Aftobladet förfalskade hyresregler

Juholt-veckan har verkligen varit en spännande tid och det kan vara dags att fråga sig vad det var som hände. Jag har gått tillbaka till källorna och där finns en hel del av intresse.

En viktig fråga under Juholt-veckan har varit vilka regler som gäller. I Aftonbladets första artikel fredagen den 7 oktober finns det en fakta ruta där det i fyra punkter anges vad som gäller:

1. Alla riksdagsledamöter som bor utanför Stockholm har rätt till ett rum i riksdagens fastigheter eller ersättning för en övernattningsbostad inom fem mil från riksdagshuset.
2 Som mest kan man få 8 000 kronor per månad, plus ersättning för hushållsel med 100 kronor i månaden.
3 En lägenhet som delas med någon annan ska ersättas endast till hälften. Även bidraget till el ska halveras.
4 Det är upp till riksdagsledamoten själv att anmäla förändringar i övernattningsboendet, vilket kan leda till justeringar av ersättningen från riksdagen


Som källa anges Riksdagens ledamotsservice.


Dessa uppgifter kommenteras av Juholt på en presskonferens samma dag:


Vad jag inte har gjort är att jag har tagit del av reglerna som säger att om man är två som delar en lägenhet så utgår halv ersättning. Det kände jag inte till. Det borde jag ha känt till. Jag kommer att justera detta idag. Självklart ska detta korrigeras redan idag.
...
Jag kände inte till att det endast utgår halv ersättning om man är två i lägenheten. Det borde jag känna till.
[Framgick inte det tydligt av det brev du fick ...]
Nej jag har inte tagit del av detta. Det är inget fel på regelverket. Det är min sak att ta reda på vilka regler som gäller.
[....]
Rimligheten är att riksdagsledamoten får halv ersättning om det är två som bor där i lägenheten och så är också regelverket. Det hade jag inte tagit till mig.


En viktig sak med Juholts uttalanden här är att han konsekvent hävdar att ha inte har känt till regeln om att halv ersättning utgår om man är två som delar lägenheten. Inte mindre än fem gånger upprepar han detta. Givet att den regel som Aftonbladet hänvisar tillom att "en lägenhet som delas med någon annan ska ersättas endast till hälften" finns har givetvis Juholt begått ett viktigt misstag. Han säger inte att regelverket är solklart utan bara "att det inte är fel på regelverket". Tillfrågad om rimligheten i sitt agerande hänvisar han direkt till den regel som står i Aftonbladets faktaruta: "Rimligheten är att riksdagsledamoten får halv ersättning om det är två som bor där i lägenheten och så är också regelverket".


Har Aftonbladet hävdat att Juholt själv har uppgivit att det finns en regel om halv ersättning. Det Juholt säger på presskonferensen ger inte något stöd för denna slutsats. Tvärtom så betonar han just att han inte tagit del av regelverket.

Från fredag fram till tisdag är det Aftonbladets beskrivning av regelverket som gäller som sanning. Det är mot detta regelverk som Juholt förbrutit sig och det är därför han kan anklagas för bidragsfusk. Den förundersökning som inleds ska snarast analysera Juholts uppsåt.

På onsdagen redovisar emellertid TT en intervju med Juholts advokat där säger att "Ersättningen till riksdagsledamöter som delar sin bostad är inte reglerad någonstans". Detta är en intressant upplysning men eftersom det är advokatens uppgift att stötta Juholt kan han uttalande givetvis ifrågasättas. Men samma dag gör också Emma Leijnse i Sydsvenska Dagbladet en genomgång av reglerna. När de gäller riksdagsledamöter som har en egen lägenhet säger inget "att man inte får ha någon annan boende där, inte heller att riksdagsledamoten måste dela sina kostnader med sin eventuella sambo". Den källa hon hänvisar till är Marianne Bjernbäck, enhetschef på riksdagens ledamotsservice.

På torsdagen börjar det sedan stå alltmer klart att den bild av reglerna som Aftonbladet gett är felaktig. Då uttalar sig justitieutskottets vice ordförande Johan Linander för SVT: "För några år sedan kom nya tydligare regler kring riksdagens egna bostäder och samboende efter några fall med riksdagsledamöter som levde i samboförhållanden i riksdagens eget bostadsbestånd. Jag tog för givet att dessa regler också gällde egna bostäder, vilket dock inte visat sig vara fallet".

Sent på torsdagseftermiddagen fick sedan Aftonbladet konstatera "Det finns inga regler som sa att Håkan Juholt gjorde fel". Något erkännande att Aftonbladet hade givit en felaktig bild av reglerna i den ursprungliga artikel kommer man dock inte med. Istället skyller man på Juholt: "Något ironiskt kan tyckas är att Håkan Juholt hade fel när han på presskonferensen efter Aftonbladets avslöjande sa att reglerna han brutit mot "är glasklara".


Att Juholt skulle ha sagt så har jag emellertid inte lyckats hitta något belägg för. Uttrycket "reglerna är glasklara" återfinns emellertid i en kolumn som Aftonbladets Oisín Cantwell publicerade den 7 oktober liksom i en nyhetsartikel som Aftonbladet publicerar den 8 oktober "Sanningen om fusket". 


En tydlig punkt för denna diskussion sätts sedan fredagen den 14 oktober av överåklagare Björn Ericson (SvD 14 oktober): "Det är rätt tydligt att man inte kan ha ett straffrättsligt ansvar när det är sådana här oklarheter i regelverket", "Med tanke på den kraft som det har påståtts och anmälts bedrägeri så är det förvånansvärt när det inte finns något som ger stöd i regelverket för att det har begåtts något fel. Man kan inte dra sådana slutsatser som så blixtsnabbt drogs". Även polisen kritiseras för att ha dragit igång förundersökningen på lösa grunder. "Det var fel. Det var Stockholmspolisen som mer eller mindre rutinmässigt beslutade om förundersökning. Det var inte grundat på att en åklagare hade gjort en bedömning, säger han". Även här kan det helt enkelt vara Aftonbladets faktaruta som spökar. Den slog så tydligt fast att det fann en regel mot vilken Juholt uppenbarligen brutit.


Men kanske var det svårt för Aftonbladet att få fram riktiga uppgifter om vad som gällde? Här är en artikel som DN publicerar på Juholt-veckans första dag intressant. Här har man intervjuat Marianne Bjernbäck och journalisten konstaterar att "reglerna säger inte någonting uttryckligen om eventuell sambo". Detta indikerar starkt att den regel nummer 3 som Aftonbladet publicerat kan vara en ren förfalskning. 


Prövar man denna tanke så hör man helt nya saker när man lyssnar på presskonferensen med Juholt: 
- Vad jag inte har gjort är att jag har tagit del av reglerna som säger att om man är två som delar en lägenhet så utgår halv ersättning. 
- Det kände jag inte till
- Jag kände inte till att det endast utgår halv ersättning 
- Nej jag har inte tagit del av detta.


Det som sker här är att Juholt informerats om en regel som han tidigare inte visste fanns. Att han är förvånad är inte så konstigt eftersom regel i själva verket är uppfunnen av Aftonbladet.


Mycket talar också för att Aftonbladet visste att det inte fanns någon regel men att var tvungen att formulera den för att få Juholt att framstå som klandervärd. Tidningens agerande framstår alltså som mycket anmärkningsvärt. Man har utpekat Juholt för att överträda regler på ett sätt som, givet uppsåt, kan föranleda straffansvar.  

Att utpeka någon som brottslig, klandervärd eller lämna uppgifter som är ägnade att väcka andra missaktning är kriminaliserat som förtal. Ett sådant utpekande är försvarligt om det handlar om t ex riksdagsledamöter som begått brott. Men man måste också kunna visa att uppgiften är sann. 

Det är ytterst tveksamt om Aftonbladet under flera dagar hade skälig grund för att utpeka Juholt för att ha överträtt riksdagens regler när både riksdagsförvaltningen, åklagaren och Juholts advokat snabbt genom läsning av offentliga handlingar kunde konstaterandet att så inte var fallet. 

Se också SvD, SvD igen, SR, DN

Oisín Cantwell på AB måste be Juholt om ursäkt!

Dags för en pudel Oisín Cantwell.

Den 8 oktober skrev du I Aftonbladet:
"Men reglerna är glasklara och andra politiker har inte haft några problem att hålla sig till dem".

Nu tvingas du erkänna att "det finns inga regler om vad som gäller om han eller hon delvis bor ihop med sin partner".

Men var är din ursäkt?

Nej du framhärdar I att Juholt är en skurk men att han kommer undan för att det saknas bevis. Men vilken lag är det han brutit mot? Är det din uppfattning att människors ska lagföras med utan att det finns en lag att hänvisa till? I så fall hamnar vi I en skräckvärld där vem som helst kan sättas I fängelse på vilken grund som helst. Är det detta du förespråkar?

Det som gör att din logik haltar är att du sätter likhetstecken mellan att bryta mot "glasklara regler" och att efter en öppen redovisning få en ersättning I enlighet med de principer som riksdagsförvaltningen tillämpar. Att du får din nedsmutsning av miljön betald av skattebetalare I form av reseavdrag blir inte brottsligt bara för att jag tycker att det är förkastligt.

Om du inte ber Juholt om ursäkt för att du anklagat honom för att bryta mot glasklara regler kommer du att bidra till en journalistförakt utan gräns.

Men någonting säger mig att det kommer att dröja innan journalister som du lyckas med konststycket att inse följande moraliska självklarhet:

Om man falskeligen anklagar en människa för brott ska man be om ursäkt när det visar sig att man farit med osanning.

Se även DN, AB,  GP, VK, SVT, SR

Invandring och ekonomisk tillväxt

Replik till SD

Ett av de stora genombrotten i ekonomisk forskning under de senaste 15 åren är den ökade förståelsen för hur demografiska faktorer påverkar den ekonomiska tillväxten. Idag finns det därför en enighet om att befolkningens ålderssammansättning har en avgörande betydelse för hur ett land utvecklas ekonomiskt. En hög andel av befolkningen i arbetsför ålder gynnar ekonomisk tillväxt medan en hög andel barn och gamla leder till den ekonomiska tillväxttakten sjunker.

Denna ekonomiska lag gör att områden med stor invandring har en bättre tillväxt än områden med stor utvandring. Orsaken är att invandring leder till att befolkningen i arbetsför ålder ökar medan utvandring leder till att den minskar. Ålderssamman sättningen blir därför mer gynnsam i invandringsområden. Länder med hög fertilitet kan genom lägre födelsetal få en ökning av andelen i arbetsför ålder och därmed bättre ekonomisk tillväxt. Det visar utvecklingen i Korea, Kina, Taiwan och Indien. Men om födelsetalen redan är låga är invandring det enklaste sättet att stimulera tillväxten. Beräkningar som gjorts vid Institutet för Framtidsstudier visar att tillväxten i Sverige skulle kunna bli upp till 0.5 procentenheter lägre per år om man sätter stopp för invandring.

Ett argument mot invandring är att de som kommer till Sverige inte hittar jobb. Sanningen är att de får jobb men att det kan upp till sex-sju år innan andelen sysselsatta kommer upp på samma nivå som för svenskfödda. Denna tid ska dock jämföras med de 25 år som det tar för en svenskfödd att etablera sig på arbetsmarknaden.

Att invandring skapar ekonomisk tillväxt betyder inte att det automatiskt är en bra affär för alla. Mycket tyder nämligen på att framförallt höginkomsttagare tjänar på invandring. Därför är det viktigt att en positiv hållning till invandring kombineras med en ambitiös fördelningspolitik. Idag ser vi ökande klyftor och det innebär en risk för att främlingsfientliga krafter får ett större stöd.

Mindre inavel vid Stockholms universitet? Kommentarer til Bo Rothsteins debattartikel

I dagens DN Debatt argumenterar Bo Rothstein och Mats Alvesson för ökad rörlighet i den svenska universitetsvärlden.  Ökad rörlighet är bra men kan diskutera om de förslag som R & A för fram är de bästa. Vill man ha större forskarutbildningsmiljöer räcker det inte med att som R & A föreslår koncentrera doktorander till färre orter. Även professorstjänster måste koncentreras. Att en institution lyckas bra med fyra doktorander per år betyder inte att den kommer att lyckas med tolv doktorander per år om inte handledningskapaciteten ökas.

Ökad rörlighet är lättare att ordna genom satsa med resurser på så kallade post-doc tjänster och ställa rörlighetskrav på dessa. En ny ide är att inrätta sådana tjänster som är inriktade på undervisning. En del av grundutbildningsanslaget kan delas ut i form av finansiering för två-åriga lärartjänster för nydisputerade från annan ort. Detta kan göra mycket för att öka rörligheten.

Att införa ett amerikanskt system där karriärtjänster är helt stängda för dem som disputerat vid institutionen tror jag kan bli svårt. En viktig orsak till dagens begränsade rörlighet är att undervisning vid den egna institutionen är en så betydelsefull finansieringskälla direkt efter disputation.  Om institutionerna uppmuntras att fylla på med undervisningskrafter utifrån skulle den lokala rekryteringen begränsas och det skulle samtidigt öppnas många försörjningsmöjligheter vid andra institutioner. Migrationsforskningen visar att rörligheten minskar för varje år man är kvar på samma ställe. Därför bör man koncentrera sig på att stimulera initial rörlighet. Det kommer att minska inlåsningen. Att reservera tenure track positioner för icke-lokala sökande är möjligt men det innebär också en form av diskriminering av individer för systemets skull.

Vi har tidigare haft flytta-runt karriärer t ex för officerare men det är inte lika lätt när både mannen och kvinnan i ett hushåll ska göra karriär. Systemet finns kvar på UD, men UD har bara 578 utsända tjänstemän och 740 anställda i Stockholm. Antalet forskarutbildade är 50 gånger så stort. Som jag ser det måste frivillig rörlighet vara bättre än påtvingad. Därför tror jag på stimulans istället för tvång.

Och en huvudorsak till dålig rörlighet är den mycket sämre kunskap man har om externa kandidaters förmåga jämfört med egna nydisputerade. Genom att göra externa kandidater "gratis" också i undervisning kan effekten av detta informationsgap elimineras. Pengarna finns ju redan eftersom man kan räkna ut hur mycket av GU-pengar som används till nydisputerade doktorander. Denna summa kan dras av anslaget och ges tillbaka i form av rörlighetsstipendier.


Problemet med bristande rörlighet kan också se olika ut vid olika universitet.  Det finns vissa tecken på att Stockholm universitet här ligger bättre till än Göteborgs universitet där Bo Rothstein är verksam. Av tio slumpvist utvalda professorer vid Stockholms universitet hade 50% en doktorsexamen från annat universitet. Göteborg låg lägre, bara två av tio. Inget säkerställt resultat men kanske en indikation på en skillnad som det kan vara värt att titta mer noggrant på.

(Tack till B.R. för kommentarer som stimulerat detta inlägg)

Ingen ökad handel med Euron

EMU ökar handeln. Detta fick vi veta under folkomröstningskampanjen. Och även senare har detta budskap förmedlats av svenska ekonomer som Harry Flam och Lars Calmfors.

En ny genomgång av olika statistiska studier visar dock att denna slutsats är felaktig. Väger man samman de studier som gjorts för Euro-zonen är effekten mycket liten (+ 4%). Men författaren kan också visa att det finns en tydlig bias när det gäller vilka resultat som publiceras. Om effekten hamnar under noll blir det ingen publikation. Justerar man för denna bias blir den kvarvarande effekten noll.

De politiker som nu slåss för att Euron ska överleva kan alltså inte trösta sig med att det kämpar för en god sak. Handeln i Europa skulle klara sig lika bra utan valutaunionen.

Se även DN idag den 9 augusti.

Fjordman, blood on your hands

The extremist site "Gates of Vienna" where a Norwegian blogger publishes his "Fjordman Report" has been closed to comments since July 24. Although stating that he has a "strong dedication to truth" he his not willing to participate in an open discussion on the relationship between his writing and the murder of Norwegian children at Utöy. I therefore publish my comments to him here instead.

In May 2010 Fjordman published a report titled "Can We Coexist with the Left?". The answer was a clear no:

In many cases you can compromise, but in others you cannot. If somebody tries to poison you then you have to resist. It doesn’t matter in the long run whether those who do this do so because they deliberately want to kill you or because they are fools who accidentally kill you while intending to do something noble. The bottom line is: You die. You cannot be slightly dead, just like you cannot be slightly pregnant. If the Leftists and the Globalists have their way then our civilization will die, plain and simple. That’s why this ongoing struggle is likely to get ugly, because no compromise is possible. Since similar ideological struggles are taking place throughout the Western world, this situation could trigger a pan-Western Civil War.

Now Fjordman claims that he has "never called for violence in any of my essays". But the above paragraph, in combination with the title of the report, is hard to understand as anything other than a call for violence. If someone is trying to kill, you will not be punished if you use deadly violence to protect yourself or someone being at risk. The message to Anders Behring Breivik is thus clear. Go forward and kill the young social democrats, your are entitled to do this since they as "Leftists and the Globalists" are trying to kill us. And in fact, ABB now admits to the murders, but doesn't think that these acts deserves punishment. 

In his new essay, Fjordman invites us to feel sorry for him because he has not slept well. This is deplorable. When someone finally takes action on the path that Fjordman has projected as necessary he feels sorry for himself and not the victims of his hate-speech. 

ABB, Fjordman, and other hate-mongers have created a dangerous situation. When the chock abides there is a risk that many of us will demand revenge and not reconciliation. In my view, one way to avoid an escalation would be to start an internet-confrontation with the hate mongers. Chase them in the comment fields of the newspapers! Chase them at their blog-sites. Do not leave them alone to develop their increasingly violent rhetoric! 

It could also be discussed to what extent anonymity contributes to a civilized discussion in the comment fields of our newspapers. Our freedom of speech must be protected but not necessarily anonymity in public discussion. Everyone has a right to their views and to state them publicly, but isn't it strange to participate in a public debate if you cannot stand for your views?

See also DN, AB, GP

DN bluffar om skolan

I dagens ledare i Dagens Nyheter påstår man på nytt att segregationen i skolan beror på ökad boendesegregation. Man stöder sig på SNS Rapport "Vad har hänt med likvärdigheten?
20 år med förändringar i skolan"     av Anders Böhlmark och Helena Holmlund men i denna rapport konstateras helt korrekt att den senaste studien av denna fråga visar att ökande boendesegregation inte kan förklara att skillnaderna mellan skolor ökar.

DN borde be rapportförfattarna om ursäkt för att man framställt det som att dessa inte har koll på forskningsläget.

Utmaning för prostitutionens försvarare

Följande figur publicerades American Economic Review 2008. Den visar inkomstutvecklingen för prostituerade kvinnor i Ecuador jämfört med icke-prostituerade.
Att inkomsterna är höga för unga sex-arbetare med faller snabbt med ökande ålder är ingen överraskning men det är bra svart på vitt på detta mönster.

Källa: Prostitutes and Brides? Author(s): Raj Arunachalam and Manisha Shah, The American Economic Review, Vol. 98, No. 2, Papers and Proceedings of the One Hundred Twentieth Annual Meeting of the American Economic Association (May, 2008), pp. 516-522.

Utmaningen för prostitutionens försvarare är att förklara detta mönster. Som jag ser det visar den negativa utvecklingen av prostituerade inkomster att sex arbete leder till en nedbrytning av dessa kvinnors human kapital. Att sex arbetare säljer sin kropp är därför inte bara en metafor. Inkomstutvecklingen pekar på att den människa som säljer sexuella tjänster de facto får finna sig i att de kroppsliga och själsliga företräden som man ställer till marknadens förfogande förbrukas när man är på jobbet.

Liberalerna har rätt när det hävdar att människor har rätt att sälja det de äger. Men den viktiga frågan är hurvida den som har pengar har rätt att köpa tjänster som innebär att den kroppsliga och själsliga förmågan hos den som man köper tjänsten av bryts ned.

Förbud mot sexköp har därför en lika stark grund som förbud mot köp av organ, eller förbud mot arbeten som innebär stora risker för kroppslig och mental skada. Eller ett förbud mot proffsboxning, eftersom proffsboxning innebär att den som köper tjänsten (den betalande åskådaren) köper en tjänst som innebär att den kroppsliga och själsliga förmågan hos den som man köper tjänsten av bryts ned.

Varför sjunker resultaten i svensk skola?

I fredags hade jag en debatt-artikel i Göteborgsposten vad som förklarar att resultaten i svenska skola sjunkit så dramatiskt under 2000-talet:

Våra skolpolitiker står inför ett vägval. Antingen genomför man en omläggning av politiken som leder till att skillnaderna mellan svenska skolor slutar att öka eller också får man acceptera fortsatta försämringar i skolresultaten, skriver Bo Malmberg, professor i Kulturgeografi vid Stockholms universitet.


Läs mer


Artikeln bygger på en studie som OECD publicerade 2005 och som visar att en mer differentierad skola leder till sämre genomsnittsresultat. I Sverige har vi enligt PISA sedan 2000 upplevt just detta. Skillnaderna mellan skolor har ökat kraftigt, sociala bakgrundsfaktorer har fått ett större genomslag och resultaten har gått ned. Skolvalet är en  viktig orsak till den ökade spridningen. I en ny studie som vi arbetar med ser vi att socialt utsatta grupper utnyttjar skolvalet i mycket mindre utsträckning. Ofta används skolvalet av svenksfödda, högutbildade och de som ej tillhör synliga minoritetet för att komma bort från lokala skolor med många utlandsfödda, få högutbildade, en hög andel synliga minoriteter, och många som är beroende av social bidrag. Genom skolvalet har man på detta sätt återskapat ett skolsystem som liknar det vi hade innan grundskolan genomfördes. Medelklassens barn slussas till skolor som öppnar för en fortsatt utbildningskarriär,  medan underklassen finns i skolor där ambitionsnivån är lägre. Detta är ett system som enligt OECD visat sig ge dåliga genomsnittsprestationer. Den kunskapsstegring som Sverige åstadkom med införandet av grunskolan är vi nu på väg att förlora.

Min bedömning av den tillgängliga empirin är att evidensen till stöd för spridningsförklaringen är starka. Jonas Vlachos på bloggen ekonomistas håller inte med, länken är här. Till en del bygger hans argument på att andra undersökningar visar andra trender än PISA, men han hävdat också att de regionala trenderna som redovisas i PISA inte stödjer mitt argument. Han skriver:

Låt oss dock för sakens skull anta att PISA-resultaten om ökad spridning stämmer. Kan man därigenom dra slutsatsen att det är skolvalet och den ökade skolsegregationen som ligger bakom de försämrade genomsnittsresultaten? Om så vore fallet borde rimligen resultaten försämrats mest i storstäderna; det är trots allt där skolvalet är en realitet och det är i storstadsregionerna som spridningen mellan skolorna ökat. Figuren här intill förmedlar ett annat budskap: under 2000-talet har resultaten försämrats överallt och om något så har de fallit mest på landsbygden

Detta kan se ut som ett starkt argument, men frågan är hur långt det bär? Vlachos hävdar hans regionala siffror visar att OECD studiens slutsats om ett negativt samband mellan spridning mellan skolor och sämre resultat inte gäller i Sverige. Ett problem för Vlachos är att OECD studien jämför länder inte orter. Det är inte självklart att ett samband man kan se när man jämför nationella skolsystem också ska finnas när man jämför stora och små orter. Mest problematiskt är kanske hans implicita antagande om att en ort med mindre än 15000 innevånare inte påverkas av skolval. Enligt PISA går 40 % av de svenska eleverna i skolan i en ort med mindre än 15000 innevånare. Men är alla dessa barn verkligen hänvisade till den lokala skolan? Detta kan vi undersöka genom att istället för orter titta på hur svenska elever fördelar sig på över regioner av olika storlek. I Sverige finns det en sådan indelning, LA-regioner, som bygger på faktiska pendlingsmönster.  Efter som skolval är en form av pendling finns det goda argument för att pendlingsregionens storlek ger en bättre bild än ortsstorleken av förutsättningarna för skolval.  Låt oss anta att det i en region där det bor 100000 människor finns utrymme för ett skolval som kan ge differentierade skolor. SCBs siffror visar att 2009 så bodde 85% av avgångseleverna från grundskolan i regioner med med än 100 000 innevånare. Bara 3 % bodde i regioner med mindre än 20 000 innevånare.

Hur kan det komma sig att PISAs och SCBs siffror är så olika? Svaret är att många små orter ligger i områden där man lätt kan ta sig till betydligt större orter. Att som Vlachos peka på begränsad ortsstorlek som ett bevis för att skolor inte är differentierade håller alltså inte eftersom många av dessa orter ligger i regioner som påverkas starkt av skolval. Dessa data går att få fram, men innan man visat att kunskapstrenden för elever som inte påverkas av ökad differentiering utvecklas lika negativt som andra grupper kan man inte med något eftertryck hävda att OECD-studien är motbevisad,

Björklunds senaste

Till slut har Jan Björklund hitta orsaken till de försämrade skolresultaten. Om bara svenska lärare står mer i katedern och undervisar som kommer PISA-resultaten åter att skjuta i höjden. Denna slutsats, som ligger väl i linje med Björklunds ständiga kritik mot ”flumskolan”, har också fördelen att Björklund själv kan lösa problemet  på ett enkelt sätt:  ett påbud om helklassundervisning i den nya skolförordningen.


För en gångs skull kan Björklund presentera vetenskapligt stöd. Tidigare har han uttalat att om forskarna skulle kunna tala om för oss hur skolan skulle utformas vad ska då vi politiker göra? Nu har han ändrat sig och hänvisar till en rapport från IFAU "Den svenska utbildningspolitikens arbetsmarknadseffekter: vad säger forskningen?" som stöd för uppfattningen att läraren i katedern är lösningen på skolans kris.

Vilket stöd ger då IFAUs rapport? I huvudsak är IFAUs rapport på 340 sidor en mycket värdefull forskningsgenomgång av hög kvalitet. Den slutsats som Björklund hänvisar till är dock förvånansvärt svagt underbyggd. Denna slutsats – om fördelen med mer katederundervisning - bygger på en enskild studie som förs in diskussionen först i slutet av rapporten. Därmed blir den inte föremål för samma omsorgsfulla analys som övriga studier i rapporten, till exempel när det gäller de olika metodproblem som är förknippade med att mäta vad som påverkar skolresultat. Studiens författare är själva mycket försiktiga i sina konklusioner och varnar för att dra förhastade policy-slutsatser: "We thus refrain from formulating any policy conclusions that call for more lecture style teaching in general". IFAU- författarna struntar dock i dessa varningsord och drar slutsatsen att ändrade undervisningsmetoder är huvudorsaken till sämre skolresultat. Björklund gör detsamma.

Det är lätt att se varför Björklund lyfter fram just det IFAU-resultat som pekar mot behovet av mer katederundervisning. Den stämmer ju väl med hans sedan länge torgförda uppfattning om att försämrade skolresultat i Sverige beror på en flummig skola. Björklund vill också gärna beskriva problemet som ett resultat av många decenniers socialdemokratisk skolpolitik och gör så också denna gång. Han hänvisar till en reform från 1968 om mindre katederundervisning och hävdar att vi här har en orsak till att Sverige halkar efter i PISA.Men hur kopplar detta till evidensen?

Kjell Granström rapporterar i boken "Kobran, nallen och majjen: Tradition och förnyelse i svensk skola och skolforskning" (red Staffan Selander) att helklassundervisning har minskat från 66% på 1960-talet till 44 procent på 2000-talet. Men redan på 1980-talet var katederundervisningen nere i 50%. Och som IFAU rapporten redogör för så stod svensk skola sig starkare under 1990-talet än under 1960-talet. Det är under 2000-talet som resultaten har rasat. Granström siffror talar alltså emot Björklunds slutsats att mindre helklassundervisning ligger bakom försämrade resultat i svensk skola enligt PISA.

De senaste veckorna har debatten rasats om de ökande klyftorna i det svenska skolsystemet. Den debatten har bland annat handlat om den roll som skolval och vinstdrivna friskolor spelar för segregation och försämrade skolresultat. Dagens inlägg från Björklund kan ses som ett sätt att föra bort debatten från dessa svåra frågor.

Hur graden av individualisering respektive katederundervisning påverkar utbildningens kvalitet är en viktig fråga, men när Björklund drar långtgående policyslutsatser av en enskild studie, och detta trots att författarna till denna studie tydligt har gjort klart att den INTE ska ligga till grund för policyslutsatser – ja då undergräver han en seriös diskussion om den svenska skolans problem. Men det är klart, Björklund tar heller en diskussion om ”flumskolan” än en diskussion om hur skolvalet och ökade klyftor riskerar att slå sönder det svenska skolsystemet.

Edlings analys brister

I sin bok ”Agenda för Sverige” gör Jan Edling ett stort nummer av att Sveriges världsmarknadsandel faller snabbare än de 15 största EU-länderna och våra nordiska grannländer. "Om den svenska exporten av varor och tjänster hade följt utvecklingen i dessa länder hade exportvärdet varit ungefär 225 miljarder högre än i dag. BNP skulle ha varit sju procent högre och sysselsättningen skulle ha legat på 84 procent i stället för 78 procent".

Håller hans analys? Ett svar ges av figuren nedan. Jag har använt samma källa för exportsiffrorna som Edling, nämligen WTOs databas, och studerat den tidsperiod för vilken det finns data för både varu- och tjänsteexport. Jag har sedan kompletterat med tillväxtuppgifter från OECD för samma period (BNP i konstanta US dollar, PPP). Jag har också delat in analysen i två perioder. 1980 till 1995 och 1995 till 2008. Det betyder att den första perioden täcker in 1980 talet och 1990-talskrisen medan den andra perioden motsvarar tiden efter 1990-talskrisen.

Hur dåligt går det då för Sverige? Låt oss först jämföra med Finland. Här kan vi se att Finland har en bättre utveckling 1980-1995 än Sverige. 1995 till 2008 ligger man däremot lika. Jämför med EU växer Sverige export något långsammare 1980-1995 men den växer lika snabbt 1995-2008. Även Danmark har en export som växer snabbare 1980-1995 men 1995-2008 är skillnaden liten. Det enda land av dessa som rejält slår Sverige i exporttillväxt 1995-2008 är Norge, men Norge gick å andra sidan rejält sämre än Sverige och övriga länder 1980-1995.  Slutsatsen är alltså det för perioden 1980-1995 går att påvisa en relativt svag svensk exporttillväxt men det är tveksamt om man kan peka på någon eftersläpning 1995-2008. Att år 2010 påstå att exporten i Sverige "faller snabbare än de 15 största EU-länderna och våra nordiska grannländer" är därför att ge en felaktig beskrivning av läget under de senaste 15 åren.

Figuren gör det också möjligt att jämföra export-tillväxt med BNP-tillväxt i den grupp av länder som Jan Edling fokuserat. Men i denna figur får man leta förgäves efter ett positivt samband mellan exporttilväxt och BNP tillväxt. Finlands BNP-tillväxt är lägre under den period då exporttillväxten är högre, I Norge likaså. I Sverige är tillväxten 1995-2008 betydligt högre än 1980 till 1995 trots att exportökningen bara är marginellt högre.  I EU15 är mönstret det omvända. Trots att exportökningen ligger på samma nivå faller tillväxttakten relativt mycket mellan den första och den andra perioden. Bara Danmark beter sig på det sätt som Jan Edling vill. Här förknippas en långsammare exportökning 1995- 2008 med en långsammare ekonomisk tillväxt.

Av Jan Edlings analys blir det alltså inte mycket kvar.  Det kanske viktigaste felet är att han missar den ökade tillväxtkraften i Svensk ekonomi efter 1995 jämfört med perioden 1980-1995. Under den tidiga perioden (som innefattar 1990-talskrisen) är den svenska tillväxten rejält mycket svagare än efter 1995. Sverige ligger under EU15 genomsnittet och har sämre tillväxt än både Finland, Danmark och Norge. Efter 1995 är det bara Finland som har en snabbare tillväxt medan Danmark och EU15 ligger rejält efter.

En riktig beskrivning av den svenska ekonomin måste  därför ta hänsyn till den bättre utvecklingen efter 1995.  Att behandla hela perioden 1980-2008 som en period av stagnation har inte stöd i tillgängliga ekonomiska data. Man kan därför fråga sig vilka motiv Jan Edling har att blanda bort korten på det sätt som han gör? Mitt intryck är att han vill måla upp en bild av doom and gloom för att bereda väg för de policyförslag han för fram.  Men när han bygger sina förslag på en felaktig verklighetsbild blir resultatet det motsatta. Istället för att ge stöd medför hans argumentation att hans förslag framstår som illa genomtänkta. Här krävs det alltså skärpning. Det räcker inte med de åsikter man för fram gör en populär bland högerdebattörer. Ska man bli tagen på allvar krävs det också ett mått av intellektuell redlighet.

Skolval och segregation

Statsvetaren Anders Lindbom vid den konservativa tankesmedjan Ratio har sedan mitten av 00-talet hårt drivit tesen att det är ökande boendesegregation, inte skolval som ligger bakom den ökade skolsegregationen.

Anders Lindbom stödjer sig på resultaten av en studie på data från 1990 till 2004 där han tillsammans med Ellen Almgren jämfört segregationen i de skolor där eleverna gick med segregationen i de bostadsområden där de bodde. Lindboms kan visa att etniska skolsegregationen ökat med 204 % men att den etniska boendesegregationen ökat med 93 %. Av detta drar han slutsatsen att skolvalet kan ha bidragit "något" till den ökade skolsegregation.  En riktigare tolkning av hans siffror vore kanske att säga att mer än hälften av den ökade skolsegregationen beror på skolval.

Ett problem med Lindboms studie är att de elever som går i en viss skola som regel är många fler än de som bor i de bostadsområden för vilka han beräknar boendesegregationen. Eftersom blandningen av befolkningsgrupper är större i en skola som hämtar elever från både villaområden och flerbostadshus än i bostadskvarter som omfattar bara villor eller flerbostadshus finns det här en risk att Lindboms siffror för boendesegregationen ger en överdriven bild av vilken roll boendesegregationen spelat för den ökade skolsegregationen fram till 2004.

Det hindrar inte att Lindbom om och om igen framhålls som en säker källa för att skolvalet inte driver på skolsegregation, nu senast i Liberal Debatt och i Lotta Edholms blogg, men även på Friskolornas Riksförbunds hemsida.

För att komma åt problemet med att bostadsområden och skolupptagningsområden kan vara olika stora har jag tillsammans med två forskningskollegor genomfört ett experiment där varje skola tillförs de elever som bor närmast upp till den punkt där skolan har uppnått samma antal elever som den har i verkligheten. Skolan har därmed blivit en (fiktiv) grannskapsskola. Om Lindboms tes är riktig skulle vi då få som resultat att segregationen i grannskapsskolorna är lika stor som den i de skolor som barnen verkligen går i. Är det detta man hittar?

Såhär ser siffrorna ut för åren 2000, 2003 och 2006 om vi ser till etnisk segregation:

           Närskola    Vald skola
2000           13,9            19,1
2003           14,5            20,3
2006           14,8            22,9

Boendesegregationen enligt detta mått (samma som Lindbom använt) har ökat med en enhet medan skolsegregationen ökat med fyra enheter. Det håller alltså inte skylla den ökade skolsegregationen på ökad boendesegregation.

Orsaken till att denna debatt flammat upp just nu är med stor säkerhet resultaten från PISA 2009 som publicerades i före jul. De visar en katastrofal utveckling i svensk skola sedan 2000 där skillnaderna mellan både skolor och elever har ökat drastiskt samtidigt som genomsnittsresultaten har fallit. Nu gäller det alltså att inte friskolereformen och skolvalet ska få skulden för det som har hänt. Men den studie som jag och mina kollegor genomfört (School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach av John Östh, Eva Andersson och Bo Malmberg, Stockholm Research Reports in Demography 2010:11) visar att det inte är boendesegregationen som driver fram de ökande skillnaderna.

"Sverige har mest resurser i världen till skolan"

Enligt Jan Björklund har "Sverige har mest resurser i världen till skolan", Sydsvenskan, 2007-08-17.  Nu har OECD faktakollat honom. I "Education at a glance 2010" hittar vi svaret. Nedan är resultaten för jämförbara länder. Sverige ligger alltså långt från toppen, och under genomsnittet. Resursfrågan kan därför inte avföras från agendan när det gäller skolans kvalitet.

Källa: Education at a Glance 2010: OECD Indicators - © OECD 2010

Följande nya OECD länder är inte med i analysen: Hungary, Chile, Czech Republic, Mexico, Slovak Republic, Korea.

Skoldebatten

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.556277-fria-skolvalet-behovs

Framsteg i skoldebatten

I en ledare i Göteborgsposten kommenteras idag Lena Sommestads argument om det fria skolvalet. Till skillnad från tidigare borgerliga inlägg har GP ledarskribent gått igenom PISA resultaten och kan därför konstatera att Lenas beskrivning av den svenska skolan är riktig.

Ledaren hamnar ändå i ett förespråkande av dagens system vilket är lite märkligt eftersom det betyder att man accepterar fortsatta försämringar i skolresultatet. Men det tar kanske ett tag innan man fullt inser konsekvenserna av de trender i den svenska skolan som nu uppmärksammas. Skolvalet har ju varit en hjärtefråga för borgerligheten och även del socialdemokratiska debattörer.

Det argument som ledarskribenten använder för att försvara dagens skolvalssystem är att boendesegregation gör det omöjligt att uppnå en integrerad skola om elever hänvisas till den närmaste skolan. Det kan vara så att GP här bygger på den studie som Anders Lindbom, min tidigare kollega vid Institutet för framtidsstudier, genomförde på data från 1990 till 2004.

Problemet med Lindbom studie är att den mäter segregation på kvartersnivå inte för faktiska skolupptagningsområden som ofta omfattar ett flertal bostadskvarter. Ser man till områden som motsvarar storleken på skolupptagningsområden för högstadieskolor så finns det i de flesta svenska kommuner mycket goda möjligheter att åstadkomma en social och etniskt integrerad skola. Med ett reformerat skolvalsystem där elever kan välja mellan olika skolhuvudmän inom ramen för en geografiskt sammanhållen "skolgalleria" finns det därför möjligheter att undvika de polariserande effekter som dagens skolvalssystem leder till. Det skulle skapa förutsättningar både för bättre resultat i svensk skola och ett samhälle med minskande inte ökande klyftor mellan samhällsgrupper.




(GPs ledarskribent ska ha beröm för att ta frågan seriöst. Tyvärr kan man inte säga detsamma om Sylvia Asklöf Fortells inlägg i Blekinge Läns Tidning eller om Alice Teodorescu inlägg i Barometern. Även KvP ger sig in i debatten men logiken i det inlägget är inte helt knivskarp.

Johannes Åhman måste läsa på bättre

"Var verkligen kvalitetsskillnaderna mellan svenska skolor försumbara 1990? " Undrar Johannes Åhman i sin krönika idag?  För 1990 finns det inga siffor men för 2000 visar PISA att Sverige var det land i EU som hade den lägsta variationen i resultat mellan skolor. 9% procent av variationen låg då mellan skolor, 91% på individnivå. Det kan man kalla jämförelsevis försumbart.


Från 2000 till 2009 har variationen i resultat mellan skolor ökat med 140% och nu är det Finland som har den mest jämna skolkvalitén. Den ökade spridningen kan inte kopplas till boendesegregationen eftersom den legat i stort sett still under 2000-talet. 


Spelar den ökade spridningen någon roll? Svaret på den frågan är ja om man får tro diagrammet nedan. Det visar kopplingen mellan mellanskolvarians och genomsnittliga skolresultat enligt PISA 2000, 2004 och 2006. Det man ser här är att ökade skillnader mellanskolor är kopplade till lägre genomsnitts resultat. En ökning av variansen med 13 enheter (vilket är vad Sverige har upplevt) skulle enligt detta samband leda till en försämring av PISA resultaten med 14 poäng. Den verkliga nedgången är 17 poäng. Statistiskt sett kan alltså så mycket som 82 % av nedgången kopplas till ökade skillnader mellan skolor.  Som Skolverket påpekar är det emellertid inte bara skillnaden mellan skolor som ökar, även skillnaden mellan studenter. Svensk skola står därför inför en kris som i sina viktigaste delar skapats under 2000-talet. 


Johannes Åhman hävdar att den ökade spridningen inte är ett problem. Ser han på samma sätt på de försämrade resultat som följer i den ökade spridningens spår?

Sambanden mellan ökande spridning och sämre resultat gäller både matematik, naturvetenskap och läsning.

Diagrammen är hämtade ur: School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach av John Östh, Eva Andersson och Bo Malmberg, Stockholm Research Reports in Demography 2010:11, 

Dålig kunskap om skoltrender

I gårdagens Agenda debatterade Lena Sommestad (s) den svenska skolans utveckling med Lotta Edholm (fp). Efter debatten har olika debattörer hävdat att Sommestad inte hade stöd för sina påståenden.
Några exempel:

pwolodarski Peter Wolodarski 

@ 

@johannesf jag reagerade på att Sommestad utan belägg gav det fria skolvalet skulden för resultatkrisen i svensk skola.

drbergh Andreas Bergh 

Lena sommestad har sannolikt rätt i att folk före friskolorna uppfattade att alla skolor var lika bra. En illussion dock.

Thomas Böhlmark:

Lena Sommestad har en konstig syn på skolans utveckling under de senaste åren. Trots att ingen forskning hänvisar till det som hon säger, hävdar Sommestad att det fria skolvalet är en bidragande orsak till ökad segregation. Det är inte fallet, orsaken ligger i andra orsaker som bostadssegregation

Fakta i målet är följande:

1. Fram till 2000 låg svensk skola bra till kunskapsmässigt. Det visar bl a TIMSS studien 1995 och PISA 2000 . Enligt TIMSS låg svenska gymnasieelever i topp avseende matematik och naturvetenskap. Detta var elever som började i skolan på 80-talet och som alltså inte fått något betyg i mellanstadiet. Offer för flumskolan. Slutsatsen är att man inte kan skylla dåliga skolresultat på en socialdemokratisk flumskola under 1970-, 1980- och 1990-talen.

2. Det stora fallet i prestationer sker under 2000-talet. Detta visas tydligt i PISA 2003, 2006 och 2009 samt i TIMSS 2007.

3. Vad beror fallet på? Skolverket pekar på de ökade klyftorna mellan elever och mellan skola. Såhär såg det ut år 2000:

Sverige och Island har den lägsta "Between school variance", d v s kvalitetsskillnaden mellan skolor. Sveriges värde är 8,9. Att svenska skolor var likvärdiga är alltså inte någon "illusion" som Andreas Berg påstår utan att ha koll på de empiriska resultaten.

År 2009 har between school variance värde ökat till 21,7. I Finland däremot har skillnaden mellan skolorna minskat, från 10,7 till 7,7. 

De ökade kvalitetskillnaderna är ett problem eftersom de går hand i hand med försämrade genomsnittliga resultat. Detta är ett samband som gäller generellt för de länder som är med i PISA, se vår rapport http://www.suda.su.se/SRRD/SRRD_2010_11.pdf.

Kan kvalitetsskillnaderna kopplas till skolvalet? Ja, det visar den rapport som jag hänvisade till nyss. De ökande skillnaderna är nämligen knutna till den skola där man går, inte till var man bor. Ökande skillnader kan alltså inte skyllas på ökande boendesgregation som Thomas Böhlmark hävdar.

Det som står kvar är alltså att skolvalet lett till ökande skillnader mellan skolorna vilket i sin tur lett till sämre genomsnittsresultat. Det finns alltså belägg, tvärtemot vad Wolodarski påstår.

Varför har då skolvalet denna effekt? Mycket talar för att processen drivs av att svenskfödda föräldrar och utlandsfödda föräldrar med hög utbildning väljer bort skolor med en hög andel utlandsfödda och en hög andel synliga minoriteter. Detta visar vi i vår rapport "Ethnic segregation and performance inequality in the Swedish school system: A regional perspective".  Mekanismen har klargjorts av nobelpristagaren i ekonomi, Thomas Schelling. Enligt Schelling kan det räcka med en relativt svag preferens skolor med barn som domineras av den egna etniska gruppen för att det kumulativa resultatet av en valprocess kan bli en närmast total segregation. T ex om 90 % av alla svenskfödda inte har något problem med en skola där 10% av eleverna tillhör en minoritet men 10 % vill ha en en helt "vit" skola så kan resultatet av skolval bli att minoritetsandelen stiger mot 20 %. Med en så hög minoritetsandel reagerar ytterligare av de vita föräldrarna och väljer en annan skola och minoritetsandelen ökar ytterligare. Resultatet blir att ytterligare föräldrar finner situationen ohållbar och det enda jämviktsläget blir en helt segregerad skola. Att denna process kan ha tagit fart i Sverige visas av att de största kvalitetsskillnaderna mellan skolor uppstått i delar av landet där andelen synliga minoriteter är hög.

I Jordbromalmskolan som diskuterades i söndagens Agenda har vi sett en process som mycket liknar den process som Schelling analyserats. Sifforna nedan visar andel utlandsfödda i Jordbromalmsskolan, en ökning från 13% till 45% på 10 år.

1998	13%
1999	18%
2000	22%
2001	27%
2002	29%
2003	29%
2004	18%
2005	26%
2006	28%
2007	23%
2008	41%
2009	33%
2010	45%

Det fria skolvalet i den utformning det har idag driver alltså Sverige mot en situation med allt mer segregerade skolor och med sämre skolresultat. Det var inte detta vi utlovades när skolvalet infördes och det är knappast detta vi vill uppnå med de 273 miljarder som skattebetalarna satsar på utbildningsväsendet.

****


Idag tisdag sällar sig Barometern till de som ifrågasätter Sommestads analys.
Idag onsdag upprepar BLT att det visst fanns skillnader.