Raka rör

Regeringen har nu lagt en proposition om ett nytt resursfördelningssystem för utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Tre utvärderingsmetoder ska användas: Granskning av uppsatser, självvärdering och studentenkäter.

Jag är tveksam till denna modell. Det viktigaste är att man i prestationsbaserade anslagsystem ska betala för det man vill ha. Orsaken är att ekonomiska incitament har en så stark styrande effekt. Det man betalar för är det man kommer att få.  Att fördela doktorandfinansiering till institutioner efter hur många som disputerar är därför helt rätt. Doktorander som disputerar är ju vad man vill ha ut av ett forskarutbildningssystem. Tack vare den externa representationen i betygsnämnderna är det inte heller möjligt för en institution att öka genomströmningen genom att sänka kraven under en acceptabel nivå. Systemet är alltså svårt att manipulera och leder till att forskarutbildningen inriktas på rätt sak, att få doktoranderna klara.

När det gäller resursfördelning till utbildning på grund- och avancerad nivå måste man därför ställa sig frågan: Kommer utbildningarna att bli bra om de enbart inriktas på bra uppsatser och goda studentutvärderingar? En uppenbar svårighet om resurser knyts till kvaliteten på uppsatserna är att vi kan få uppsatser som i alltför stor utsträckning putsats av lärare och handledare. Det är ju inte meningen, kommer förslagets förespråkare att hävda. Men det är inte det som är poängen. Om man betalar för bra uppsatser är det bra uppsatser man kommer att få.

Samma sak gäller studentvärderingar. Forskningen har visat att kopplingen mellan bra studentvärderingar och bra inlärning är svagt (se Clayson, 2009, ”Student Evaluations of Teaching: Are They Related to What Students Learn?”). Att högskolorna inriktar sin verksamhet på att få fram studentvärderingar behöver därför inte leda till att utbildningen fungerar bättre.

Vad är då alternativet? Den fråga man ska ställa sig är vad det är Riksdagen vill ha när man anslår 20 miljarder till olika högskoleutbildningar? Svaret, är som jag ser det, att man vill ha utbildningar som ger studenterna bra jobb. Och om detta är vad man vill ha, är det också det man ska betala för. Ett enkelt sätt att mäta detta är att se till hur mycket studenterna från olika högskolor tjänar efter examen. Högskolor som lyckas väl med sina utbildningar är de vars studenter får bra jobb när de är klara.

Detta system innebär att man låter de framtida arbetsgivarna avgöra hur bra olika högskolor har lyckats med sin utbildning. Det blir därför ett system som är mycket svårt att manipulera.

Det är möjligt att helt raka rör mellan studenternas inkomst efter utbildningen och anslagstilldelning skulle kunna ge ett skevt resultat. För att åtgärda detta skulle man kunna göra justering efter att inkomstnivåer skiljer sig mellan olika fält. Det finns också utrymme att anpassa anslagsnivåer till att utbildningskostnader kan variera mellan t ex högskolor av olika storlek.

Men det är viktigt att ha en klar grundprincip. Om resurser fördelas efter hur bra det går för studenterna efter examen får man en princip som kommer att leda arbetet vid högskolor och universitet åt rätt håll.

Pigavdrag: Något för alla?

 Almega hävdar i ett pressmeddelande att avdraget för hushållsnära tjänster utnyttjas av alla inkomstgrupper. Som diagrammet nedan visar är det en sanning med modifikation.

Diagrammet bygger på data från SCB och visar hur stor det genomsnittliga avdraget per person är i olika inkomstgrupper och med hänsyn tagen till i viken typ av kommun man bor. Av figuren framgår att det främst är höginkomsttagare med inkomster över 600 000 kronor per år som utnyttjar avdraget. Allra högst avdrag har de höginkomstagare som bor i kommuner där de tio procent som tjänar mest har en årsinkomst på över 600 000. Höginomstagare som bor i kommuner där de som tjänar mest inte har fullt lika höga inkomster tenderar att utnyttja pigavdraget i mindre utsträckning.

 

Även medelinkomstagare (280 000 till 399 000 kronor i årsinkomst) utnyttja i viss mån avdragsmöjligheten men här är de genomsnittliga beloppen mycket lägre. I genomsnitt mindre än 100 kr per person om de bor i kommuner som är mindre präglade av höginkomstagare.

Bland de som tjänar mindre än 280 000 kronor per år är de genomsnittliga avdragen per person närmast försumbara.

Det är alltså långt ifrån en myt att att pigavdrag framförallt är till för de höginkomsttagare. Att Almega kommer fram till ett annat resultat beror på att de inte analyserat hur stora avdrag som gjorts.