Heideggers barnbarn

2009 gavs Emmanuel Faye’s bok ”Heidegger: The introduction of Nazism into philosophy” ut på engelska av Yale University Press”. Boken vänder sig i första hand till de som är intresserade av den berömde tyske filosofen Heidegger, men den är också av intresse för dagens svenska diskussion om främlingsfientlighet och rasism.

I det inledande kapitlet av boken påpekar Faye att Heideggers analys i boken ”Varat och tiden” i viktiga avseenden sammanfaller med den som rasteoretikern  Ludwig Ferdinand Clauss presenterade i början av 1920-talet. Både Clauss och Heidegger var elever till Husserl och deras kariärrer löper i flera avseenden parallellt. 1923 fick Clauss sitt stora genombrott med boken ”Die Nordische Seele”, och blev tillsammans med Hans F. K. Günther en av de mest namnkunniga och inflytelserika rasteoretikerna i Tyskland.

Det intressanta med Clauss är att han tar avstånd från en rent biologisk rasism. Istället betonar han att rasen snarare kommer till uttryck i människors uppträdande och förhållningssätt till livet. För Clauss är det en självklarhet att det tyska folket inte består av en enhetlig ras. Men detta hindrar inte att det tyska folket kan uppnå en förening på rasmässig grund. Grunden för denna förening är tillhörigheten till den tyska jorden och inte minst en beslutsamhet att acceptera den kallelse som ödet utvalt åt det tyska folket.

Att flera av dessa element återfinns i ”Varat och tiden” som utgavs flera år före Hitlers makttilträde visar på de nära beröringspunkter som finns mellan Heideggers filosofi och den nazistiska ideologin. Att Heidegger efter 1933 blir en hängiven anhängare till Hitler är alltså inte ett misstag, utan en naturlig följd av den filosofi han företräder.

Insikten att nazismen inte byggde på en ensidigt biologisk rasism är också viktigt för dagens situation. Sverige-demokraterna kan vara fullt trovärdiga när de tar avstånd från biologisk rasism utan att för den skull behöva fjärma sig från nazismens ståndpunkter. Ett intressant exempel på detta är Clauss argumentation i boken ”Rasse und Seele” från 1943. Här tillbakavisar Clauss anklagelser som riktats mot den tyska rasforskningen med formuleringar som skulle kunna vara hämtade från Sverige-demokratiska hemsidor. ”Vi har aldrig hävdat att vissa raser är bättre än andra”. ”Vi har aldrig hävdat att vissa raser har monopol på vissa egenskaper”. Ras handlar istället om ett särskilt sätt att föra sig. ”Den nordiska rasen ska vara nordisk, den sydländska sydländsk”. Det tyska nazistpartiet linje var, enligt Clauss, att ”Varje ras är i sina egna ögon den mest värdefulla”.

Att sätta likhetstecken mellan rasism och biologisk rasism är alltså att trivialisera rasismen och därmed nazismen. Nazisterna och deras anhängare framstår som tokstollar. Clauss rasism är betydligt mer förfinad. De rasegenskaper han beskriver ligger närmare de dimensioner som idag används när man beskriver skillnader mellan folkgrupper i termer av skilda attityder, hedersbegrepp, eller förhållningssätt. Därmed blir rasismen också svåra att hålla ifrån sig. Är det inte så att de flesta i sitt vardagsliv funderar kring dessa typer av skillnader? Dilemmat blir då hur man ska dra en skiljelinje mot främlingsfientligheten. På vilken punkt är det tankarna om olikhet kan bli farliga?

Ett svar som ges Faye’s bok är faran är förknippad inte med idéer om skillnader utan med ett tänkande där grupptillhörighet sätts framför  individualitet. Faye påpekar att Heideggers kanske viktigaste måltavla var filosofen Descartes, vars  ”cogito, ergo sum” kan ses som en startpunkt för de filosofiska tänkare som satt individen, individens förmåga till kunskap, och individens förmåga till moraliskt handlande i centrum. Det ”jag” som filosofer i Descartes efterfölj satt i centrum vill Heidegger ersätta med ”varat”. Och som Faye påpekar så är detta ”vara” inte ett individuellt ”vara” utan kollektivt ”vara”: folket eller en gemenskap som delar ett gemensamt ursprung och ett gemensamt öde. Man kan erkänna att Heidegger har en poäng, att tillhörighet är viktigt, och att tillhörighet är något som Descartes ensamma tänkare saknar. Med det nazismen visat är att en politik som bygger på tanken om en kollektiv ödesgemenskap kan få katastrofala följder.

Slutsatsen är att det inte är existensen av eller uppfattningar om skillnader som är problemet. Nej, det som man ska ifrågasätta är när sådan skillnader ses som ett uttryck för olika gruppers inre egenskaper, ses som bestämda av en viss grupps ”vara”, eller essens. Att hålla denna balans kanske inte alltid är lätt, men det är ett förhållningssätt som är av central betydelse för att vi ska bevara samhällsfreden.

Fler friskolor, sämre resultat

Morin och Sahlen svarar i lördagens SvD på mitt inlägg . Men de kommenterar inte att fler friskolor lett till sämre resultat under de senaste 10 åren. Dessutom förnekar de att kommuner med fler friskolor presterar när hänsyn tas till utbildningsnivån i kommunen. Men här talar Skolverkets siffror ett annat språk, se min tidigare blogg.

Ökad konkurrens för en bättre skola?

På SVD Brännpunkt idag diskuterar jag om verkligen ökad konkurrens leder till förbättrade prestationer i skolan. Men en replik på 2000 tecken ger inte mycket utrymme för utvikningar. Inte heller har Brännpunkt utrymme för grafik. I detta inlägg vill jag därför ge en något fördjupad analys.

Det var Fredrik Bergström och Mikael Sandström (numera en av Fredrik Reinfeltds statssekreterare) som skrev ESO rapporten ”Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna ” 2001. När denna rapport gavs ut var andelen elever i fristående skolor bara 4 %. Den största ökningen har alltså skett efter att ESO rapporten publicerades. Eftersom Bergström och Sandström med sådant eftertryck hävdar att fler friskolor har positiva effekter för alla elever i en kommun kan man inte utesluta att den fick betydelse för den snabba friskoleutbyggnaden efter 2001. ESO-rapporten togs ju fram för Finansdepartementet under den tid som socialdemokraterna satt vid makten. Att Bergström och Sandströms löfte om förbättrade skolprestationer med fler friskolor inte kunde infrias visas i följande diagram.

Låt oss därför granska denna fråga närmare. Sambandet mellan andelen friskolor i en kommun och medelbetyget, eller meritvärdet som den tekniska termen lyder är lätt att ta fram med hjälp av data från Skolverket. Jag har använt data för åren 1998 till 2008. Enligt en enkel regression kan man med hjälp av dessa data visa att när andelen friskoleelever i en kommun ökar med en procentenhet så ökar det genomsnittliga meritvärdet med 0.4 poäng. Den ökning av andelen friskoleelever med 10 procentenheter som Bergström och Sandström diskuterar i ESO-rapporten skulle öka mertitvärdet med 4 poäng. Det genomsnittliga meritvärdet i Sveriges kommuner var under åren 1998 till 2008 var 203. För att tillhöra den översta fjärdedelen krävdes det att man låg drygt fem poäng  högre än så. D v s, jag kommer fram till ungefär samma resultat som Bergström och Sandström när jag inte kontrollerar för utbildningsnivån i kommunerna.

För att se till utbildningsnivåns betydelse har jag i nästa steg gjort en regression där den beroende variabel som tidigare är meritvärdet men där jag använder både andelen elever friskolor och andelen personer med högst 3-årig gymnasieutbildning (räknat på befolkningen i åldrarna 16-74 år) som förklarande variabler. Resultatet blir nu att en procentenhets ökning av andelen personer med mer utbildning än 3-årig gymnasium ökar meritvärdet i kommunen med 0.7 poäng medan en ökning av andelen friskoleelever med en procentenhet minskar meritvärdet i kommunen med 0.3 poäng.

Att effekten av en viss variabel ändrar tecken när man för in en kontrollvariabel är inte ovanligt, inte minst om man börjar med en modell där en viktig förklarande variabel saknas. Den variabel man har med kommer då att fånga upp effekten av den variabel som uteslutits, om det finns ett statistiskt samband mellan den variabel som finns med och den variabel som uteslutits. Detta är vad som händer när man inte kontrollerar för utbildningsnivå. Eftersom andelen friskoleelever ökar när andelen högutbildade ökar (1 procentenhet högre andel högutbildade ger 0.4 procentenhet högre andel friskoleelever) fångar friskolevariabel upp den prestationsförbättring som är kopplad till fler högutbildade i kommunen. Det är när denna effekt tas bort som friskolevariabeln går från att ha en positiv effekt till att ha en negativ effekt.

Diagrammet nedan illustrerar det som händer. Till vänster visas betygsmedelvärden för kommuner med olika mycket friskolor. Fler friskolor ser här ut att leda till bättre skolprestationer. Figuren till höger visar situationen när man tar hänsyn till skillnader i utbildningsnivå mellan kommuner. Här är sambandet mellan fler friskolor och betygsmedelvärden negativt.  Använd gärna figuren (med angivande av källa). För den som själv vill analysera sambanden delar jag gärna med mig av de data som jag använt.


Ett alternativt tillvägagångssätt för att besvara frågan om hur andelen friskolor påverkar skolresultaten är att kombinera aggregerade data (t ex på kommunnivå) med data som visar hur det går för enskilda elever. Ett bra exempel är är Böhlmark och Lindahl ”Does School Privatization Improve Educational Achievement?” som också ifrågasätter Bergström och Sandströms resultat. I projektet ”Den svenska skolans nya geografi” ska jag tillsamman med kollegor vid Uppsala universitet gå vidare med att analysera hur införandet av skolval påverkat den svenska skolan. Inte minst ska vi mer i detalj analysera skolsegregationens betydelse. Även om ett diagram som det ovan är intressant i sig ska man inte glömma bort att det krävs mer avancerade analyser för att mer i detalj förstå de processer som formar skolresultaten i olika delar av landet.

Friskolor och skolprestationer - med diagram

Publicerad på SvD Brännpunkt 16 april:

Ett viktigt argument när friskolereformen genomfördes var att ökad konkurrens och valfrihet skulle leda till en bättre skola. Ett exempel är rapporten Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna (2001). Rapporten hävdade att en ökning av andelen friskolor i en kommun med tio procentenheter skulle leda till att kommunen gick från under genomsnittet i skolprestation till den översta fjärdedelen.

Sedan 1995 har andelen friskolor ökat med just 10 procentenheter, från 2 % till 12 %. Men den förbättring som utlovades har uteblivit. Förklaringen är att friskolor etableras i kommuner där det bor många högutbildade. Det är därför elever i kommuner med många friskolor får höga medelbetyg.  Tar man hänsyn till andelen lågutbildade försvinner den positiva effekten av en hög andel friskolor.

Det negativa sambandet mellan friskolor och skolprestationer kan påvisas med data från Skolverket. Sambandet mellan andelen elever i friskolor och medelbetyg är klart positiv, om analysen görs utan att kontrollera för utbildningsnivå i kommunen. Men om analysen görs med kontroll för utbildningsnivå i kommunen, blir sambandet det motsatta. Ju större andel elever som går i friskolor i en kommun, desto lägre är medelbetygen. Figuren nedan baseras på data från Skolverket. Till vänster visas betygsmedelvärden för kommuner med olika andel elever i friskolor. Fler friskolor ser här ut att leda till bättre skolprestationer. Figuren till höger visar situationen när man tar hänsyn till skillnader i utbildningsnivå mellan kommuner. Här är sambandet mellan fler elever i friskolor och betygsmedelvärden negativt. 

På Brännpunkt den 10 april får vi ett exempel på hur friskolans försvarare argumenterar, när faktabasen börjar svikta. I artikeln Elever i friskolor presterar bättre har Anders Morin och Malin Sahlén tonat ner retoriken. De hävdar inte, som den tidigare ESO-rapporten, att friskolor dramatiskt förbättrar skolresultaten i en kommun. De nöjer sig med att hävda att elever i friskolor presterar bättre. Men de mörkar samtidigt att en större andel elever i friskolor har negativ effekt på kommuners betygsmedelvärden, om hänsyn tas till utbildningsnivå.

Det är olyckligt att Morin och Sahlén medverkar till att svensk skoldebatt fortsätter att föras utifrån felaktiga premisser. Att hela skolan fungerar väl borde vara viktigare än att främja friskoleföretagens smala intressen.

Bo Malmberg
Professor i kulturgeografi
Stockholms universitet