En tyst revolution

För bara 8 år sedan var det i åldersgruppen 60-64 år fler som stannade hemma än som jobbade. Av 20 personer var 9 sysselsatta men 11 arbetslösa eller pensionerade.  Idag är det tvärtom. 12 av 20 personer i åldern går till jobbet och bara 8 stannar hemma. Inte någon gång under tiden 1976 till 2006 har sysselsättningen varit så hög i denna grupp.

Samtidigt har antalet personer i i åldersgruppen 60-64 år ökat kraftigt. 1998 var den totala sysselsättningen i denna grupp 191 000. Idag är 350 000 personer i åldersgruppen 60-64 i sysselsättning. Det är en ökning med 159 000.

Kanske har vi här en förklaring till att ungdomar idag har svårt att få jobb? De konkurrerar med pigga 60 åringar med decennier av arbetslivserfarenhet. Om andelen sysselsatta i gruppen 60-64 år sjönk till 1998 års nivå skulle det krävas 64 000 nyanställningar för att kompensera bortfallet. Det motsvarar rätt exakt det antal ungdomar som idag är arbetslösa eller i åtgärder.

Som jag ser det är detta en bild av framtiden. I den globala ekonomi som växer fram kommer det att ta tid för individen att upptäcka på vilken plats just hans eller hennes speciella förmåga bäst kan komma till sin rätt. Men samtidigt som det dröjer längre innan man hittat sin rätta plats så kommer ens totala tid i arbetslivet inte att bli kortare. Det långsammare starten kommer att kompenseras av ett senarelagt utträde från arbetsmarknaden.

Och här har vi de närmaste årens dubbla utmaning. Att ge ett så bra stöd som möjligt till de unga som är på väg att hitta sin roll i den framväxande ekonomin. Samtidigt som arbetslivets villkor måste förändras så att vi inte i förtid slits ut.