Björklunds senaste

Till slut har Jan Björklund hitta orsaken till de försämrade skolresultaten. Om bara svenska lärare står mer i katedern och undervisar som kommer PISA-resultaten åter att skjuta i höjden. Denna slutsats, som ligger väl i linje med Björklunds ständiga kritik mot ”flumskolan”, har också fördelen att Björklund själv kan lösa problemet  på ett enkelt sätt:  ett påbud om helklassundervisning i den nya skolförordningen.


För en gångs skull kan Björklund presentera vetenskapligt stöd. Tidigare har han uttalat att om forskarna skulle kunna tala om för oss hur skolan skulle utformas vad ska då vi politiker göra? Nu har han ändrat sig och hänvisar till en rapport från IFAU "Den svenska utbildningspolitikens arbetsmarknadseffekter: vad säger forskningen?" som stöd för uppfattningen att läraren i katedern är lösningen på skolans kris.

Vilket stöd ger då IFAUs rapport? I huvudsak är IFAUs rapport på 340 sidor en mycket värdefull forskningsgenomgång av hög kvalitet. Den slutsats som Björklund hänvisar till är dock förvånansvärt svagt underbyggd. Denna slutsats – om fördelen med mer katederundervisning - bygger på en enskild studie som förs in diskussionen först i slutet av rapporten. Därmed blir den inte föremål för samma omsorgsfulla analys som övriga studier i rapporten, till exempel när det gäller de olika metodproblem som är förknippade med att mäta vad som påverkar skolresultat. Studiens författare är själva mycket försiktiga i sina konklusioner och varnar för att dra förhastade policy-slutsatser: "We thus refrain from formulating any policy conclusions that call for more lecture style teaching in general". IFAU- författarna struntar dock i dessa varningsord och drar slutsatsen att ändrade undervisningsmetoder är huvudorsaken till sämre skolresultat. Björklund gör detsamma.

Det är lätt att se varför Björklund lyfter fram just det IFAU-resultat som pekar mot behovet av mer katederundervisning. Den stämmer ju väl med hans sedan länge torgförda uppfattning om att försämrade skolresultat i Sverige beror på en flummig skola. Björklund vill också gärna beskriva problemet som ett resultat av många decenniers socialdemokratisk skolpolitik och gör så också denna gång. Han hänvisar till en reform från 1968 om mindre katederundervisning och hävdar att vi här har en orsak till att Sverige halkar efter i PISA.Men hur kopplar detta till evidensen?

Kjell Granström rapporterar i boken "Kobran, nallen och majjen: Tradition och förnyelse i svensk skola och skolforskning" (red Staffan Selander) att helklassundervisning har minskat från 66% på 1960-talet till 44 procent på 2000-talet. Men redan på 1980-talet var katederundervisningen nere i 50%. Och som IFAU rapporten redogör för så stod svensk skola sig starkare under 1990-talet än under 1960-talet. Det är under 2000-talet som resultaten har rasat. Granström siffror talar alltså emot Björklunds slutsats att mindre helklassundervisning ligger bakom försämrade resultat i svensk skola enligt PISA.

De senaste veckorna har debatten rasats om de ökande klyftorna i det svenska skolsystemet. Den debatten har bland annat handlat om den roll som skolval och vinstdrivna friskolor spelar för segregation och försämrade skolresultat. Dagens inlägg från Björklund kan ses som ett sätt att föra bort debatten från dessa svåra frågor.

Hur graden av individualisering respektive katederundervisning påverkar utbildningens kvalitet är en viktig fråga, men när Björklund drar långtgående policyslutsatser av en enskild studie, och detta trots att författarna till denna studie tydligt har gjort klart att den INTE ska ligga till grund för policyslutsatser – ja då undergräver han en seriös diskussion om den svenska skolans problem. Men det är klart, Björklund tar heller en diskussion om ”flumskolan” än en diskussion om hur skolvalet och ökade klyftor riskerar att slå sönder det svenska skolsystemet.