Mindre inavel vid Stockholms universitet? Kommentarer til Bo Rothsteins debattartikel

I dagens DN Debatt argumenterar Bo Rothstein och Mats Alvesson för ökad rörlighet i den svenska universitetsvärlden.  Ökad rörlighet är bra men kan diskutera om de förslag som R & A för fram är de bästa. Vill man ha större forskarutbildningsmiljöer räcker det inte med att som R & A föreslår koncentrera doktorander till färre orter. Även professorstjänster måste koncentreras. Att en institution lyckas bra med fyra doktorander per år betyder inte att den kommer att lyckas med tolv doktorander per år om inte handledningskapaciteten ökas.

Ökad rörlighet är lättare att ordna genom satsa med resurser på så kallade post-doc tjänster och ställa rörlighetskrav på dessa. En ny ide är att inrätta sådana tjänster som är inriktade på undervisning. En del av grundutbildningsanslaget kan delas ut i form av finansiering för två-åriga lärartjänster för nydisputerade från annan ort. Detta kan göra mycket för att öka rörligheten.

Att införa ett amerikanskt system där karriärtjänster är helt stängda för dem som disputerat vid institutionen tror jag kan bli svårt. En viktig orsak till dagens begränsade rörlighet är att undervisning vid den egna institutionen är en så betydelsefull finansieringskälla direkt efter disputation.  Om institutionerna uppmuntras att fylla på med undervisningskrafter utifrån skulle den lokala rekryteringen begränsas och det skulle samtidigt öppnas många försörjningsmöjligheter vid andra institutioner. Migrationsforskningen visar att rörligheten minskar för varje år man är kvar på samma ställe. Därför bör man koncentrera sig på att stimulera initial rörlighet. Det kommer att minska inlåsningen. Att reservera tenure track positioner för icke-lokala sökande är möjligt men det innebär också en form av diskriminering av individer för systemets skull.

Vi har tidigare haft flytta-runt karriärer t ex för officerare men det är inte lika lätt när både mannen och kvinnan i ett hushåll ska göra karriär. Systemet finns kvar på UD, men UD har bara 578 utsända tjänstemän och 740 anställda i Stockholm. Antalet forskarutbildade är 50 gånger så stort. Som jag ser det måste frivillig rörlighet vara bättre än påtvingad. Därför tror jag på stimulans istället för tvång.

Och en huvudorsak till dålig rörlighet är den mycket sämre kunskap man har om externa kandidaters förmåga jämfört med egna nydisputerade. Genom att göra externa kandidater "gratis" också i undervisning kan effekten av detta informationsgap elimineras. Pengarna finns ju redan eftersom man kan räkna ut hur mycket av GU-pengar som används till nydisputerade doktorander. Denna summa kan dras av anslaget och ges tillbaka i form av rörlighetsstipendier.


Problemet med bristande rörlighet kan också se olika ut vid olika universitet.  Det finns vissa tecken på att Stockholm universitet här ligger bättre till än Göteborgs universitet där Bo Rothstein är verksam. Av tio slumpvist utvalda professorer vid Stockholms universitet hade 50% en doktorsexamen från annat universitet. Göteborg låg lägre, bara två av tio. Inget säkerställt resultat men kanske en indikation på en skillnad som det kan vara värt att titta mer noggrant på.

(Tack till B.R. för kommentarer som stimulerat detta inlägg)

Ingen ökad handel med Euron

EMU ökar handeln. Detta fick vi veta under folkomröstningskampanjen. Och även senare har detta budskap förmedlats av svenska ekonomer som Harry Flam och Lars Calmfors.

En ny genomgång av olika statistiska studier visar dock att denna slutsats är felaktig. Väger man samman de studier som gjorts för Euro-zonen är effekten mycket liten (+ 4%). Men författaren kan också visa att det finns en tydlig bias när det gäller vilka resultat som publiceras. Om effekten hamnar under noll blir det ingen publikation. Justerar man för denna bias blir den kvarvarande effekten noll.

De politiker som nu slåss för att Euron ska överleva kan alltså inte trösta sig med att det kämpar för en god sak. Handeln i Europa skulle klara sig lika bra utan valutaunionen.

Se även DN idag den 9 augusti.