Heideggers barnbarn

2009 gavs Emmanuel Faye’s bok ”Heidegger: The introduction of Nazism into philosophy” ut på engelska av Yale University Press”. Boken vänder sig i första hand till de som är intresserade av den berömde tyske filosofen Heidegger, men den är också av intresse för dagens svenska diskussion om främlingsfientlighet och rasism.

I det inledande kapitlet av boken påpekar Faye att Heideggers analys i boken ”Varat och tiden” i viktiga avseenden sammanfaller med den som rasteoretikern  Ludwig Ferdinand Clauss presenterade i början av 1920-talet. Både Clauss och Heidegger var elever till Husserl och deras kariärrer löper i flera avseenden parallellt. 1923 fick Clauss sitt stora genombrott med boken ”Die Nordische Seele”, och blev tillsammans med Hans F. K. Günther en av de mest namnkunniga och inflytelserika rasteoretikerna i Tyskland.

Det intressanta med Clauss är att han tar avstånd från en rent biologisk rasism. Istället betonar han att rasen snarare kommer till uttryck i människors uppträdande och förhållningssätt till livet. För Clauss är det en självklarhet att det tyska folket inte består av en enhetlig ras. Men detta hindrar inte att det tyska folket kan uppnå en förening på rasmässig grund. Grunden för denna förening är tillhörigheten till den tyska jorden och inte minst en beslutsamhet att acceptera den kallelse som ödet utvalt åt det tyska folket.

Att flera av dessa element återfinns i ”Varat och tiden” som utgavs flera år före Hitlers makttilträde visar på de nära beröringspunkter som finns mellan Heideggers filosofi och den nazistiska ideologin. Att Heidegger efter 1933 blir en hängiven anhängare till Hitler är alltså inte ett misstag, utan en naturlig följd av den filosofi han företräder.

Insikten att nazismen inte byggde på en ensidigt biologisk rasism är också viktigt för dagens situation. Sverige-demokraterna kan vara fullt trovärdiga när de tar avstånd från biologisk rasism utan att för den skull behöva fjärma sig från nazismens ståndpunkter. Ett intressant exempel på detta är Clauss argumentation i boken ”Rasse und Seele” från 1943. Här tillbakavisar Clauss anklagelser som riktats mot den tyska rasforskningen med formuleringar som skulle kunna vara hämtade från Sverige-demokratiska hemsidor. ”Vi har aldrig hävdat att vissa raser är bättre än andra”. ”Vi har aldrig hävdat att vissa raser har monopol på vissa egenskaper”. Ras handlar istället om ett särskilt sätt att föra sig. ”Den nordiska rasen ska vara nordisk, den sydländska sydländsk”. Det tyska nazistpartiet linje var, enligt Clauss, att ”Varje ras är i sina egna ögon den mest värdefulla”.

Att sätta likhetstecken mellan rasism och biologisk rasism är alltså att trivialisera rasismen och därmed nazismen. Nazisterna och deras anhängare framstår som tokstollar. Clauss rasism är betydligt mer förfinad. De rasegenskaper han beskriver ligger närmare de dimensioner som idag används när man beskriver skillnader mellan folkgrupper i termer av skilda attityder, hedersbegrepp, eller förhållningssätt. Därmed blir rasismen också svåra att hålla ifrån sig. Är det inte så att de flesta i sitt vardagsliv funderar kring dessa typer av skillnader? Dilemmat blir då hur man ska dra en skiljelinje mot främlingsfientligheten. På vilken punkt är det tankarna om olikhet kan bli farliga?

Ett svar som ges Faye’s bok är faran är förknippad inte med idéer om skillnader utan med ett tänkande där grupptillhörighet sätts framför  individualitet. Faye påpekar att Heideggers kanske viktigaste måltavla var filosofen Descartes, vars  ”cogito, ergo sum” kan ses som en startpunkt för de filosofiska tänkare som satt individen, individens förmåga till kunskap, och individens förmåga till moraliskt handlande i centrum. Det ”jag” som filosofer i Descartes efterfölj satt i centrum vill Heidegger ersätta med ”varat”. Och som Faye påpekar så är detta ”vara” inte ett individuellt ”vara” utan kollektivt ”vara”: folket eller en gemenskap som delar ett gemensamt ursprung och ett gemensamt öde. Man kan erkänna att Heidegger har en poäng, att tillhörighet är viktigt, och att tillhörighet är något som Descartes ensamma tänkare saknar. Med det nazismen visat är att en politik som bygger på tanken om en kollektiv ödesgemenskap kan få katastrofala följder.

Slutsatsen är att det inte är existensen av eller uppfattningar om skillnader som är problemet. Nej, det som man ska ifrågasätta är när sådan skillnader ses som ett uttryck för olika gruppers inre egenskaper, ses som bestämda av en viss grupps ”vara”, eller essens. Att hålla denna balans kanske inte alltid är lätt, men det är ett förhållningssätt som är av central betydelse för att vi ska bevara samhällsfreden.