Utmaning för prostitutionens försvarare

Följande figur publicerades American Economic Review 2008. Den visar inkomstutvecklingen för prostituerade kvinnor i Ecuador jämfört med icke-prostituerade.
Att inkomsterna är höga för unga sex-arbetare med faller snabbt med ökande ålder är ingen överraskning men det är bra svart på vitt på detta mönster.

Källa: Prostitutes and Brides? Author(s): Raj Arunachalam and Manisha Shah, The American Economic Review, Vol. 98, No. 2, Papers and Proceedings of the One Hundred Twentieth Annual Meeting of the American Economic Association (May, 2008), pp. 516-522.

Utmaningen för prostitutionens försvarare är att förklara detta mönster. Som jag ser det visar den negativa utvecklingen av prostituerade inkomster att sex arbete leder till en nedbrytning av dessa kvinnors human kapital. Att sex arbetare säljer sin kropp är därför inte bara en metafor. Inkomstutvecklingen pekar på att den människa som säljer sexuella tjänster de facto får finna sig i att de kroppsliga och själsliga företräden som man ställer till marknadens förfogande förbrukas när man är på jobbet.

Liberalerna har rätt när det hävdar att människor har rätt att sälja det de äger. Men den viktiga frågan är hurvida den som har pengar har rätt att köpa tjänster som innebär att den kroppsliga och själsliga förmågan hos den som man köper tjänsten av bryts ned.

Förbud mot sexköp har därför en lika stark grund som förbud mot köp av organ, eller förbud mot arbeten som innebär stora risker för kroppslig och mental skada. Eller ett förbud mot proffsboxning, eftersom proffsboxning innebär att den som köper tjänsten (den betalande åskådaren) köper en tjänst som innebär att den kroppsliga och själsliga förmågan hos den som man köper tjänsten av bryts ned.

Varför sjunker resultaten i svensk skola?

I fredags hade jag en debatt-artikel i Göteborgsposten vad som förklarar att resultaten i svenska skola sjunkit så dramatiskt under 2000-talet:

Våra skolpolitiker står inför ett vägval. Antingen genomför man en omläggning av politiken som leder till att skillnaderna mellan svenska skolor slutar att öka eller också får man acceptera fortsatta försämringar i skolresultaten, skriver Bo Malmberg, professor i Kulturgeografi vid Stockholms universitet.


Läs mer


Artikeln bygger på en studie som OECD publicerade 2005 och som visar att en mer differentierad skola leder till sämre genomsnittsresultat. I Sverige har vi enligt PISA sedan 2000 upplevt just detta. Skillnaderna mellan skolor har ökat kraftigt, sociala bakgrundsfaktorer har fått ett större genomslag och resultaten har gått ned. Skolvalet är en  viktig orsak till den ökade spridningen. I en ny studie som vi arbetar med ser vi att socialt utsatta grupper utnyttjar skolvalet i mycket mindre utsträckning. Ofta används skolvalet av svenksfödda, högutbildade och de som ej tillhör synliga minoritetet för att komma bort från lokala skolor med många utlandsfödda, få högutbildade, en hög andel synliga minoriteter, och många som är beroende av social bidrag. Genom skolvalet har man på detta sätt återskapat ett skolsystem som liknar det vi hade innan grundskolan genomfördes. Medelklassens barn slussas till skolor som öppnar för en fortsatt utbildningskarriär,  medan underklassen finns i skolor där ambitionsnivån är lägre. Detta är ett system som enligt OECD visat sig ge dåliga genomsnittsprestationer. Den kunskapsstegring som Sverige åstadkom med införandet av grunskolan är vi nu på väg att förlora.

Min bedömning av den tillgängliga empirin är att evidensen till stöd för spridningsförklaringen är starka. Jonas Vlachos på bloggen ekonomistas håller inte med, länken är här. Till en del bygger hans argument på att andra undersökningar visar andra trender än PISA, men han hävdat också att de regionala trenderna som redovisas i PISA inte stödjer mitt argument. Han skriver:

Låt oss dock för sakens skull anta att PISA-resultaten om ökad spridning stämmer. Kan man därigenom dra slutsatsen att det är skolvalet och den ökade skolsegregationen som ligger bakom de försämrade genomsnittsresultaten? Om så vore fallet borde rimligen resultaten försämrats mest i storstäderna; det är trots allt där skolvalet är en realitet och det är i storstadsregionerna som spridningen mellan skolorna ökat. Figuren här intill förmedlar ett annat budskap: under 2000-talet har resultaten försämrats överallt och om något så har de fallit mest på landsbygden

Detta kan se ut som ett starkt argument, men frågan är hur långt det bär? Vlachos hävdar hans regionala siffror visar att OECD studiens slutsats om ett negativt samband mellan spridning mellan skolor och sämre resultat inte gäller i Sverige. Ett problem för Vlachos är att OECD studien jämför länder inte orter. Det är inte självklart att ett samband man kan se när man jämför nationella skolsystem också ska finnas när man jämför stora och små orter. Mest problematiskt är kanske hans implicita antagande om att en ort med mindre än 15000 innevånare inte påverkas av skolval. Enligt PISA går 40 % av de svenska eleverna i skolan i en ort med mindre än 15000 innevånare. Men är alla dessa barn verkligen hänvisade till den lokala skolan? Detta kan vi undersöka genom att istället för orter titta på hur svenska elever fördelar sig på över regioner av olika storlek. I Sverige finns det en sådan indelning, LA-regioner, som bygger på faktiska pendlingsmönster.  Efter som skolval är en form av pendling finns det goda argument för att pendlingsregionens storlek ger en bättre bild än ortsstorleken av förutsättningarna för skolval.  Låt oss anta att det i en region där det bor 100000 människor finns utrymme för ett skolval som kan ge differentierade skolor. SCBs siffror visar att 2009 så bodde 85% av avgångseleverna från grundskolan i regioner med med än 100 000 innevånare. Bara 3 % bodde i regioner med mindre än 20 000 innevånare.

Hur kan det komma sig att PISAs och SCBs siffror är så olika? Svaret är att många små orter ligger i områden där man lätt kan ta sig till betydligt större orter. Att som Vlachos peka på begränsad ortsstorlek som ett bevis för att skolor inte är differentierade håller alltså inte eftersom många av dessa orter ligger i regioner som påverkas starkt av skolval. Dessa data går att få fram, men innan man visat att kunskapstrenden för elever som inte påverkas av ökad differentiering utvecklas lika negativt som andra grupper kan man inte med något eftertryck hävda att OECD-studien är motbevisad,

Björklunds senaste

Till slut har Jan Björklund hitta orsaken till de försämrade skolresultaten. Om bara svenska lärare står mer i katedern och undervisar som kommer PISA-resultaten åter att skjuta i höjden. Denna slutsats, som ligger väl i linje med Björklunds ständiga kritik mot ”flumskolan”, har också fördelen att Björklund själv kan lösa problemet  på ett enkelt sätt:  ett påbud om helklassundervisning i den nya skolförordningen.


För en gångs skull kan Björklund presentera vetenskapligt stöd. Tidigare har han uttalat att om forskarna skulle kunna tala om för oss hur skolan skulle utformas vad ska då vi politiker göra? Nu har han ändrat sig och hänvisar till en rapport från IFAU "Den svenska utbildningspolitikens arbetsmarknadseffekter: vad säger forskningen?" som stöd för uppfattningen att läraren i katedern är lösningen på skolans kris.

Vilket stöd ger då IFAUs rapport? I huvudsak är IFAUs rapport på 340 sidor en mycket värdefull forskningsgenomgång av hög kvalitet. Den slutsats som Björklund hänvisar till är dock förvånansvärt svagt underbyggd. Denna slutsats – om fördelen med mer katederundervisning - bygger på en enskild studie som förs in diskussionen först i slutet av rapporten. Därmed blir den inte föremål för samma omsorgsfulla analys som övriga studier i rapporten, till exempel när det gäller de olika metodproblem som är förknippade med att mäta vad som påverkar skolresultat. Studiens författare är själva mycket försiktiga i sina konklusioner och varnar för att dra förhastade policy-slutsatser: "We thus refrain from formulating any policy conclusions that call for more lecture style teaching in general". IFAU- författarna struntar dock i dessa varningsord och drar slutsatsen att ändrade undervisningsmetoder är huvudorsaken till sämre skolresultat. Björklund gör detsamma.

Det är lätt att se varför Björklund lyfter fram just det IFAU-resultat som pekar mot behovet av mer katederundervisning. Den stämmer ju väl med hans sedan länge torgförda uppfattning om att försämrade skolresultat i Sverige beror på en flummig skola. Björklund vill också gärna beskriva problemet som ett resultat av många decenniers socialdemokratisk skolpolitik och gör så också denna gång. Han hänvisar till en reform från 1968 om mindre katederundervisning och hävdar att vi här har en orsak till att Sverige halkar efter i PISA.Men hur kopplar detta till evidensen?

Kjell Granström rapporterar i boken "Kobran, nallen och majjen: Tradition och förnyelse i svensk skola och skolforskning" (red Staffan Selander) att helklassundervisning har minskat från 66% på 1960-talet till 44 procent på 2000-talet. Men redan på 1980-talet var katederundervisningen nere i 50%. Och som IFAU rapporten redogör för så stod svensk skola sig starkare under 1990-talet än under 1960-talet. Det är under 2000-talet som resultaten har rasat. Granström siffror talar alltså emot Björklunds slutsats att mindre helklassundervisning ligger bakom försämrade resultat i svensk skola enligt PISA.

De senaste veckorna har debatten rasats om de ökande klyftorna i det svenska skolsystemet. Den debatten har bland annat handlat om den roll som skolval och vinstdrivna friskolor spelar för segregation och försämrade skolresultat. Dagens inlägg från Björklund kan ses som ett sätt att föra bort debatten från dessa svåra frågor.

Hur graden av individualisering respektive katederundervisning påverkar utbildningens kvalitet är en viktig fråga, men när Björklund drar långtgående policyslutsatser av en enskild studie, och detta trots att författarna till denna studie tydligt har gjort klart att den INTE ska ligga till grund för policyslutsatser – ja då undergräver han en seriös diskussion om den svenska skolans problem. Men det är klart, Björklund tar heller en diskussion om ”flumskolan” än en diskussion om hur skolvalet och ökade klyftor riskerar att slå sönder det svenska skolsystemet.

Edlings analys brister

I sin bok ”Agenda för Sverige” gör Jan Edling ett stort nummer av att Sveriges världsmarknadsandel faller snabbare än de 15 största EU-länderna och våra nordiska grannländer. "Om den svenska exporten av varor och tjänster hade följt utvecklingen i dessa länder hade exportvärdet varit ungefär 225 miljarder högre än i dag. BNP skulle ha varit sju procent högre och sysselsättningen skulle ha legat på 84 procent i stället för 78 procent".

Håller hans analys? Ett svar ges av figuren nedan. Jag har använt samma källa för exportsiffrorna som Edling, nämligen WTOs databas, och studerat den tidsperiod för vilken det finns data för både varu- och tjänsteexport. Jag har sedan kompletterat med tillväxtuppgifter från OECD för samma period (BNP i konstanta US dollar, PPP). Jag har också delat in analysen i två perioder. 1980 till 1995 och 1995 till 2008. Det betyder att den första perioden täcker in 1980 talet och 1990-talskrisen medan den andra perioden motsvarar tiden efter 1990-talskrisen.

Hur dåligt går det då för Sverige? Låt oss först jämföra med Finland. Här kan vi se att Finland har en bättre utveckling 1980-1995 än Sverige. 1995 till 2008 ligger man däremot lika. Jämför med EU växer Sverige export något långsammare 1980-1995 men den växer lika snabbt 1995-2008. Även Danmark har en export som växer snabbare 1980-1995 men 1995-2008 är skillnaden liten. Det enda land av dessa som rejält slår Sverige i exporttillväxt 1995-2008 är Norge, men Norge gick å andra sidan rejält sämre än Sverige och övriga länder 1980-1995.  Slutsatsen är alltså det för perioden 1980-1995 går att påvisa en relativt svag svensk exporttillväxt men det är tveksamt om man kan peka på någon eftersläpning 1995-2008. Att år 2010 påstå att exporten i Sverige "faller snabbare än de 15 största EU-länderna och våra nordiska grannländer" är därför att ge en felaktig beskrivning av läget under de senaste 15 åren.

Figuren gör det också möjligt att jämföra export-tillväxt med BNP-tillväxt i den grupp av länder som Jan Edling fokuserat. Men i denna figur får man leta förgäves efter ett positivt samband mellan exporttilväxt och BNP tillväxt. Finlands BNP-tillväxt är lägre under den period då exporttillväxten är högre, I Norge likaså. I Sverige är tillväxten 1995-2008 betydligt högre än 1980 till 1995 trots att exportökningen bara är marginellt högre.  I EU15 är mönstret det omvända. Trots att exportökningen ligger på samma nivå faller tillväxttakten relativt mycket mellan den första och den andra perioden. Bara Danmark beter sig på det sätt som Jan Edling vill. Här förknippas en långsammare exportökning 1995- 2008 med en långsammare ekonomisk tillväxt.

Av Jan Edlings analys blir det alltså inte mycket kvar.  Det kanske viktigaste felet är att han missar den ökade tillväxtkraften i Svensk ekonomi efter 1995 jämfört med perioden 1980-1995. Under den tidiga perioden (som innefattar 1990-talskrisen) är den svenska tillväxten rejält mycket svagare än efter 1995. Sverige ligger under EU15 genomsnittet och har sämre tillväxt än både Finland, Danmark och Norge. Efter 1995 är det bara Finland som har en snabbare tillväxt medan Danmark och EU15 ligger rejält efter.

En riktig beskrivning av den svenska ekonomin måste  därför ta hänsyn till den bättre utvecklingen efter 1995.  Att behandla hela perioden 1980-2008 som en period av stagnation har inte stöd i tillgängliga ekonomiska data. Man kan därför fråga sig vilka motiv Jan Edling har att blanda bort korten på det sätt som han gör? Mitt intryck är att han vill måla upp en bild av doom and gloom för att bereda väg för de policyförslag han för fram.  Men när han bygger sina förslag på en felaktig verklighetsbild blir resultatet det motsatta. Istället för att ge stöd medför hans argumentation att hans förslag framstår som illa genomtänkta. Här krävs det alltså skärpning. Det räcker inte med de åsikter man för fram gör en populär bland högerdebattörer. Ska man bli tagen på allvar krävs det också ett mått av intellektuell redlighet.

Skolval och segregation

Statsvetaren Anders Lindbom vid den konservativa tankesmedjan Ratio har sedan mitten av 00-talet hårt drivit tesen att det är ökande boendesegregation, inte skolval som ligger bakom den ökade skolsegregationen.

Anders Lindbom stödjer sig på resultaten av en studie på data från 1990 till 2004 där han tillsammans med Ellen Almgren jämfört segregationen i de skolor där eleverna gick med segregationen i de bostadsområden där de bodde. Lindboms kan visa att etniska skolsegregationen ökat med 204 % men att den etniska boendesegregationen ökat med 93 %. Av detta drar han slutsatsen att skolvalet kan ha bidragit "något" till den ökade skolsegregation.  En riktigare tolkning av hans siffror vore kanske att säga att mer än hälften av den ökade skolsegregationen beror på skolval.

Ett problem med Lindboms studie är att de elever som går i en viss skola som regel är många fler än de som bor i de bostadsområden för vilka han beräknar boendesegregationen. Eftersom blandningen av befolkningsgrupper är större i en skola som hämtar elever från både villaområden och flerbostadshus än i bostadskvarter som omfattar bara villor eller flerbostadshus finns det här en risk att Lindboms siffror för boendesegregationen ger en överdriven bild av vilken roll boendesegregationen spelat för den ökade skolsegregationen fram till 2004.

Det hindrar inte att Lindbom om och om igen framhålls som en säker källa för att skolvalet inte driver på skolsegregation, nu senast i Liberal Debatt och i Lotta Edholms blogg, men även på Friskolornas Riksförbunds hemsida.

För att komma åt problemet med att bostadsområden och skolupptagningsområden kan vara olika stora har jag tillsammans med två forskningskollegor genomfört ett experiment där varje skola tillförs de elever som bor närmast upp till den punkt där skolan har uppnått samma antal elever som den har i verkligheten. Skolan har därmed blivit en (fiktiv) grannskapsskola. Om Lindboms tes är riktig skulle vi då få som resultat att segregationen i grannskapsskolorna är lika stor som den i de skolor som barnen verkligen går i. Är det detta man hittar?

Såhär ser siffrorna ut för åren 2000, 2003 och 2006 om vi ser till etnisk segregation:

           Närskola    Vald skola
2000           13,9            19,1
2003           14,5            20,3
2006           14,8            22,9

Boendesegregationen enligt detta mått (samma som Lindbom använt) har ökat med en enhet medan skolsegregationen ökat med fyra enheter. Det håller alltså inte skylla den ökade skolsegregationen på ökad boendesegregation.

Orsaken till att denna debatt flammat upp just nu är med stor säkerhet resultaten från PISA 2009 som publicerades i före jul. De visar en katastrofal utveckling i svensk skola sedan 2000 där skillnaderna mellan både skolor och elever har ökat drastiskt samtidigt som genomsnittsresultaten har fallit. Nu gäller det alltså att inte friskolereformen och skolvalet ska få skulden för det som har hänt. Men den studie som jag och mina kollegor genomfört (School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach av John Östh, Eva Andersson och Bo Malmberg, Stockholm Research Reports in Demography 2010:11) visar att det inte är boendesegregationen som driver fram de ökande skillnaderna.