Vad är det för fel på den svenska skolan?

Vad är det för fel på den svenska skolan? Vad är det som ligger bakom försvagade prestationer? Ny amerikansk forskning ger ett skrämmande svar. Det är ökande social segregation i de svenska skolorna som leder till sämre skolresultat. Kärnpunkten i den nya forskningen är att inte bara betygssystem, lärarkompetens, resurstillgång och socioekonomisk bakgrund har betydelse för individens skolprestationer. Även elevgruppens sammansättning är avgörande, framförallt för barn som kommer från ekonomiskt svaga familjer. I skolor där andelen medelklassbarn är låg försämras de utsatta barnens chanser till studieframgång radikalt, oavsett om resurstillgången i övrigt är bra eller dålig.

En orsak är att attityderna till skolprestationer påverkas negativt i skolor där en hög andel av barnen kommer från fattiga familjer utan starka studietraditioner. Även föräldrarnas engagemang för skolarbete försvagas. Det blir svårare för lärarna att mobilisera stöd från föräldrarna. Men även trycket på skolan att åtgärda undervisningsproblem minskar. Eftersom andelen barn med studieproblem är högre bland dem som kommer från ekonomisk svaga hushåll blir det också ett större antal problembarn per klass. Risken för undervisningssammanbrott ökar. Forskningen visar också att disciplinproblemen ökar radikalt i skolor med få medelklassbarn. Minskad skolsegregation framstår därmed som den kanske viktigaste åtgärden om man vill åstadkomma mer ordning och reda i skolan.

Den amerikanska forskningen tyder på att brytpunkten ligger kring 50 % elever från ekonomiskt svaga familjer. Upp till denna nivå har elevgruppens sammansättning ingen större betydelse för individens prestationer. När mer än 50 % kommer från ekonomiskt svaga hushåll blir effekten mer dramatisk. Fram till brytpunkten presterar eleverna  i genomsnitt som förväntat med hänsyn till egen socioekonomisk bakgrund, under brytpunkten uppstår en skoleffekt där alla elever oavsett socioekonomisk bakgrund presterar sämre än förväntat.

Resultatet är att det kommer att gå sämre för eleverna i genomsnitt  i ett segregerat skolsystem där barn från rika och fattiga familjer går i olika skolor. Effekten kommer huvudsakligen  drabba elever från socioekonomiskt svaga hem eftersom det i naturligtvis huvudsakligen är dem som är överrepresenterade i skolor med en negativ skoleffekt. Men även elever från socioekonomiskt starka hem i dessa skolor drabbas.  Om man lyckas upphäva skolsegregationen kommer alltså skolans totala resultat förbättras, främst genom att elever från socioekonomiskt svaga hem får bättre resultat överlag.

Ser vi till utvecklingen i Sverige och Finland stämmer den bra in i det mönster de amerikanska forskarna hittat. I Sverige har skolsegregationen ökat kraftigt sedan början av 1990-talet. Det visar den undersökning som Rädda Barnen presenterade på DN debatt i februari.  Sverige är bland de fem länder i EU som har den mest omfattande sociala skolsegregationen. I Finland, vars skolsystem liknar det vi hade i Sverige före friskolereformen, är däremot den sociala skolsegregationen den lägsta i EU (Gorad & Smith, 2004).

Det vi ska förvänta oss är att den ökade skolsegregationen i Sverige framförallt ska ha påverkat de svagaste eleverna negativt då dessa är överrepresenterade  i skolor med negativ skoleffekt. Är detta vad vi ser i data?

Den bästa källan här är den s k PISA-studien som är ett stort internationellt projekt där skolprestationer i olika länder jämförs med hjälp av enhetliga testmetoder. Generellt sett ligger här Sverige sämre till än Finland som ligger i topp internationellt. Men framförallt är det de svaga eleverna i Sverige som presterar sämre än i Finland.  Bland de svenska elever som presterar under genomsnittet i matematik är det t ex dubbelt så många som hamnar i den allra sämsta gruppen jämfört med situationen i Finland. Ser man istället till dem som presterar över genomsnittet är andelen som hamnar i toppgruppen nästan lika stor i båda länderna. Ett annat mått på hur skolsegregationen slår är att elever från ekonomiskt svaga familjer skulle försämra sina matematikresultat med nästan 10 % om de flyttade från finska till svenska förhållanden. Motsvarande försämring för elever från mer välbeställda familjer skulle bara bli hälften så stor. PISA-studien rapporterar att i inget land är effekten på studieresultaten av social och ekonomisk status så svag som i Finland. I Sverige, däremot, ligger effekterna idag på samma nivå som genomsnittet i EU. Ytterligare en indikator på att ett skolsystem med låg segregation är bättre för elever från familjer med sämre socio-ekonomiska förutsättningar är att barn till ensamföräldrar presterar lika bra som andra barn i Finland men i Sverige får barn till ensamföräldrar sämre resultat än barn från andra typer av familjer.

Hur ska man då kunna komma åt en trend mot ökad skolsegregation? Ett väl genomtänkt förslag presenteras av den amerikanske skolforskaren Richard Kahlenberg i boken All Together Now. Kahlenbergs grundtes är att det inte räcker med att ha en offentligfinansierad skola. Det som behövs är en allmän skola, god nog för alla. Ett sådant mål kan man inte nå genom tvångsmässiga placeringar så som skedde i USA när man med hjälp av bussning av vita och svarta elever försökte åstadkomma  mindre segregering. Inte heller är det önskvärt att avskaffa elevernas möjlighet att välja mellan skolor med olika pedagogisk inriktning. Det viktiga är istället att alla ska ha rätten att gå på en medelklasskola med den pedagogiska inriktning och styrning man önskar.

Den metod Kahlenberg förespråkar kallas kontrollerat val och målet är att uppnå en socioekonomiskt jämn fördelning i kombination med så mycket valfrihet som möjligt. Forskningen om skolval har visat att de som aktivt väljer skola i huvudsak kommer från socioekonomiskt privilegierade miljöer, men också att det viktigaste kriteriet vid skolval är att välja skolor som är socioekonomiskt privilegierade.

För att motverka att fria val förstärker klassegregation gäller det att se till att ingen skola får mer än 40-45 % socioekonomiskt svaga elever. I ett system för kontrollerat val kan detta uppnås genom att man undersöker  vilken typ av skola föräldrarna och elever önskar och vad man prioriterar: profilklasser, naturskön miljö eller gångavstånd till skolan tex.

Därefter allokerar man profiler till skolor så att det som föräldrar ser som attraktivt kommer att finnas i olika skolor. Om det t ex är mest socioekonomiskt privilegierade föräldrar som vill ha naturvetenskapliga eller estetiska profilkl
asser kan man placera dessa i socioekonomiskt svagare områden. Dessa kan då även attrahera socioekonomiskt svaga elever som prioriterar kort avstånd till skolan. Om detta inte räcker för att uppnå integration kan man komplettera med extra finansiellt stöd för t ex högre personaltäthet eller modernare lokaler. Observeras bör dock att ekonomisk kompensation för problemskolor som en isolerad åtgärd har väldigt dålig effekt jämfört med socioekonomisk integration.

Kontrollerat skolval används idag med framgång på flera håll i USA. Det är ett system som på inget sätt utesluter existensen av friskolor. Dock måste dessa skolor naturligtvis inordnas under det kontrollerade valet. Eftersom segregation har så starka negativa effekter på skolprestationer finns det inte några skäl att med offentliga medel subventionera skolor som har socio-ekonomisk segregation som affärsidé.

Kahlenbergs bok är en utmaning för den borgerliga alliansen. Sedan början av 1990-talet har värnandet av friskolornas självständighet stått högst upp på borgerlighetens skolpolitiska agenda. Samtidigt är man djupt bekymrad över sjunkande prestationer i den svenska skolan. Kahlenberg visar att här är man tvungen att välja. Om man vill höja skolprestationerna måste man ta krafttag mot den socio-ekonomiska  skolsegregationen. Men detta innebär att friskolorna måste inordnas i ett system för kontrollerat skolval. Dagens låtgåmentalitet när det gäller etablering av friskolor måste överges. Är man inte beredd att offra en del av friskolornas frihet för att minska skolsegregationen innebär det, å andra sidan, att alliansens värnande om utsatta elevers möjligheter bara är tomt prat. Ett bra argument för att värva röster, men inte något som man är beredd till politiska omprövningar för att uppnå.

För socialdemokraterna bör Kahlenbergs bok fungera som en väckarklocka. Det är nu dags att komma upp ur den passivitet som friskoleanhängarnas starka parlamentariska ställning försatt partiet i. Den nya forskningen bekräftar den intuition som fram till 1990-talets början styrt svensk skolpolitik. Tron på att en skola där elever från olika social bakgrund blandas utgör den bästa förutsättningen för ett demokratisk, jämlikt och ekonomiskt framgångsrikt samhälle.