyinvandrade kvinnor blir den grupp som i störst utsträckning kommer att utnyttja vårdnadsbidraget. Invandrarverket siffror visar att för kvinnor som kommer till Sverige som flyktingar  är det svårare att komma ut på arbetsmarknaden än för manliga flyktingar. Fortfarande 7 år efter att de kom till Sverige är sysselsättningsnivån i bland kvinnor knappt 40 % medan männen närmar sig 60 %. En sannolik förklaring är att traditionella könsroller ofta kan vara starka bland nyanlända flyktingar. Och vårdnadsbidraget är, som folkpartiet påpekat, i första hand riktat till familjer som av olika skäl inte vill att båda föräldrarna ska yrkesarbeta.

Jag sympatiserar med tanken att vårdnadsbidraget innebär ett erkännande av att den som tar hand om små barn gör en viktig samhällsinsats. Samtidigt står det klart att vårdnadsbidraget knappast kommer att ha en positiv effekt på arbetsmarknadsintegrationen av kvinnorna i flyktinggrupper med traditionella könsroller.

Den som tar emot vårdnadsbidrag blir, som jag tidigare diskuterat, avstängd från möjligheten att utnyttja subventionerad barnomsorg. En kvinna som får vårdnadsbidrag och vill delta i svenskspråksundervisning måste därför betala barnsomsorgen själv.

För de flesta kvinnor i Sverige kommer införandet av ett vårdnadsbidrag knappast att innebära att de framsteg som gjorts på jämställdhetens område rullas tillbaka i stor skala. När det gäller kvinnor från grupper där utvecklingen mot ökad jämställdhet kommit kortare är risken för en tillbakagång mer uppenbar. Detta har tidigare påpekats med kraft av de folkpartister som är feminister. Att dessa nu har körts över är tragiskt.

fredag 1 september 2006

Kvinnor jobbar för mycket



Läser man villkoren för det vårdnadsbidrag som den borgerliga alliansen vill införa framgår följande. Du kan få vårdnadsbidrag från den dag du slutar att ta ut föräldrapenning. Vill du sedan börja jobba så måste du betala all barnomsorg helt själv, timme för timme. Om du överhuvudtaget utnyttjar offentligt subventionerad barnomsorg dras vårdnadsbidraget in.

I dagens modell är det istället en låg fast kostnad förknippad med att använda barnomsorg. En förälder som vill öka sin arbetstid drabbas därför inte av högre barnomsorgskostnader på det sätt som kommer att bli fallet med dem som tar ut vårdnadsbidrag.

Enlig en av Sveriges ledande experter blir konsekvensen att kvinnor kommer att arbeta mindre:
”En rad studier visar att löntagare med lägre inkomster tenderar att reagera mera på förändringar av skatter och bidrag än höginkomsttagare”. Experten är moderaternas chefsekonom Anders Borg, på DN debatt i mars 2004.

I en politik där så mycket går ut på att med piska och morötter öka svenskarnas arbetsvilja pekar alliansen alltså ut en grupp som man tycker arbetar för mycket, nämligen kvinnorna. Detta trots att kvinnorna redan idag jobbar mindre än männen.

Borgs bild av hur kvinnor reagerar på lägre skatter bekräftas av den svenska utvecklingen. När särbeskattningen avskaffades ökade kvinnornas förvärvsfrekvens kraftigt. Tittar man på vad som hände efter skatterefomen 1991 ser man ett liknande mönster.  Antal arbetade timmar per vecka faller för männen men ökar för kvinnorna. Lägre marginalskatt hade en starkare effekt på kvinnor än på män, helt i enlighet med chefsekonomens analys.

Men vårdnadsbidraget gör det nu mindre lönsamt för kvinnor att gå från att vara hemma till att arbeta. Stämmer den ekonomiska teorin bör resultatet bli minskat förvärvsarbete.

Vill man att sträva efter minimera inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor bör man istället lansera mer kvinnovänliga skattereformer.  Det mest radikala vore en reform som marginellt ökar skattesatsen för män samtidigt som man marginellt minskar den för kvinnor.

Motivet är att den negativa effekten av en skatt är större för den vars arbetsutbud är känsligt för relativt små skillnader i den ersättning man får för att arbeta. Statistiken över veckoarbetstid visar att kvinnorna är en sådan grupp. Den positiva effekten på arbetsutbudet av att sänka skatten för kvinnor skulle därför bli större än den negativa effekten på arbetsutbudet när man höjer skatten för män.

Man kan även tänka sig andra positiva effekter på jämställdheten. Lägre skatt på kvinnors arbete skulle det göra det mer lönsamt för män att hjälpa till hemma. På marginalen skulle det bli mer lönsamt för en man att sluta tidigt för att gå hem och laga mat om det är så att hustruns övertid beskattas lindrigare än hans egen. Männen skulle också få incitament att främja hustruns karriär framför den egna. En löneförhöjning på 5000 kronor i månaden skulle ju ge mer om den beskattas med den lägre kvinnoskattesatsen.

Min egen uppfattning är att en förklaring till mäns högre inkomster är att de är mer intresserade av att tjäna pengar än vad kvinnor är. Detta är en möjlig delförklaring till den positiva syn som svenska män i allmänhet haft på kvinnors ökade yrkesarbete. De nuvarande skattesystemet ger dock inga särskilda incitament för männen att gå så långt som att offra den egna karriären för att hustrun ska kunna bli familjens huvudförsörjare. Med en lägre kvinnoskattesats uppnår man dock just detta. Att färre kvinnor än män når samhällets toppositioner ska kanske därför ses som en avspegling av det svenska skattesystemets nuvarande utformning.

En annan fördel med en lägre skatt för kvinnor är att de då skulle få större utrymme för att köpa hushållstjänster. Dessutom ger lägre skatt en större valfrihet. Den som är beredd att avstå från mycket konsumtion behöver med lägre skatt inte jobba lika länge för livets nödtorft.

Sen är det en annan sak om Sverige är moget för en så radikal reform som differentierade skattesatser för män och kvinnor. Men om utvecklingen mot inkomstjämlikhet, mot en mer rättvis fördelning av hemarbetet, och mot könsbalans i ledande positioner fortsätter att gå lika långsamt som under de senaste åren kan det snart bli dags att se sig om efter reformer som kan snabba på de förändringar vi vill se.