Under den borgerliga regeringen var Professor Jonung som sakkunnig i statsrådberedningen och rådgivare till Carl Bildt med och administrerade den ekonomiska kollapsen i Sverige åren 1992-1993. Nu hävdar han i en krönika i DN att det var krisen då som ger svensk ekonomi en stark tillväxtkraft idag. Innan Jonung gick ut med detta påstående om att en misslyckad politik—som han själv aktivt bidragit till att utforma—förklarar Sveriges positiva tillväxttrend, borde han dock ha studerat den vetenskapliga litteraturen på området.
1999 publicerade jag och min kollega Thomas Lindh i tidskriften Journal of Population Economics en analys av tillväxten i OECD-länderna som visade att demografiska förändringar spelar en viktig roll när det gäller förskjutningar i ett lands genomsnittliga ekonomiska tillväxttakt. Främst är det balansen mellan andelen äldre och andelen i åldersgruppen 50-64 som har betydelsen. Den svenska utvecklingen under de senaste 10 åren följer helt detta mönster. Andelen över 65 har gått tillbaka /stagnerat/ medan gruppen av 50-64 åringar har expanderat kraftigt, detta i takt med att 40-talisterna åldrats. Detta ger av flera olika anledningar gynnsamma tillväxtvillkor. Att Sverige var på väg in i en period av stark ekonomisk tillväxt tack vare en mer tillväxtgynnande demografi kunde man alltså förutsäga redan för tio år sedan (se Gunnar Örns artikel i DN den 1 november 1995 eller vår artikel i Ekonomisk Debatt nr 4 1996).
Det vi kan hålla med Jonung om är att dagens tillväxtkraft har sina rötter långt tillbaka i tiden. Närmare bestämt den Myrdal-inspirerade välfärdspolitiska satsning som bidrog till höga födelsetal under 1940-talet. På samma sätt kan baby boom-generationen, född 1986-1995, bidra till ökad tillväxtkraft i Sverige om 20-30 år.
Men naturligtvis är det inte bara demografin som har betydelse. För att gynnsamma tillväxtvillkor ska realiseras i faktisk tillväxt krävs det också en fungerande politik. Och där tycks Sverige idag ligga rätt bra till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar