Metacognitiv dissonance

"Att tro sig kunna känna igen fel i sitt eget tänkande, resonerande och sina egna kunskaper trots en brist på bevis eller trots överväldigande bevis för motsatsen" så definieras metacognitiv dissonance av psykologen Brent E. Turvey.

Och han lägger till:

It is one of the essential features of such incompetence that the person so afflicted is incapable of knowing that he is incompetent. To have such knowledge would already be to remedy a good portion of the offense.

Med anledning av utbildningsminister Jan Björklunds uttalande om geografiämnet kan man just undra om han har drabbats av metakognitiv dissonans. Problemet är inte att Björklund saknar kunskaper om vad geografiämnet består av. Problemet är att han inte förstår att han saknar denna kunskap och att ingen i hans omgivning kan få honom att förstå hur djupa hans kunskapsluckor är.

Timbros jämlikhetsbluff

Timbro har idagarna med dunder och brak presenterat en bok som visar att det inte finns några samband mellan inkomstjämlikhet och välfärd. Boken är en översättning av Christopher Snowdons bok ”Spirit level delusion”. Vill man ta del av bokens innehåll kan man gå till Amazon.com där betydande delar av boken går att förhandgranska.

Om Snowdon gjort en genomgång av forskningsläget och kommit fram till sin slutsats hade boken varit ett viktigt bidrag. Istället bygger boken på argument av typen ”tar man bort en grupp av länder försvinner sambandet”. Wilkinson och Pickett har svarat på Snowdens invändningar på sin websida

Deras svar är överlag tillfredsställande. Svaren visar att en meningsfull debatt om forskningsfrågor måste föras utifrån spelregler som gör det möjligt att skapa konsensus. Man kan inte som Snowden fritt välja t ex länder som man jämför utan ens val måste grundas på någon slags princip, t ex att mått som bedömts som jämförbara mellan länder. Även om man följer en sådan princip finns det utrymme för att framställa evidensen som bättre eller sämre, men ett argument faller om man bryter mot sin egen princip.

Har då Wilkinson och Pickett lyft fram intressanta nya forskningsresultat? Mitt svar på den frågan är ett ja. T ex när det gäller brottslighet, tillit och hälsa finns det en rad studier som visar på tydliga samband. Som alltid när det gäller forskning så finns det nyanser i resultaten. Men den sammantagna evidensen visar att inkomstfördelningen har genomgripande effekter på hur ett land fungerar .

Man kan se debatten om Wilkinsons bok som en signal om att den samhällsvetenskapliga forskningsresultat är på väg att spela en allt viktigare roll för vår förståelse av samtiden. Detta är en utmaning för dem som ser självreflektion som ett välfungerande analysverktyg. Publiceringen av samhällsvetenskapliga studier exploderar och de bygger i stor utsträckning på bättre och bättre metoder och data.

T ex på Google Scholar finns det knappt 300 dokument om inkomstojämlikhet från 1960-talet. 2000 dokument från 1970-talet, 4000 från 1980-talet, knappt 14000 från 1990-talet och 40 000 från 00-talet. Henrik Berggren på DN ifrågasätter om dessa forskningsresultat kan jämföras med Marie Curiers insatser. Jag tror han gör en felbedömning. De kunskaper som tagits fram inom ojämlikhetsforskninghen under de senaste 20 åren kan ha minst lika stor betydelse som Curiers experiment.

Att Timbro inte gillar dessa resultat kan man ha förståelse för. Men om Timbro står fast vid att kalla ojämlikhetsforskningen för en bluff förvandlas man från en konservativ tankesmedja till en anti-intellektuell sekt.

Occam’s razor and un-justified selection arguments

Consider the following (hypothetical) result: People living in green cities have fewer health problems that people living in non-green cities. Could the correlation be spurious? We eliminate other differences between the cities including size, income distribution, industrial composition etc and the correlation persists. Can we draw the conclusion that the correlation is causal? ”No”, a selection-oriented economist could object. ”It could be that healthy people prefer to live in green cities. They self-select themselves to these cities and, thus, the correlation is not causal.”

Is this objection valid? One way to frame this problem is to see it as competition between two theories: ”green areas improve health” and ”healthy people prefer green cities”. Which theory is it rational to select? The answer is that if we have experimental results that show an effect of green areas on health relevant variables such as blood-pressure but no evidence (other that the health/green-city correlation) that support the ”healthy people prefer green cities” theory, then we should select the ”green areas improve health” theory.

Why? Because this theory can explain both the outcome of the experiments, and the correlational results. If we select the ”healthy people prefer green cities” theory it cannot explain the experimental results. Thus, we will need two theories instead of one. And according to Occam’s razor, simple theories should be preferred over more complex theories.

Is then Occam’s razor a valid principle? Yes, according to Kevin T. Kelly at Carnegie-Mellon University it can be shown that Occam’s razor is a principle that yields efficient results. What Kelly has shown is the number of retractions one is forced to do before arriving at the truth can be minimised by sticking to Occam’s razor.  Kevin T. Kelly (2010) "Simplicity, Truth, and Probability", in Handbook on the Philosophy of Statistics, Prasanta Bandyopadhyay and Malcolm Forster, eds., Dordrecht: Elsevier.

My argument does not, of course, maintain that selection arguments are never valid. My point is, instead, that a selection argument, in order to be accepted, must be based on independent corroborative empirical evidence. Or, can only be used effectively against causal claims that themselves are based on limited empirical evidence. Thus, the selection argument is not a simple seminar trick that can be used by anyone against any researcher using non-experimental data. An effective selection argument will require empirical support for why the selection theory should be preferred .

This, as I see it, is good news for us who put much of our energy into exploring non-experimental data. If we design and carry out our research carefully, we do not have to worry about getting into arguments with identification fundamentalist or only-experiments-count researchers. Occam’s razor is sharp and provides us with a tool that can fend of more than a few detractors!

Israel och Nordkorea

 

Ett obeväpnat skepp närmar sig en stängd kust. Några mil ut möts skeppet av krigsfartyg som går till angrepp. Blod flyter, människor dödas. Skeppen beslagtas av mördarna.

Hade det hänt utanför Nordkoreas kust skulle ingen blivit förvånad. När nu Israel har handlat på samma sätt har man slutligen intagit sin plats bland skurkstaterna.

Det dags för Europa att svara. Vi bör, som Syd-Korea, möta denna uppenbara aggression med sanktioner. Ett första steg är ett embargo mot flyg som ska till eller kommer från Israel. Det rör sig om minst ett sextiotal flygningar per dag. Ett flygembargo skadar ingen människa fysiskt. Även den ekonomiska skadan blir begränsad. Det handlar inte heller om att isolera Israel. Men man får välja sjövägen istället för flyg. Ett flygembargo leder därför i första hand till trassel. Det är ett mjukt sätt att visa att Europa inte accepterar den politik mot palestinierna som Israel bedriver. Sätter Israel stopp för bosättningarna och inleder förhandlingar kan embargot hävas.

När Israel svarar på angrepp mot de egna medborgarna är det vedergällning som gäller. Europa bör gå mildare fram. Men om det enda svaret blir försiktiga krav på ”utredning” kommer det att ses som eftergivenhet av Israels hökar. Som ett godkännande av att Israel kan fortsätta med sin aggression.

Hur länge ska Europa tåla den förnedring som Israel utsätter oss för?  Det är dags att med icke-våld manifestera att centrala Europeiska säkerhetsintressen hotas av Israels nuvarande politik. Sanktioner lyckades få slut på apartheid i Sydafrika. Samma metoder bör nu prövas för att få tillstånd en lösning på Palestinafrågan. 

Utmaning för liberaler

 Utdrag ur Abbey, Ruth (Editor). Charles Taylor.
West Nyack, NY, USA: Cambridge University Press, 2004. p 109-110.

Taylor begins by asking why theorists such as Nozick ascribe rights to human beings; what is the point or purpose of so doing? His answer follows the general lines of his notion of strong evaluation: They do so because they regard human beings as possessed of certain potentialities or capacities that are valuable and hence worthy of respect, and it is the nature of these capacities that determines the shape of their proposed schedule of rights. The idea that all human beings have the right to life, freedom, the profession of convictions, and so on, reflects a belief that the capacities involved in the exercise of such rights (the capacities for rationality, self-determination, the free development of one’s mind and character) are of special significance; without them, the specifically human potential of the human animal would be crippled or remain dormant. If, however, we acknowledge the intrinsic worth of these capacities, then we are committed not only to acknowledging people’s rights to them (and so to the negative injunction that we avoid interfering with or suppressing them) but also to furthering and fostering them. For if the capacities are good in themselves, then their development and realization (both in others and in ourselves) are also good, and so the task of aiding their development (at least in some circumstances and insofar as we can) is something in which we ought to engage.

Ett elegant argument tycker jag. Någon liberal som vill ta upp den kastade handsken?

 

 

Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder

 Kommentar till DN-debattartikel "Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder”, DN 2010-03-14,

 

What can radical environmentalist learn from Heidegger's political involvement with a dark political movement that had an undeniably green aspect? As ecological problems increasingly give rise to social and political unrest, we can expect the emergence of a revolutionary vanguard whose aim will be to compel ”selfish” people to "do the right thing" ecologically, for example, by agreeing to follow Draconian measures to limit human reproduction. During times of "ecological scarcity,” this vanguard will want to round up the ecologically unenlightened so that the Earth may recover from the "human cancer” afflicting it.  We may readily see potential parallels between talk of "human cancer” (a concept that Is scarcely new to environmentalists) and Nazi talk of the "human vermin” who were a threat not only to the purity of the German Volk, but to the very future of human life on Earth. Heidegger’s experience teaches us that we should be wary of revolutionaries prepared to use dangerous means, including the elimination of political freedoms, to achieve even noble ends, including protection of the Earth from the predations of industrial capitalism and communism.

Sidan 76 i Michael E.Zimmerman, ‘Martin Heidegger: Antinaturalist Critic of Technological Modernity’, in David Macauley (ed.), Minding Nature: The Philosophers of Ecology, New York: Guilford Press, 1996.

Heideggers barnbarn

2009 gavs Emmanuel Faye’s bok ”Heidegger: The introduction of Nazism into philosophy” ut på engelska av Yale University Press”. Boken vänder sig i första hand till de som är intresserade av den berömde tyske filosofen Heidegger, men den är också av intresse för dagens svenska diskussion om främlingsfientlighet och rasism.

I det inledande kapitlet av boken påpekar Faye att Heideggers analys i boken ”Varat och tiden” i viktiga avseenden sammanfaller med den som rasteoretikern  Ludwig Ferdinand Clauss presenterade i början av 1920-talet. Både Clauss och Heidegger var elever till Husserl och deras kariärrer löper i flera avseenden parallellt. 1923 fick Clauss sitt stora genombrott med boken ”Die Nordische Seele”, och blev tillsammans med Hans F. K. Günther en av de mest namnkunniga och inflytelserika rasteoretikerna i Tyskland.

Det intressanta med Clauss är att han tar avstånd från en rent biologisk rasism. Istället betonar han att rasen snarare kommer till uttryck i människors uppträdande och förhållningssätt till livet. För Clauss är det en självklarhet att det tyska folket inte består av en enhetlig ras. Men detta hindrar inte att det tyska folket kan uppnå en förening på rasmässig grund. Grunden för denna förening är tillhörigheten till den tyska jorden och inte minst en beslutsamhet att acceptera den kallelse som ödet utvalt åt det tyska folket.

Att flera av dessa element återfinns i ”Varat och tiden” som utgavs flera år före Hitlers makttilträde visar på de nära beröringspunkter som finns mellan Heideggers filosofi och den nazistiska ideologin. Att Heidegger efter 1933 blir en hängiven anhängare till Hitler är alltså inte ett misstag, utan en naturlig följd av den filosofi han företräder.

Insikten att nazismen inte byggde på en ensidigt biologisk rasism är också viktigt för dagens situation. Sverige-demokraterna kan vara fullt trovärdiga när de tar avstånd från biologisk rasism utan att för den skull behöva fjärma sig från nazismens ståndpunkter. Ett intressant exempel på detta är Clauss argumentation i boken ”Rasse und Seele” från 1943. Här tillbakavisar Clauss anklagelser som riktats mot den tyska rasforskningen med formuleringar som skulle kunna vara hämtade från Sverige-demokratiska hemsidor. ”Vi har aldrig hävdat att vissa raser är bättre än andra”. ”Vi har aldrig hävdat att vissa raser har monopol på vissa egenskaper”. Ras handlar istället om ett särskilt sätt att föra sig. ”Den nordiska rasen ska vara nordisk, den sydländska sydländsk”. Det tyska nazistpartiet linje var, enligt Clauss, att ”Varje ras är i sina egna ögon den mest värdefulla”.

Att sätta likhetstecken mellan rasism och biologisk rasism är alltså att trivialisera rasismen och därmed nazismen. Nazisterna och deras anhängare framstår som tokstollar. Clauss rasism är betydligt mer förfinad. De rasegenskaper han beskriver ligger närmare de dimensioner som idag används när man beskriver skillnader mellan folkgrupper i termer av skilda attityder, hedersbegrepp, eller förhållningssätt. Därmed blir rasismen också svåra att hålla ifrån sig. Är det inte så att de flesta i sitt vardagsliv funderar kring dessa typer av skillnader? Dilemmat blir då hur man ska dra en skiljelinje mot främlingsfientligheten. På vilken punkt är det tankarna om olikhet kan bli farliga?

Ett svar som ges Faye’s bok är faran är förknippad inte med idéer om skillnader utan med ett tänkande där grupptillhörighet sätts framför  individualitet. Faye påpekar att Heideggers kanske viktigaste måltavla var filosofen Descartes, vars  ”cogito, ergo sum” kan ses som en startpunkt för de filosofiska tänkare som satt individen, individens förmåga till kunskap, och individens förmåga till moraliskt handlande i centrum. Det ”jag” som filosofer i Descartes efterfölj satt i centrum vill Heidegger ersätta med ”varat”. Och som Faye påpekar så är detta ”vara” inte ett individuellt ”vara” utan kollektivt ”vara”: folket eller en gemenskap som delar ett gemensamt ursprung och ett gemensamt öde. Man kan erkänna att Heidegger har en poäng, att tillhörighet är viktigt, och att tillhörighet är något som Descartes ensamma tänkare saknar. Med det nazismen visat är att en politik som bygger på tanken om en kollektiv ödesgemenskap kan få katastrofala följder.

Slutsatsen är att det inte är existensen av eller uppfattningar om skillnader som är problemet. Nej, det som man ska ifrågasätta är när sådan skillnader ses som ett uttryck för olika gruppers inre egenskaper, ses som bestämda av en viss grupps ”vara”, eller essens. Att hålla denna balans kanske inte alltid är lätt, men det är ett förhållningssätt som är av central betydelse för att vi ska bevara samhällsfreden.

Fler friskolor, sämre resultat

Morin och Sahlen svarar i lördagens SvD på mitt inlägg . Men de kommenterar inte att fler friskolor lett till sämre resultat under de senaste 10 åren. Dessutom förnekar de att kommuner med fler friskolor presterar när hänsyn tas till utbildningsnivån i kommunen. Men här talar Skolverkets siffror ett annat språk, se min tidigare blogg.

Ökad konkurrens för en bättre skola?

På SVD Brännpunkt idag diskuterar jag om verkligen ökad konkurrens leder till förbättrade prestationer i skolan. Men en replik på 2000 tecken ger inte mycket utrymme för utvikningar. Inte heller har Brännpunkt utrymme för grafik. I detta inlägg vill jag därför ge en något fördjupad analys.

Det var Fredrik Bergström och Mikael Sandström (numera en av Fredrik Reinfeltds statssekreterare) som skrev ESO rapporten ”Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna ” 2001. När denna rapport gavs ut var andelen elever i fristående skolor bara 4 %. Den största ökningen har alltså skett efter att ESO rapporten publicerades. Eftersom Bergström och Sandström med sådant eftertryck hävdar att fler friskolor har positiva effekter för alla elever i en kommun kan man inte utesluta att den fick betydelse för den snabba friskoleutbyggnaden efter 2001. ESO-rapporten togs ju fram för Finansdepartementet under den tid som socialdemokraterna satt vid makten. Att Bergström och Sandströms löfte om förbättrade skolprestationer med fler friskolor inte kunde infrias visas i följande diagram.

Låt oss därför granska denna fråga närmare. Sambandet mellan andelen friskolor i en kommun och medelbetyget, eller meritvärdet som den tekniska termen lyder är lätt att ta fram med hjälp av data från Skolverket. Jag har använt data för åren 1998 till 2008. Enligt en enkel regression kan man med hjälp av dessa data visa att när andelen friskoleelever i en kommun ökar med en procentenhet så ökar det genomsnittliga meritvärdet med 0.4 poäng. Den ökning av andelen friskoleelever med 10 procentenheter som Bergström och Sandström diskuterar i ESO-rapporten skulle öka mertitvärdet med 4 poäng. Det genomsnittliga meritvärdet i Sveriges kommuner var under åren 1998 till 2008 var 203. För att tillhöra den översta fjärdedelen krävdes det att man låg drygt fem poäng  högre än så. D v s, jag kommer fram till ungefär samma resultat som Bergström och Sandström när jag inte kontrollerar för utbildningsnivån i kommunerna.

För att se till utbildningsnivåns betydelse har jag i nästa steg gjort en regression där den beroende variabel som tidigare är meritvärdet men där jag använder både andelen elever friskolor och andelen personer med högst 3-årig gymnasieutbildning (räknat på befolkningen i åldrarna 16-74 år) som förklarande variabler. Resultatet blir nu att en procentenhets ökning av andelen personer med mer utbildning än 3-årig gymnasium ökar meritvärdet i kommunen med 0.7 poäng medan en ökning av andelen friskoleelever med en procentenhet minskar meritvärdet i kommunen med 0.3 poäng.

Att effekten av en viss variabel ändrar tecken när man för in en kontrollvariabel är inte ovanligt, inte minst om man börjar med en modell där en viktig förklarande variabel saknas. Den variabel man har med kommer då att fånga upp effekten av den variabel som uteslutits, om det finns ett statistiskt samband mellan den variabel som finns med och den variabel som uteslutits. Detta är vad som händer när man inte kontrollerar för utbildningsnivå. Eftersom andelen friskoleelever ökar när andelen högutbildade ökar (1 procentenhet högre andel högutbildade ger 0.4 procentenhet högre andel friskoleelever) fångar friskolevariabel upp den prestationsförbättring som är kopplad till fler högutbildade i kommunen. Det är när denna effekt tas bort som friskolevariabeln går från att ha en positiv effekt till att ha en negativ effekt.

Diagrammet nedan illustrerar det som händer. Till vänster visas betygsmedelvärden för kommuner med olika mycket friskolor. Fler friskolor ser här ut att leda till bättre skolprestationer. Figuren till höger visar situationen när man tar hänsyn till skillnader i utbildningsnivå mellan kommuner. Här är sambandet mellan fler friskolor och betygsmedelvärden negativt.  Använd gärna figuren (med angivande av källa). För den som själv vill analysera sambanden delar jag gärna med mig av de data som jag använt.


Ett alternativt tillvägagångssätt för att besvara frågan om hur andelen friskolor påverkar skolresultaten är att kombinera aggregerade data (t ex på kommunnivå) med data som visar hur det går för enskilda elever. Ett bra exempel är är Böhlmark och Lindahl ”Does School Privatization Improve Educational Achievement?” som också ifrågasätter Bergström och Sandströms resultat. I projektet ”Den svenska skolans nya geografi” ska jag tillsamman med kollegor vid Uppsala universitet gå vidare med att analysera hur införandet av skolval påverkat den svenska skolan. Inte minst ska vi mer i detalj analysera skolsegregationens betydelse. Även om ett diagram som det ovan är intressant i sig ska man inte glömma bort att det krävs mer avancerade analyser för att mer i detalj förstå de processer som formar skolresultaten i olika delar av landet.

Friskolor och skolprestationer - med diagram

Publicerad på SvD Brännpunkt 16 april:

Ett viktigt argument när friskolereformen genomfördes var att ökad konkurrens och valfrihet skulle leda till en bättre skola. Ett exempel är rapporten Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna (2001). Rapporten hävdade att en ökning av andelen friskolor i en kommun med tio procentenheter skulle leda till att kommunen gick från under genomsnittet i skolprestation till den översta fjärdedelen.

Sedan 1995 har andelen friskolor ökat med just 10 procentenheter, från 2 % till 12 %. Men den förbättring som utlovades har uteblivit. Förklaringen är att friskolor etableras i kommuner där det bor många högutbildade. Det är därför elever i kommuner med många friskolor får höga medelbetyg.  Tar man hänsyn till andelen lågutbildade försvinner den positiva effekten av en hög andel friskolor.

Det negativa sambandet mellan friskolor och skolprestationer kan påvisas med data från Skolverket. Sambandet mellan andelen elever i friskolor och medelbetyg är klart positiv, om analysen görs utan att kontrollera för utbildningsnivå i kommunen. Men om analysen görs med kontroll för utbildningsnivå i kommunen, blir sambandet det motsatta. Ju större andel elever som går i friskolor i en kommun, desto lägre är medelbetygen. Figuren nedan baseras på data från Skolverket. Till vänster visas betygsmedelvärden för kommuner med olika andel elever i friskolor. Fler friskolor ser här ut att leda till bättre skolprestationer. Figuren till höger visar situationen när man tar hänsyn till skillnader i utbildningsnivå mellan kommuner. Här är sambandet mellan fler elever i friskolor och betygsmedelvärden negativt. 

På Brännpunkt den 10 april får vi ett exempel på hur friskolans försvarare argumenterar, när faktabasen börjar svikta. I artikeln Elever i friskolor presterar bättre har Anders Morin och Malin Sahlén tonat ner retoriken. De hävdar inte, som den tidigare ESO-rapporten, att friskolor dramatiskt förbättrar skolresultaten i en kommun. De nöjer sig med att hävda att elever i friskolor presterar bättre. Men de mörkar samtidigt att en större andel elever i friskolor har negativ effekt på kommuners betygsmedelvärden, om hänsyn tas till utbildningsnivå.

Det är olyckligt att Morin och Sahlén medverkar till att svensk skoldebatt fortsätter att föras utifrån felaktiga premisser. Att hela skolan fungerar väl borde vara viktigare än att främja friskoleföretagens smala intressen.

Bo Malmberg
Professor i kulturgeografi
Stockholms universitet

Raka rör

Regeringen har nu lagt en proposition om ett nytt resursfördelningssystem för utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Tre utvärderingsmetoder ska användas: Granskning av uppsatser, självvärdering och studentenkäter.

Jag är tveksam till denna modell. Det viktigaste är att man i prestationsbaserade anslagsystem ska betala för det man vill ha. Orsaken är att ekonomiska incitament har en så stark styrande effekt. Det man betalar för är det man kommer att få.  Att fördela doktorandfinansiering till institutioner efter hur många som disputerar är därför helt rätt. Doktorander som disputerar är ju vad man vill ha ut av ett forskarutbildningssystem. Tack vare den externa representationen i betygsnämnderna är det inte heller möjligt för en institution att öka genomströmningen genom att sänka kraven under en acceptabel nivå. Systemet är alltså svårt att manipulera och leder till att forskarutbildningen inriktas på rätt sak, att få doktoranderna klara.

När det gäller resursfördelning till utbildning på grund- och avancerad nivå måste man därför ställa sig frågan: Kommer utbildningarna att bli bra om de enbart inriktas på bra uppsatser och goda studentutvärderingar? En uppenbar svårighet om resurser knyts till kvaliteten på uppsatserna är att vi kan få uppsatser som i alltför stor utsträckning putsats av lärare och handledare. Det är ju inte meningen, kommer förslagets förespråkare att hävda. Men det är inte det som är poängen. Om man betalar för bra uppsatser är det bra uppsatser man kommer att få.

Samma sak gäller studentvärderingar. Forskningen har visat att kopplingen mellan bra studentvärderingar och bra inlärning är svagt (se Clayson, 2009, ”Student Evaluations of Teaching: Are They Related to What Students Learn?”). Att högskolorna inriktar sin verksamhet på att få fram studentvärderingar behöver därför inte leda till att utbildningen fungerar bättre.

Vad är då alternativet? Den fråga man ska ställa sig är vad det är Riksdagen vill ha när man anslår 20 miljarder till olika högskoleutbildningar? Svaret, är som jag ser det, att man vill ha utbildningar som ger studenterna bra jobb. Och om detta är vad man vill ha, är det också det man ska betala för. Ett enkelt sätt att mäta detta är att se till hur mycket studenterna från olika högskolor tjänar efter examen. Högskolor som lyckas väl med sina utbildningar är de vars studenter får bra jobb när de är klara.

Detta system innebär att man låter de framtida arbetsgivarna avgöra hur bra olika högskolor har lyckats med sin utbildning. Det blir därför ett system som är mycket svårt att manipulera.

Det är möjligt att helt raka rör mellan studenternas inkomst efter utbildningen och anslagstilldelning skulle kunna ge ett skevt resultat. För att åtgärda detta skulle man kunna göra justering efter att inkomstnivåer skiljer sig mellan olika fält. Det finns också utrymme att anpassa anslagsnivåer till att utbildningskostnader kan variera mellan t ex högskolor av olika storlek.

Men det är viktigt att ha en klar grundprincip. Om resurser fördelas efter hur bra det går för studenterna efter examen får man en princip som kommer att leda arbetet vid högskolor och universitet åt rätt håll.

Pigavdrag: Något för alla?

 Almega hävdar i ett pressmeddelande att avdraget för hushållsnära tjänster utnyttjas av alla inkomstgrupper. Som diagrammet nedan visar är det en sanning med modifikation.

Diagrammet bygger på data från SCB och visar hur stor det genomsnittliga avdraget per person är i olika inkomstgrupper och med hänsyn tagen till i viken typ av kommun man bor. Av figuren framgår att det främst är höginkomsttagare med inkomster över 600 000 kronor per år som utnyttjar avdraget. Allra högst avdrag har de höginkomstagare som bor i kommuner där de tio procent som tjänar mest har en årsinkomst på över 600 000. Höginomstagare som bor i kommuner där de som tjänar mest inte har fullt lika höga inkomster tenderar att utnyttja pigavdraget i mindre utsträckning.

 

Även medelinkomstagare (280 000 till 399 000 kronor i årsinkomst) utnyttja i viss mån avdragsmöjligheten men här är de genomsnittliga beloppen mycket lägre. I genomsnitt mindre än 100 kr per person om de bor i kommuner som är mindre präglade av höginkomstagare.

Bland de som tjänar mindre än 280 000 kronor per år är de genomsnittliga avdragen per person närmast försumbara.

Det är alltså långt ifrån en myt att att pigavdrag framförallt är till för de höginkomsttagare. Att Almega kommer fram till ett annat resultat beror på att de inte analyserat hur stora avdrag som gjorts. 

 

 

 

Euro - Ett exempel på kognitiv dissonans

Enligt teorin för kognitiv dissonans kommer ens tankar att påverkas av hur man i praktiken handlar. Den som röker tror att risken med rökning är mindre är den faktiskt är. Den som frivilligt valt att doppa sig i kallt vatten prisar det kalla vattnets välgörande effekt. Den som flyttat till en trist landsortshåla framhåller storstadens trängsel och buller.

Nu i vår kan vi iaktta ett sådant rättfärdigande av det egna handlandet bland de opinionsbildare som förespråkar att Sverige ska gå med i euro-samarbetet. Problemen i Grekland, Spanien och Irland beror inte på euron utan på dåliga politiker. Men för att lyckas med detta konststycke tvingas de förneka grundläggande sanningar om hur ett felaktigt ränteläge kan leda till inflationsbubblor och en efterföljande kris.

Jag rekommenderar läsarna av denna blogg att själva analysera utvecklingen med hjälp av den makalösa sajten www.wolframalpha.com. Skriv in ”Inflation Germany Greece”, ”Inflation Germant Spain” o s v så får man snabbt fram diagram som visar utvecklingen i euro-området under 2000-talet. Vad visar resultaten? Jo, att de länder som nu drabbats hårdast av krisen genomgående haft en högre inflation än andra euro-länder. Inflationen har varit högre men räntan inom euro-området har legat på samma nivå. Det betyder att den reala ränta, räntan när hänsyn tagits till inflationen, varit lägre i dessa länder. En låg realränta betyder att det är billigt att låna och följden har blivit en lånebubbla som nu brustit.

Men denna enkla sanning är svenska euro-förspråkare  oförmögna att ta till sig. Eftersom euron är bra kan den inte ha orsakat Greklands och Spaniens svåra läge. Det måste istället bero på ohederliga politiker, medelhavskultur eller mygel i Bryssel.

Johan Norberg pressad

Wilkinsons bok om jämlikhet har fått nyliberalerna på defeniven. Om ojämlikhet, som Wilkinson menar, är negativt för välfärden i ett land då blir det svårt att argumentera för att ökande klyftor är bra.

Men Wilkinsons bok är bara en saga, hävdar Johan Norberg i en krönika i Dagens industri, och han hänvisar till nationalekonomens Angus Deatons översikt från 2003. Men Deaton förnekar inte att det finns ett samband mellan ojämlikhet och hälsa. Det han ifrågasätter är det empiriska stödet för att ökade inkomster för de rika skulle leda till försämrad hälsa för de fattiga, även om de fattigas inkomster inte minskar.

På denna punkt har emellertid forskningen gått framåt sedan 2003. Inte minst har de statistiska metoderna förbättrats Den senaste sammanställninghen publicerades i november 2009 i tidskriften British Medical Journal och bygger på en genomgång av 28 olika studier.  Den visar att Wilkinson har rätt. Ökad inkomstojämlikhet leder till försämrad hälsa även om man kontrollerar för individens socio-ekonomiska status, ålder och kön.

Blir vi lyckligare av att jobba längre?

Vi måste jobba fler timmar. Det är Anders Borgs budskap i veckans när han intervjuas av Dagens Industri.

Men hur ser det egentligen ut efter tre år med den borgska arbetslinjen? Ja något fler timmar jobbade vi faktiskt under helåret 2009. I genomsnitt 135 miljoner timmar per vecka jämfört med 134,4 miljoner timmar per vecka 2006. Anders Borgs alla finurliga avdrag och straffskatter har alltså gett en ökning med mindre än en halv procent.

Och har vi blivit lyckligare? Tveksamt. Under samma tid har värdet av de vi svenskar producerat minskat med 2,4 %. Produktionen per timme har alltså minskat med nästan 3 %.

Men det beror väl på krisen, kanske någon invänder? Men nej. Produktionen per timme har minskat kontinuerligt varje år sedan 2006. Detta visar på ett grundläggande fel i den borgska politiken. Att jobba och slita mer ger inte automatiskt ett högre välstånd. Knepet är istället att jobba smartare. Och här fungerar uppenbart inte Anders Borgs politik.

De incitament man satt upp syftar ju till att man snabbt ska komma i arbete, inte att man ska hamna på rätt plats. Men om människor hamnar fel kan det i längden blir dyrare för samhället än att de under en period arbetar lite färre timmar.